Torbjörn Lindahl

 

Så ljöd det i kyrkan vid högmässan idag - och faktiskt även i bönhuset på eftermiddagen, även om församlingssvaret där inte ljöd lika starkt som i högmässan.

 

I kyrkan var vi 76 personer. Skärtorsdag och Långfredag hade det, enligt Bosse, varit ca 70 respektive 60. Som jag brukar säga: inte så illa för en liten distriktskyrka i utkanten av stan.

 

Vad är det som drar? Min teori: predikningar av generellt så god klass att folk tycker det är lönt att komma; en gudstjänstordning som människor kan känna igen, lära sig och växa in i (inte ständiga byten); ett medvetet arbete att deltagarna ska lära sig vara aktiva i liturgin; acceptabel mängd "högkyrkliga" hyss,  t ex korstecken, bugningar, processioner, möjlighet tända ljus mm så att våra vänner från andra länder med gamla liturgiska kyrkotraditioner känner sig hemma trots begränsad språkförståelse.

 

Åkte bil med Mats som predikade. Bosse celebrerade.

 

Senare på eftermiddagen tog jag egen bil till bönhuset där jag predikade. Över samma text som Mats haft I kyrkan, Joh 20 om Maria Magdalena vid graven. Man tänker att en predikotext ska vara uttömd efter en predikan. Absolut inte.

 

Båda dagarna när jag kommit hem har jag lyssnat på mig själv på Youtube. Tycker nästan jag verkade piggare idag än i fredags. Beror det på det gladare ämnet? Får se om någon kraft och tankens klarhet finns kvar imorgon. Be för det.

 

Både Långfredag och idag har jag delvis utlagt vissa viktiga drag i Laestadus' teologi, i fredags Getsemane och idag Maria Magdalena. Det är nämligen min gissning att de yngre generationerna vet allt mindre om detta.