Storstädning
Sagt och gjort. Det blev en stor utrensning av div skräp av yngre och äldre slag. Det fantastiska är att varje gång man gör en storstädning så slänger man ytterligare en sak som man inte vågade/ville slänga förra gången. Det är väl det som är helgelsen: att successivt bli medveten om allvaret att bära (leva i?) sina gamla synder och istället slänga bort allt mer och mer av dem.
2. Ytterligare inspirerad av denna städinsats gjorde jag sedan ett ryck även på vinden. Det är ju platsen där det samlas under åren. Och inte bara ens egna grejer utan även barnens. Nu när några av de äldre barnen är ytterst etablerade med egna lägenheter och egna vindsförråd så har jag försökt säga att jag vill bli av med alla deras gamla gossedjur, skolböcker, brev, almanackor, övriga leksaker, dagböcker, teckningar mm + mm.
I måndags kom näst äldsta dottern hem och gick igenom sina gamla kartonger vilka jag burit ner från vinden. Genom en snabb insats ihop med mycket skratt och nostalgi lyckades hon reducera det hon vill ha kvar till mindre än hälften.
Roligast var det när vi i botten av en av flyttkartongerna fann en låda med gamla sten- och glaskulor både i vanlig storlek och donkar (alla läsare som haft barn - eller själva varit barn - vet ju vad donkar är!). Dvs det allra roligaste var när vi i botten på den gamla tvåliters glasslådan fann en liten lapp med ägodelarna noga dokumenterade i tabellform:
stenkulor glaskulor glas fjäder
84 43 3
oljekulor pärlor rymd
9 7 4
porslin prickar
36 42
Vad gjorde vi? Brast ut i gemensamt gapskratt, givetvis. Vilka totala meningslösheter kan inte barn ägna sig åt! Men sedan insåg jag att det kanske inte är så meningslöst trots allt. Det är ju i leken vi övar oss för vuxenlivet och att räkna kulor - det är ju vad vi ägnar en stor del av vuxenlivet åt.
Men det var alltså en snabbsortering som skedde i måndags. En noggrannare genomgång får hon göra på sin egen vind dit vi fraktade de kvarvarande kartongerna.
På sin egen vind placerade hon då samtidigt något annat, nämligen sin rullstol. Efter knappt sex år har hon nu blivit så återhämtad från det som drabbade henne 2002 att hon vågar flytta upp rullstolen på vinden. "Jag har ju inte använt den på ett halvår". 11 augusti blir alltså en minnesvärd dag.
3. Nu återstår för mig inneförrådet (klädkammaren) i husets bottenvåning. Har jag energi nog, det är frågan, eller kommer jag att välja en MC-tur före storstädning? Kanske blir det morgondagens väder som avgör.
Härlig blogg om det som sparas - och tillslut slängs. Din dotter betyder mycket i ditt liv. För Gud är inget omöjligt.
Då blir det städning - åtmimstone om du tänkte MC:a till Lycksele - här regnar det och Chevan står tryggt i garaget...
En tur med motorcykeln kanske kan hjälpa till med en mental storstädning, inte att förakta. (En hjälp att sortera tankarna). Bra tankar i dagens blogg för övrigt!
Tobbe, du har ju skrivit en predikan! Mycket bra! Använd dig av detta inlägg någon söndag!
Vilken känsla att kunna ställa upp rullstolen på vinden! Ja, det hände mycket hösten 2002. Vår dotter, som föddes samtidigt som er andra fick en ny chans, börjar nu i 0:an (förskoleklass). Det finns verkligen mycket att tacka Gud för mitt i alla bekymmer!
(Hur var det nu bonden Paavo sa?)
Barns samlande är roligt. Vår näst äldsta dotter hade en kort filatelistisk period som precis räckte till att fylla ett insticksalbum med ett stort antal likadana svenska frimärken föreställande en hackspett.
Kul att hon har kunnat parkera rullstolen. Bra kämpat!!
Det är starkt gjort att ta itu med städning av lagrings utrymmen. Ett tips beträffande att utveckla räknandet av kulor från barn till vuxen i sammanhanget, är att räkna ut hur mycket man betalar för lagringsutrymmet av allt skräp per år. Det är vanligt att man betalar tusentals kronor/år, det har fått mej att hellre slänga än spara och framför allt inte köpa hem onödiga framtida sopor. Det är glädjande och hoppfullt när unga människors kamp ger resultat, som för din dotter.
