Torbjörn Lindahl

Kulturblogg för personliga åsikter och skämtsamma allvarligheter.

Jag träffade biskopen

idag.*

 

Efter högmässan hade jag farit in till en av stadens restauranger tillsammans med god vän och gudstjänstbesökare. God middag. När det sedan var dags åka hem med bussen gick jag en liten stund in på Smedjan för att slippa stå ute i ovädret under bussväntandet. Då såg jag biskopen med fru och ytterligare några familjemedlemmar å cafe med kaffekoppar framför sig. Jag smög fram och vi hann få en kort pratstund. Trevligt som alltid.

 

Givetvis måste detta att jag möter biskopen just som jag lanserat mig som biskopskandidat, uppfattas som att jag är helt på rätt spår. Det kan visserligen tyckas märkligt att jag som är två år äldre ska efterträda honom. Men Hans har väl alltid betraktats som en klokare och förståndigare karl än jag, så det är bara att acceptera att jag behövt några fler år för att mogna och blomma ut. Men nu, Luleå stift, Here I come!

 

F ö träffade jag vid kyrkkaffet idag en av de personer som fått kyrkorådets förtroende vara en av dem som röstar. Givetvis drog jag på direkten igång valrörelsen. Något definitivt löfte om en röst fick jag väl inte men försöka duger.

 

Kanske beror det bristande röstlöftet från väljaren på att jag inte var tillräckligt tydlig med mitt program. Det må förlåtas mig. Min kandidatur kom ju så plötsligt att jag inte riktigt hunnit med programskrivandet ännu. Men det kommer.

 

Preliminärt kan bara sägas att jag är kandidaten för alla som längtar upp ur kompromissandets eländiga träsk. Alla som känner att dom fått nog av många årtiondens "honom kan man inte rösta på, för han blir ändå inte vald". Jag är kandidaten för alla som följer sitt hjärta! Oavsett om man tar biskopsvalet på allvar eller inte.

 

I högmässan som föregick kyrkkaffet var vi betydligt färre än vanligt (men ändå så många att det för några år sedan skulle betraktats som just - många). Berodde det på vädret? Men högmässan tar vi på allvar. Även där följer vi vårt hjärta.**

 

Nu är det valborgsmässoafton. Tanken fara ut och se på brasor lockar inte alltför mycket i detta väder. Tur man har inomhusbrasa från Rusta!

 

 

- - - - -

* att nämna biskopen i rubriken är som vanligt bara ett (ytterst fungerande!) sätt att locka läsare.

 

** så blev även det här inlägget till slut bara en sån där vanlig helgrapport som min gamle kamrat redan ledsnat på.

 

Om det är så att du ställer upp vill jag tacka för det.

Varför ska biskopar i Svenska kyrkan numera avgå från aktiv tjänst när de är 65, eller senast 67? Biskopen för Stockholms Katolska stift Anders Arborelius är 68 i år och kan fortsätta till 75, fram till 80 års ålder kan man väljas till påve. På 1900-talet, förra hälften i vart fall, satt biskoparna tills de dog, om de hade hälsan.

Vi är för åldersfixerade i Sverige.