P (s) minus 39. De första åren

av min prästtid fick jag dels ha visst ansvar i Sörbyarna - därav bl a det redan nämnda konfirmandansvaret - dels vara extrapräst i Stadsödistriktet - där Erik Bergdahl var ordinarie distriktspräst - och fick därmed ha visst ansvar i de två "satelliterna" (kh Folke Sjöbergs uttryck) i distriktet. I dess södra del Öhemmet som var en hyrd lokal i en skola och i distriktets norra del en villa i utkanten av S:a Sunderbyn. I den förra lokalen hade jag konfirmander och medverkade i juniorgrupp och i enkel samling för några "daglediga" (= det kyrkliga uttrycket för pensionär?); i den senare lokalen minns jag att det bedrevs barntimmar med åtföljande familjegudstjänster några gånger per år. 80-talet var ju fortfarande den tid då det gick att skapa - en
chimär av, skulle jag väl säga idag - församlingsliv genom att inbjuda barntimmefamiljerna till familjegudstjänst.
 
Jag minns en av familjegudstjänsterna jag höll i villan på Bomvägen i Sunderbyn. På sedvanligt sätt, som jag alltid gillade i yngre dar, satt jag på huk eller rent av på golvet och pratade med barnen. Ämnet kom att beröra stöld vilket man ju inte skulle ägna sig åt, alltså inte ta sådant man inte ägde. Då räckte en liten flicka upp handen och utbrast högt och tydligt:
 
En gång hittade min pappa en tia på vägen. Och han tog den!
 
Ett annat tillfälle höll jag familjegudstjänst i Stadsökyrkan första advent och lyckades lotsa barnen fram till insikten att människornas glädje över Jesus - hörbart i de högljudda hosiannaropen - berodde på att han hjälpte folk. Hur hjälpte han, frågade jag barnen.
 
 Städa! utbrast yngsta prästbarnet Bergdahl. Skötsam och hjälpsam flicka tydligen.
 
Att jag hade en del av min glädje i barngudstjänster är ingen tvekan. Viss förmåga också troligen. Redan första senhösten kom en bokning av adventsgudstjänst i Nederluleå kyrka från förskola på Björkskatan. Den föll på min lott. Densamma förskolan återkom sedan i adventstid ytterligare tre år. Varje gång var det ett uttalat önskemål att jag skulle vara ansvarig präst.
 
Men allt har en baksida. När jag några år senare var etablerad distriktspräst på Porsön utbrast en gång en av våra flickor, när vi gjorde oss i ordning för att fara till kyrkan:
- Pappa, det är väl inte en sån där gudstjänst då vi måste komma fram och sitta på golvet?
 
Jag säger bara: stackars prästbarn!
 
Med hjälp av en artikel i SPT som  jag senare läste, vilken  starkt ifrågasatte familjegudstjänsternas långsiktigt förblivande församlingsbyggande förmåga har jag kommit att ompröva en del av min tidigare gudstjänstentusiasm till förmån för den kompletta högmässan och tycker numera att familjegudstjänster helst ska firas på andra tider än som ordinarie huvudgudstjänster.
 
Det har väl också varit en naturlig utveckling - särskilt i kombination med ökad benstyvhet som försvårar sittande i skräddarställning på kyrkgolvet - att jag fått allt mindre engagemang i barngudstjänster. Även om jag villigt erkänner att det funnits tider under senare delen av min prästtid då jag sörjt över att församlingspedagogerna lagt sig som "en blöt rysk pälsmössa"* över förskolors och lågstadieklassers adventsbesök i kyrkan.
 

 
dåvarande kh Alf Hanssons variant av "våt filt" när han någon gång undet 80-talet omtalade EFS' i Norra Nederluleå relation till syföreningarna i norra församlingsdelen

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0