Biskopen skrattade

Att han gjort det berättade han idag när vi möttes. Först sågs vi en timme på hans rum och sen gemensam lunch. Som han bjöd på. Tack för det.
 
Vad var det då han skrattat åt? Jo det var i somras när en journalist konfronterade honom med med det Fobi-blogginlägg på min blogg om vilket det blivit så mycket rabalder. Journalisten hade kanske förväntat en annan reaktion så när biskopen bara skrattade (vilket var min avsikt att man skulle göra vid läsningen) då kom det hela inte i tidningen. 
 
För mig har biskopen även tidigare (dock efter domkapitelsbeslutet så här föreligger ingen jävssituation)   att han vid läsningen av detsamma blogginlägget spontant kände "jag håller ju med Tobbe". Dvs i detta att vi använder ordet fobi alldeles för slarvigt. Även har biskopen sagt mig att det förvånat honom att människor inte uppfattade ironin i det nämnda inlägget. Även blev han under sommarens häftiga reaktioner förvånad över att kyrkoanställda och präster vilka han alltid betraktat som sunda och kloka gav uttryck för så väldigt starka reaktioner.*
 
Det ovan refererade sa biskopen åt mig när vi möttes en kväll på Kyrkogatan när han var ute på promenad med hunden. I dagens möte samtalade vi mest om hur vi upplevt hela processen. Jag kunde bara betyga att jag under hela utredningstiden upplevt mig korrekt behandlad av domkapitlet och dess utredningsgrupp. Att hela processen tog alldeles för lång tid kunde vi gemensamt beklaga även om det finns en förklaring.
 
Innan vi skildes efter lunchen frågade jag "får jag skriva på bloggen att biskopen inte är arg på mig?"
- Det får du absolut, var hans svar.
 
Då skriver jag det. Biskopen är inte arg på mig. Så inser alla vilken felbedömning det var att anmäla mig.
 
- - - - - 
* biskopens uppfattning var även Domkapitlets. Ingen kritik riktades mot detsamma blogginlägget

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0