Kanske dags att fundera vidare

på det jag berörde i förra inlägget. Alltså om olika nattvardsbruk. Och här inbjuder jag läsare att "rätta mig om jag har fel" för här ska jag bara skriva utifrån min egen upplevelse.
 
Om man går tillbaka ett antal årtionden, (t ex fem så hamnar man strax vid början av min tonårstid. Då, vid mitten av 60-talet och tiden strax före och efter, då tror jag att den normala söndagsnattvardsfrekvensen i många av svenska kyrkans församlingar var ca en gång i månaden. Det har berättats för mig av vänner uppvuxna i Tornedalen och som är kanske ca en halv generation äldre än jag, hur dom fostrades in i traditionen att varje söndag deltaga i söndagsbön i hembyn men en gång i månaden bege sig till kyrkbyn och kyrkan för att deltaga i högmässa med nattvard. Därutöver deltog de kristna i nattvardsgångar på sommarstormöten och kanske någon extra gång i samband med storhelg, t ex skärtorsdag. På så sätt fostrades även många laestadiankristna till en nattvardsrytm som var ungefär densamma som för mycken övrigt kyrkfolk.
 
Men vad som sedan har hänt är att många bland väckelsefolket å ena sidan, kanske när man flyttat till "storstad" som Luleå, eller pga annat upplevt främlingsskap inför svenska kyrkan sådan den i modern tid framträder; har tappat den naturliga kontakt man förr hade med sin sockenkyrka och dess nattvardsliv. Det innebär att många bland väckelsefolket inte längre lever i samma regelbundna nattvardsrytm som tidigare. I stället blir nattvardstillfällena nästan enbart vid stormöten och andra större sammankomster i de egna sammanhangen som t ex nu senast på nyårsafton. Förutom att det bryter den mer regelbundna rytmen så innebär det också att en förväntan byggs upp att en nattvardsgång ska vara något oerhört märkvärdigt. Och det är klart att om man bara deltager i nattvardsgångar där det är minst hundratals deltagare då är det lätt få bilden av det extremt märkliga som ska vara förknippat med speciella känslor.
 
I kyrkan är utvecklingen den motsatta. Där ökar nattvardsfrekvensen. Under mina snart 40 prästår har jag fått vara med om en sakta pågående utveckling från nattvard en söndag i månaden (eller ännu mer sällan) till strikt var fjärde, var tredje, var annan och till sist varje söndag. och det säger sig självt att när nattvard firas allt oftare då varken hinner eller orkar man "ladda upp" för den känsloupplevelse man kan kosta på sig om nattvardsgångarna kommer med månaders mellanrum eller särskilt i samband med större - i sig själv känsloskapande - samlingar.
 
Och mitt i detta står jag själv. I nyårsaftonens mässa - som var fin och högtidlig på alla sätt, inte tal om annat - tillsammans med vänner där det kanske finns många som knappast kommer till nattvardsbordet igen på månader Och själv gick jag i mässan igen redan på nyårsdagen och går igen i morgon och på Trettondedagen och nästa söndag...
 
Själv har jag under senare år fått nåden att lära mig ännu en ny dimension i detta att leva med i mässan. Att verkligen deltaga i tyst bön (stå och blunda) i hela nattvardsliturgin ger en lång stund av bön som fyller hela nattvardsskeendet med extra rikedom. Men det är nog nått man måste öva sig i. Och då behöver man gå ofta....
 

Kommentarer
Postat av: Kyrkvärd på doputflykt till "storstan"

Under min uppväxt blev det inte att gå till kyrkans högmässa eller andra nattvardstillfällen mer än tre till fem gånger per år. Bönhuset däremot besöktes sgs varje söndag (och i bland lördag). Med flytten till annan ort för drygt 25 år sedan har det blivit mycket mer kyrka.

Svar: Lite annan utveckling än den jag beskrev då.
Torbjörn Lindahl

2016-01-03 @ 09:38:32
Postat av: Marie Fredin

Jo, nattvard behöver man fira ofta, så ofta att man lär sig agendan och nattvardsbönerna utantill, då blir man delaktig i "det stora skeendet" som sker i ett evigt nu, igen och igen och igen. Här behövs tålamod hos de heliga (Upp !4:12).

Svar: Övning ger färdighet.
Torbjörn Lindahl

2016-01-03 @ 09:57:19
Postat av: Peter T

Min första församlingspräst frågade en gång under ett distriktsrådsmöte "varför är vi så rädda för nattvard?"
Samma vår så var det dopsamtal en onsdag och föräldrarna bjöds med på askonsdagsmässan som av en händelse följde på dopsamtalet.
De var djupt berörda av den helighet som omslöt gudsjänsten.
I kyrkan var det veckomässa varje torsdag och sista torsdagen i månaden var det tillfälle för personlig förbön med handpåläggning av präst och diakon.
Det kom folk från när och fjärran även om inga synliga mirakel ägde rum.
En extra halvtimme med lovsång blev det ofta under förbönen och mina gitarrfingrar fick bekänna färg.

Inom många frikyrkor är nattvarden på frammarsch tack vare retreatrörelsen och de ortodoxa influenserna från Bjärka-Säby.

2016-01-03 @ 23:05:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0