Jag har begått tjänstefel

och det många gånger till på köpet.
 
Insåg det när jag idag å ledig dag ägnade en stunds vila från städbestyren till att läsa s:a fyra artiklar i de senaste numren av SPT om nya handboksförslaget. Där berättades nämligen i en liturgihistorisk tillbakablick om de ganska detaljerade anvisningar för prästens agerande som fanns i 1942 års handbok. Bl a stod det när prästen skulle träda fram till altaret, men inte när han skulle gå därifrån. Alltså borde han stå kvar vid altaret till den dag då Herren kommer tillbaka. Och jag som har firat högmässa åtskilliga gånger enligt 42 års ordning och varje gång gått från altaret utan att ett sådant beteende varit av konungen stadfäst.
 
Ve mig, jag förgås, sade en gång Jesaja. Jag säger detsamma.
 
Förgås av olust håller jag också på att göra när jag betänker det nya handboksförslaget.* För att göra reda för mina tankar om nuvarande och föreslagen handbok ger jag denna bild:
Man ska klä granen.
Man har i en låda på vinden summa 100 prydnader som kan placeras i granen. Man har haft dom i årtionden.
I verkligheten är det ca femtio man använder. I stort sett samma år efter år. Dom har blivit kära och bidrar var på sitt sätt till den rätta stämningen
Nu har någon kommit på att man ska "förnya" med prydnader "för vår tid".
Det betyder:
Av dom gamla femtio som man aldrig använder försvinner 15.
Av dom gamla femtio man årligen använder försvinner tre.
Så tillkommer sextio nya.
Av dessa sextio upplever man att samtliga är fulare än dom femtio man regelbundet använder. Några möjligen acceptabla i brist på annat. Åtskilliga oacceptabelt fula. Några användbara i barnens julgran i barnkammaren men inte i familjens riktiga gran i vardagsrummet.
 
Ungefär så.
 
Låt mig slutligen citera ur den sista av de fyra SPT-artiklarna. Efter det att författarna gett några exempel på ändringsförslag där dom konstaterat att de nya förslagen tagna för sig i vissa delar väl möjligen kan accepteras men när de jämförs med de nuvarande så ser man en tydlig, oroande och olycklig tendens:
 
"Dessa tre exempel pekar på att någonstans passeras - även om det inte alltid är så enkelt att precist definiera var - en gräns där helheten inte längre kan sägas uttrycka kyrkans tro".
 
Exakt så.
 
Och denna gräns ska vi nu under ett år hålla på och balansera vid. Hur kul är det? Inte kul alls. Ibland innebär de nya formuleringarna bara att något sägs på ett ytligare och tunnare sätt än nu, i andra fall att något viktigt inte sägs, som tex i förslaget till ny prefation för passionstiden (slutet av fastetiden) där den nuvarande formuleringen om Kristi ställföreträdande lidande strukits. I vissa ytterligare fall är formuleringarna helt felaktiga, som när det på ett ställe sägs att pga Kristi gärning så lever ingen människa utan hopp. Hoppsan, säger jag. Paulus är ju tvärtom mycket tydlig när han säger att om man är utan (tro på) Kristus så är man "utan hopp och utan Gud i världen". (hade det istället stått att "därför behöver ingen leva utan hopp", så hade det varit innehållsligt korrekt
 
Själv använder jag, sedan det kom ut, det Missale som utgivits av Artos, som bygger på nuvarande handbok men som har vissa tillägg. Men den "utveckling" som där kommer till uttryck är enligt samma linje som huvuddragen i 1986 års handbok, ett återupprättande av allmänkyrkligt liturgiskt liv.
 
Det nya förslaget är något helt annat. Det är för "vår tid". Undrar hur länge "vår tid" räcker? Kan vi inte skjuta upp "vår tid" tills jag gått i pension?
 
Om det nya förslaget till passionstidsprefation går igenom (och enligt plan börjar gälla 2015) då bli det för min del tjänstefel varje passionstid de sista tre åren innan pension!

* dessa kommentarer gäller enbart gudstjänsten, inte de kyrkliga handlingarna dop, vigsel, begravning mm

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Kristi ställföreträdande lidande har i vår tid blivit "patriarkalt våldförhärligande". Men Waldenström hade åtminstone den goda smaken att offentligt deklarera sin ändrade teologi på denna punkt. I vår tid blir det inga offentliga avskaffanden av djävulen eller av den eviga fördömelsen, bara ett "poetiserande" á la Hammar - och debatten uteblir. Man påstår sej hålla fast vid "rättfärdiggörelsen genom tro" men har uppenbarligen avskaffat tvillingläran "fördömelse genom otro". (Varför ska man då behöva bli rättfärdiggjord/frikänd?).

Och observera f.ö. att även Waldenström trodde att Kristus ensam mött dödens yttersta udd och djävulens yttersta fanstyg i vårt ställe, liksom en antik krigare dragit fiendespjuten in i sin egen kropp ("patriarkalt våldsförhärligande"?) för att truppen som följer honom "inte ska förgås utan ha evigt liv").

Som någon har påpekat kan anvarsfulla präster och lekmän f.ö. inte vara nöjda med möjligheten att plocka ihop en relativt hygglig liturgi, när man samtidigt inser att Svenska kyrkans gudstjänster på många håll kommer att visa upp ett helt annat, bra mycket mer nyteologiskt ansikte.

Har du f.ö. hittat något nypåhitt som är bra?

(En del musik som vi testade på Mellansel senast var fin, men att Britta Snickars "O Guds Lamm" inte längre innehöll "som borttager världens synd" utan "befrielsens hopp" el dyl var ju skumt - vad säger Johannes Döparen om det tilltaget?).

2012-12-08 @ 09:08:46
URL: http://missionspsalmboken.blogspot.com
Postat av: Tobbe

Vad Waldenströms försoningslära egentligen innebär skulle vara ytterst intressant diskutera - men det får bli någon annan gång.

Musiken i det nya förslaget har jag inte alls kollat in. Har koncentrerat mig på texterna.

Precis som i julgransliknelsen ovan: ett och annat i det nya har man väl funnit som möjligen vore acceptabelt, särskilt om det vore brist på bättre, men nu finns de bättre gamla alternativen kvar och då - nej, det finns inget i det nya som jag spontant jublar inför.

Själva grundtanken dock att man inte är bunden av sex strikta modeller för huvudgudstjänst utan kan plocka ihop nivån lite efter eget val, det gillar jag. Men det är ju bara en kodifiering av sedan många år gällande praxis. Så gör ju de flesta numera även om det formellt inte varit tillåtet.

Vad musiken beträffar så kan man dock generellt säga att även om viss ny musik kan vara tilldragande och uppfattas passa i ungdomsgudstjänst, på läger, OAS-möten o dyl så är inte säkert att den fördenskull har den hållbarhet som gör den användbar år efter år, vecka ut och vecka in i både högmässa och veckomässor.

Problemet med det nya är ju också - det du antyder - att både text och musik måste hålla, inte bara det ena.

2012-12-08 @ 11:07:44
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se
Postat av: den gamle kamraten

Intressant inlägg om en viktig sak - Handboken!
Själv ögnade jag bara som hastigast igenom förslaget för en tid sedan samt bläddrade i de mer principiella resonemangen bakom som getts ut separat. Alltsammans finns ju i pdf-format på Svenska kyrkans hemsida så det är ju bara att tanka ned.
Minns att jag konstaterade att det med den nya Handboken skulle gå bra att fortsätta ganska likt den nuvarande - om man vill. Den Handboken från 1986 har ju det allmänt kyrkliga, generella och ekumeniska i fokus. Jag tyckte mig dock också kunna konstatera att om man vill kommer man att kunna snickra ihop gudstjänster som inte uttrycker den allmänkyrkliga, generella och ekumeniska tron utan det provinsiella, sekulära och partikulära endast på skapelsens grund.
Om 1986-an var allmänkyrklig har den nya vara - detta är mitt intryck - kontextualiteten som ledord, alltså språkligt och begreppsmässigt knyta an till vår tid här och nu och i -detta är viktigt - ett sekulariserat Sverige. Det är alltså den från kyrkan fjärmade svenskfödingen som är i fokus, är det "kultur" man vill kontextualisera till och på resans gång tappas då kanske centralfakta som försoningen, det ställföreträdande lidandet, inkarnationen bort. Jag tycker mig se den risken. Alltså att gudstjänster utan Andra Trosartikeln om Jesus faktiskt blir möjliga.
I Dopordningen som jag gluttat närmare på är det så. Inte så att man helt släppt tanken på ett frälsande dop men ändå en - enligt min mening - tydlig motivförskjutning till att dopet mer blir en bekräftelse på skapelsen än ett frälsande sakrament.
Och vad gäller kontextualiseringen och inkulturationen - vilka fina ord jag kan! - handlar den ensidigt om den sekulariserade intellektuelle fullblodssvensken, inte de många nya kristna från andra fromhetstraditioner som invandrar i landet och söker sig till kyrkan.
Viktigt alltså att vara skärpt, analysera och skriva remisser!

2012-12-09 @ 00:16:52
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0