En trovärdig kyrka
Det blir temat för det Framtidsforum i Luleå stift som jag tidigare berört i några inlägg. Man kan läsa om Framtidsforum här på stiftets hemsida.
En trovärdig kyrka är enligt informationen en kyrka som på ett bra sätt klarar frågor om jämställdhet och arbetsmiljö. Givetvis är inget av det oviktigt, men det är två saker som fyller mig med förundran eller t o m tveksamhet.
1. När kyrkan anstränger sig för att vara trovärdig så väljer den att vara det inför människor som i flera avseenden inte delar det som är kärnan i kyrkans tro. Spela på annan spelplan liksom. Desutom blir det ju att söka trovärdighetens bekräftelse i avseenden som inte är centralast i kyrkans liv.
2. Det blir så mycket fokus på kyrkan som arbetsplats. Tänk när den dagen kommer då kyrkan är så fattig att den inte kan ha några anställda, då faller ju frågorna om trovärdighet helt till marken. Hur ska kyrkan vara trovärdig då? Ska inte kyrkan också vara trovärdig på något sätt som inte har att göra med dess arbetsgivarroll?
Jag tänker: kyrkan måste väl också söka vara trovärdig i förhållande till det som är kyrkans unika budskap? Om kyrkan skulle försvinna i vårt land så skulle frågorna om god arbetsmiljö och jämställdhet på landets arbetsplatser visst leva kvar. Men vem skulle predika om Kristi försoning och segerrika uppståndelse, om omvändelsens väg och förlåtelsens möjlighet om kyrkan försvann? Är det inte viktigt att kyrkan är trovärdig på de områdaen som är kyrkans egna? Men det är kanske numera så att nästan ingen längre vet vad kyrkans unika budskap är?
Ska jag fara på Framtidsforum? Jag vet inte. Blir det två OAS-möten i sommar så är jag kanske redan trovärdig nog när hösten kommer.
En av punkterna i programmet på Framtidsforum blir ett samtal mellan biskop Hans Stiglund och domprost Karin Burstrand i Göteborg (tidigare präst i Luleå stift). Det ska handla om en resa som gjorde möte och gemenskap möjligt. Biskopens resa (från kvinnoprästmotståndare till anhängare) är ju ofta omtalad. Men vilken resa har Karin gjort? Jag påminner mig tiden när hon var min chef som kyrkoherde i Örnäset. Under en tid jobbade hon aktivt på att få mig att ändra min praxis när det gäller gudstänstsamarbete med kvinnlig präst. Hon t o m tog med mig till ett samtal med dåvarande biskop och domprost. Men till slut la hon ner projektet. När jag frågade varför så svarade hon: "jag inser också jag när det är meningslöst att stånga huvudet i betongväggen." Jag undrar om det var insikten att man inte kan tvinga folk att byta uppfattning som blev slutmålet för hennes resa? Vilka konsekvensr får det i så fall för kyrkoordningsparagrafer, prästvigningar och anställningar? Skulle vara intressant att höra. Jag måste kanske åka i alla fall.
I kväll fick jag telefon av en god vän som berättade att gudstjänstförsamlingen i Hertsökyrkan i samband med kvällens Askonsdagsmässa hade haft förbön för min dotter när dom fått veta att hon blivit tvungen fara till Umeå för ytterligare undersökningar på lassarettet där. Den omsorgen och den spontana reaktionen att göra insikten till en gemensam bön, de vittnar tillsammans för mig om en trovärdig kyrka. Tack alla vänner för förböner och uppmuntran.
Nu blir det bloggfasta. Välkommen tillbaka när påskropet ljudit. För tydlighets skull: jag bryter inte bloggfastan på söndagar. Endast om jag har ytterligare böneämne att komma med så kan det bli att jag skriver.
Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider
att skåda hur Jesus Krist Guds Son
i syndares ställe lider
En trovärdig kyrka är enligt informationen en kyrka som på ett bra sätt klarar frågor om jämställdhet och arbetsmiljö. Givetvis är inget av det oviktigt, men det är två saker som fyller mig med förundran eller t o m tveksamhet.
1. När kyrkan anstränger sig för att vara trovärdig så väljer den att vara det inför människor som i flera avseenden inte delar det som är kärnan i kyrkans tro. Spela på annan spelplan liksom. Desutom blir det ju att söka trovärdighetens bekräftelse i avseenden som inte är centralast i kyrkans liv.
2. Det blir så mycket fokus på kyrkan som arbetsplats. Tänk när den dagen kommer då kyrkan är så fattig att den inte kan ha några anställda, då faller ju frågorna om trovärdighet helt till marken. Hur ska kyrkan vara trovärdig då? Ska inte kyrkan också vara trovärdig på något sätt som inte har att göra med dess arbetsgivarroll?
Jag tänker: kyrkan måste väl också söka vara trovärdig i förhållande till det som är kyrkans unika budskap? Om kyrkan skulle försvinna i vårt land så skulle frågorna om god arbetsmiljö och jämställdhet på landets arbetsplatser visst leva kvar. Men vem skulle predika om Kristi försoning och segerrika uppståndelse, om omvändelsens väg och förlåtelsens möjlighet om kyrkan försvann? Är det inte viktigt att kyrkan är trovärdig på de områdaen som är kyrkans egna? Men det är kanske numera så att nästan ingen längre vet vad kyrkans unika budskap är?
Ska jag fara på Framtidsforum? Jag vet inte. Blir det två OAS-möten i sommar så är jag kanske redan trovärdig nog när hösten kommer.
En av punkterna i programmet på Framtidsforum blir ett samtal mellan biskop Hans Stiglund och domprost Karin Burstrand i Göteborg (tidigare präst i Luleå stift). Det ska handla om en resa som gjorde möte och gemenskap möjligt. Biskopens resa (från kvinnoprästmotståndare till anhängare) är ju ofta omtalad. Men vilken resa har Karin gjort? Jag påminner mig tiden när hon var min chef som kyrkoherde i Örnäset. Under en tid jobbade hon aktivt på att få mig att ändra min praxis när det gäller gudstänstsamarbete med kvinnlig präst. Hon t o m tog med mig till ett samtal med dåvarande biskop och domprost. Men till slut la hon ner projektet. När jag frågade varför så svarade hon: "jag inser också jag när det är meningslöst att stånga huvudet i betongväggen." Jag undrar om det var insikten att man inte kan tvinga folk att byta uppfattning som blev slutmålet för hennes resa? Vilka konsekvensr får det i så fall för kyrkoordningsparagrafer, prästvigningar och anställningar? Skulle vara intressant att höra. Jag måste kanske åka i alla fall.
I kväll fick jag telefon av en god vän som berättade att gudstjänstförsamlingen i Hertsökyrkan i samband med kvällens Askonsdagsmässa hade haft förbön för min dotter när dom fått veta att hon blivit tvungen fara till Umeå för ytterligare undersökningar på lassarettet där. Den omsorgen och den spontana reaktionen att göra insikten till en gemensam bön, de vittnar tillsammans för mig om en trovärdig kyrka. Tack alla vänner för förböner och uppmuntran.
Nu blir det bloggfasta. Välkommen tillbaka när påskropet ljudit. För tydlighets skull: jag bryter inte bloggfastan på söndagar. Endast om jag har ytterligare böneämne att komma med så kan det bli att jag skriver.
Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider
att skåda hur Jesus Krist Guds Son
i syndares ställe lider
Kommentarer
Postat av: SvBG
Du har fullkomligt rätt när det gäller vad som ska prioriteras för att nutidens och framtidens kyrka ska vara trovärdig. Även om yttre bitar kan vara viktigt i världens ögon, så blir kyrkan aldrig trovärdig på djupet utan de centrala delarna i budskapet.
Må bloggaren vara välsignad - och därmed ännu mer trovärdig - när vi firar Jesu uppståndelses dag!
Trackback
