André Östlund
skriver nu på nytt till biskop Hans Stiglund för att försöka få upprättelse.
(Den intresserade kan se brevet på Anders Brogrens hemsida).
Tragiskt har det varit länge att denna sak fått leda så långt* utan att biskop och domkapitel på ett rimligt sätt kunnat gå Östlund till mötes och ge honom den upprättelse han efterfrågat.
När Östlund - som i många år varit sjuk och inte utövar något prästerligt arbete - avsade sig det vigselförordnande som han ändå aldrig skulle använda, så ingrep domkapitlet.
Domkapitlet beslöt visserligen att inte vidtaga någon av de åtgärder som enligt Kykroordningen stått till buds (erinran, prövotid eller "avkragning") men använde i beslutsformuleringen likväl ordet "illojalitet" om Östlunds agerande.
Hur ska man tolka detta domkapitlets ordval?
1. Det var medvetet. Då innebär det i praktiken att domkapitlet gav en erinran fast man inte gjorde det. I så fall handlade man svekfullt eftersom det i Kyrkorordningen inte ges utrymme för någon "lägre" grad av kritik.
2. Ordvalet var oavsiktligt och "råkade" bara hänga med från den beskrivning som domkapitlet gör av andra kapitels agerande i liknande fall. I så fall var det i bästa fall olyckligt, i sämsta fall klantigt.
Oavsett vilket - avsiktligt eller oavsiktligt - borde det inte ha varit alltför svårt att helt enkelt upphäva beslutet, skriva om texten i beslutet med helt neutrala ord, erkänna att det hittillsvarande ordvalet var olyckligt/felaktigt eller vad man nu vill säga - och ge en ursäkt.
Ska det vara så svårt? Att domkapitlet och biskopen inte förmått sig att göra detta är i mina ögon helt obegripligt. Att det blir svårare för biskopen och domkapitlet att ändra sig ju längre tid som går är fullt begripligt. Men biskopen kan väl dra nytta av lärdomarna han skänkt kyrkan i sin fastebok Gränslandet. Där visar han ju att det är möjligt att ändra sig och be om ursäkt också om man målat in sig i ett hörn.
Sedan är det väl klart att André Östlund och jag uppenbarligen gör olika bedömningar i frågan hur långt det är meningsfullt att driva kravet på upprättelse. I ett motsvarande fall skulle jag nog ha gett upp för länge sedan och accepterat att läget nu en gång är sådant att en vanlig präst oftast inte kan räkna domkapitel och biskopar till sina försvarare om det börjar storma. Men Östlund är prästvigd och har nog haft stora delar av sin aktiva prästtjänst i en tid då präster var fostrade att ha en annan förväntan på den kyrkliga hierarkin.
* Östlund har även lämnat prästämbetet
Kommentarer
Postat av: Jan Johansson
Du skriver "- och ge en ursäkt.". Det borde ha stått "- och be om förlåtelse.", men då blir det genast mycket svårare. Ursäkter kan man ju häva ur sig lite hursomhelst utan att det vare sig kostar eller förändrar något. Förlåtelse kostar ju, men smakar desto mer.
Postat av: André Bergström
André Östlund har fint förnamn, faktiskt lika fint som mitt! :-)
/Jag önskar alla en riktigt trevlig vår!
Postat av: sven-åke nilsson
Instämmer i det Jan Johansson skriver. Ursäkt och förlåtelse är inte samma sak som den svenskättade Pastorn John Ortberg skriver i en av sina böcker. Och där också gör en utmärkt liten utredning av begreppen.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
