Torbjörn Lindahl

I söndags kväll bänkade jag mig givetvis framför TV:n för att se dokumentären "Jenny, Gud och tystnaden". Kanske ska jag passa på att berätta att dokumentärfilmaren Ingela Lekfalk var min konfirmand för 25 år sedan. (Jag har haft andra kändisar också bland mina konfirmander, tex sångaren Peter Mattei.)

Nå, till saken. Med viss förväntan var det väl man slog sig ner i TV-fåtöljen. Programmet hade fått lite uppmärksamhet i tidningarna i förväg. Men av den utlovade tystnaden blev inte så mycket tycker jag. Det hade ju utlovats att när Jenny berättade om sig och sin partner bland studiekompisarna så skulle det bli alldelses tyst i rummet. Kanske var det värre vid tillfällen när kameran ej var med? Annars tycker jag att klasskompisarna var öppna och raka. Pinsam tystnad kan man annars få erfara i olika sammanhang. Hur ofta har jag inte själv suttit i tågkupé eller annat ställe där man möter okända; snacket har gått ledigt och lätt om både politiker och OS och elitserien tills någon frågar:
- Och vad jobber du med?
-Präst!
Isande tystnad. Ingen vet hur man ska fortsätta samtalet.

Vad ska man annars säga? Den avgörande frågan är väl WWJD (What Would Jesus Do? - vad skulle Jesus göra). I samtalet i en konfirmandgrupp så uttryckte Jenny vad hon trodde att Jesus skulle sagt om han mött henne och hennes partner: han skulle ha glatt sig över att dom träffat varandra och fann glädje i sin relation.

Att gissa vad Jesus skulle ha gjort är inte alltid så lätt för våra tankar om det färgas så lätt av våra önskningar.  Men vi kan knappast förutsätta att Jesus så där utan vidare bekräftar allt som vi gör, är, lever i eller värderar. Exemplen är många på att Jesus ibland är ytterst radikalt utmanande:
"Gå bort och sälj allt vad du äger". "Låt de döda begrava sina döda, kom du och följ mig". "Gå och hämta din man" - till kvinnan vid Sykars brunn - och när hon tvingas erkänna att hon inte har någon man så fortsätter han "fem män har du haft och den du nu har är inte din man".

- - - - -

Tyst var det inte för mig igår eftermiddag och kväll. Då surrade hojen och förde mig fram och tillbaka till Kalix. Och inte var det tyst när man var där heller med två små gulliga flickor som dansade runt, klättrade och sprang. Hur orkade jag själv när jag hade småbarn? Visserligen var det för sent på året för att blogg-grannen Hanna med make skulle värma grillen (vilket tidigare utlovats, men löftet lär kvarstå till nästa år) men det blev räkor och kräftor. Tack för en trevlig kväll. På vägen hem kärde jag över Pålänge-Sören. Kurvigare än E4 givetvis. Märkligt att jag aldrig tänkt på den vägen tidigare. Vid ett tillfälle sprang en ren rakt över vägen en bit framför mig. Jag ska inte säga att det var katastrofalt nära, men tillräckligt för en ordentlig inbromsning. Glad att jag helt oreflekterat gjorde exakt som man ska: knipa åt med knäna om tanken, blicken fäst långt fram och så nypa till i bromshandtaget. Tack till SMC:s instruktörer i Norrbotten som de senaste åren instruerat på "avrostningarna" eller grundkurserna som det numera visst ska heta.

Och apropå Kalix: när jag väcktes av klockradion i morse så var det ett samtal om energidryckers eventuella nyttighet och mer sannolika onyttighet och frågan kom upp om vad som händer om en kalixbo dricker en burk energidryck. Svar: han talar med normal hastighet!