Jag har begått tjänstefel
Kristi ställföreträdande lidande har i vår tid blivit "patriarkalt våldförhärligande". Men Waldenström hade åtminstone den goda smaken att offentligt deklarera sin ändrade teologi på denna punkt. I vår tid blir det inga offentliga avskaffanden av djävulen eller av den eviga fördömelsen, bara ett "poetiserande" á la Hammar - och debatten uteblir. Man påstår sej hålla fast vid "rättfärdiggörelsen genom tro" men har uppenbarligen avskaffat tvillingläran "fördömelse genom otro". (Varför ska man då behöva bli rättfärdiggjord/frikänd?).
Och observera f.ö. att även Waldenström trodde att Kristus ensam mött dödens yttersta udd och djävulens yttersta fanstyg i vårt ställe, liksom en antik krigare dragit fiendespjuten in i sin egen kropp ("patriarkalt våldsförhärligande"?) för att truppen som följer honom "inte ska förgås utan ha evigt liv").
Som någon har påpekat kan anvarsfulla präster och lekmän f.ö. inte vara nöjda med möjligheten att plocka ihop en relativt hygglig liturgi, när man samtidigt inser att Svenska kyrkans gudstjänster på många håll kommer att visa upp ett helt annat, bra mycket mer nyteologiskt ansikte.
Har du f.ö. hittat något nypåhitt som är bra?
(En del musik som vi testade på Mellansel senast var fin, men att Britta Snickars "O Guds Lamm" inte längre innehöll "som borttager världens synd" utan "befrielsens hopp" el dyl var ju skumt - vad säger Johannes Döparen om det tilltaget?).
Vad Waldenströms försoningslära egentligen innebär skulle vara ytterst intressant diskutera - men det får bli någon annan gång.
Musiken i det nya förslaget har jag inte alls kollat in. Har koncentrerat mig på texterna.
Precis som i julgransliknelsen ovan: ett och annat i det nya har man väl funnit som möjligen vore acceptabelt, särskilt om det vore brist på bättre, men nu finns de bättre gamla alternativen kvar och då - nej, det finns inget i det nya som jag spontant jublar inför.
Själva grundtanken dock att man inte är bunden av sex strikta modeller för huvudgudstjänst utan kan plocka ihop nivån lite efter eget val, det gillar jag. Men det är ju bara en kodifiering av sedan många år gällande praxis. Så gör ju de flesta numera även om det formellt inte varit tillåtet.
Vad musiken beträffar så kan man dock generellt säga att även om viss ny musik kan vara tilldragande och uppfattas passa i ungdomsgudstjänst, på läger, OAS-möten o dyl så är inte säkert att den fördenskull har den hållbarhet som gör den användbar år efter år, vecka ut och vecka in i både högmässa och veckomässor.
Problemet med det nya är ju också - det du antyder - att både text och musik måste hålla, inte bara det ena.
Intressant inlägg om en viktig sak - Handboken!
Själv ögnade jag bara som hastigast igenom förslaget för en tid sedan samt bläddrade i de mer principiella resonemangen bakom som getts ut separat. Alltsammans finns ju i pdf-format på Svenska kyrkans hemsida så det är ju bara att tanka ned.
Minns att jag konstaterade att det med den nya Handboken skulle gå bra att fortsätta ganska likt den nuvarande - om man vill. Den Handboken från 1986 har ju det allmänt kyrkliga, generella och ekumeniska i fokus. Jag tyckte mig dock också kunna konstatera att om man vill kommer man att kunna snickra ihop gudstjänster som inte uttrycker den allmänkyrkliga, generella och ekumeniska tron utan det provinsiella, sekulära och partikulära endast på skapelsens grund.
Om 1986-an var allmänkyrklig har den nya vara - detta är mitt intryck - kontextualiteten som ledord, alltså språkligt och begreppsmässigt knyta an till vår tid här och nu och i -detta är viktigt - ett sekulariserat Sverige. Det är alltså den från kyrkan fjärmade svenskfödingen som är i fokus, är det "kultur" man vill kontextualisera till och på resans gång tappas då kanske centralfakta som försoningen, det ställföreträdande lidandet, inkarnationen bort. Jag tycker mig se den risken. Alltså att gudstjänster utan Andra Trosartikeln om Jesus faktiskt blir möjliga.
I Dopordningen som jag gluttat närmare på är det så. Inte så att man helt släppt tanken på ett frälsande dop men ändå en - enligt min mening - tydlig motivförskjutning till att dopet mer blir en bekräftelse på skapelsen än ett frälsande sakrament.
Och vad gäller kontextualiseringen och inkulturationen - vilka fina ord jag kan! - handlar den ensidigt om den sekulariserade intellektuelle fullblodssvensken, inte de många nya kristna från andra fromhetstraditioner som invandrar i landet och söker sig till kyrkan.
Viktigt alltså att vara skärpt, analysera och skriva remisser!