Torbjörn Lindahl

 

Högmässa i Hertsökyrkan. Lite färre än på senare tid. "Bara" knappt 45. Bosse celebrerade och predikade. Värdefull undervisning i predikan. Men med den texten kan man väl inte annat än säga något värdefullt. Han utlade orden till apostlarna om att kunna förmedla förlåtelsen så att det är deras präst-/biskopsvigning. Avlösningen allltså given åt ämbetet.

 

Vid kyrkkaffet satte jag mig vid samma bord som våra armeniska vänner, en man och tre kvinnor. De sitter ofta vid samma lilla bord - helt förståeligt, de vill gärna få tala sitt eget språk. Men nu blev de tydligt glada att en svensk (präst) kom till deras bord. Vi fick ett väldigt givande samtal. Jag tror vi alla uppskattade det.

 

Buss hemåt. Mats och jag hoppade av vid Östra skolan, så fick vi gå en bit. Nyttigt för mig, och glädje att Mats alltid är beredd gå i min makliga fart, han som utan ansträngning skulle kunna gå mer än dubbelt så fort

 

Kort stund hemma med lite mat sen iväg igen. Med bil denna gång, missade bussen med 20 sekunder = viljan ta en macka till lunchen:)

 

Till bönhuset.  Predikan av Mikael. Samma text (åtminstone delvis) som i högmässan. Men här blev utläggningen - självklart i laestadianska sammanhang - att "lösenyckeln" är given åt lärjungarna dvs alla kristna.*

 

Vid kaffet efteråt hamnade jag vid samma bord som under lördagskvällens födelsedagsfest, dessutom delvis med samma människor och dessutom (2) fick vi äta resterna av gårdagens tårtor. Under kaffet fick jag även korta

intressanta samtal med tre andra personer. Först om varför man bytt söndagens namn från Första söndagen efter påsk (gamla evangelieboken) till Andra söndagen i påsktiden. Sedan om mina påskpredikningar, där personen tyckte att mina hänvisningar till Laestadius' predikningar och teologi var intressanta och något han inte hade en aning om. Det var ju det jag trodde skulle vara fallet i yngre -  än min, snart 70! - generationer. Därför roligt ta upp det. Den tredje sa att han tror att jag äger många teologiska böcker och bad mig komma ihåg honom före soptippen den dag det blir dags rensa. Det lovade jag men sa också att den dag jag på allvar börjar rensa i bokhyllorna då är det nog inte god teologisk och andlig litteratur som åker först.

 

Efter kaffet samlades vi i den s k Framtidsgruppen. Vi var ovanligt effektiva idag, tyckte jag.

 

Väl hemma blev det te och eftersnack hos Mats. Vi konstaterade att vi som präster måste hålla på Bosse när det gäller synen på lösenyckeln men att vi båda allt sedan vår ungdom - vi mötte båda den laestadianska själavårdstraditionen ungefär samtidigt och på likartat sätt -  i praktiken levt enligt Mikaels predikan.

 

 

* Men man ska komma ihåg att det som brukar kallas laestadiansk lekmannaavlösning (eller även kvinnlig för den delen) inte är "riktig" avlösning (lösenyckel) i traditionell kyrklig mening. Laestadiankristna använder inte tydligt prästerliga avlösningsord; absolut inte Luthers "Jag löser dig från dina synder", inte heller svenskkyrkligt prästerliga "dina synder är dig förlåtna". Utan det är snarare ett i någon mening "tröstande" ord, en uppmaning : (Du får) Tro dina synder/dig, förlåtna/förlåten i Jesu namn och blod. I praktiken är det alltså en predikan som riktas direkt till den enskilde. Därför talar laestadiankistna hellre om att predika förlåtelse än om att avlösa.