Torbjörn Lindahl

(Jag har funnit det) kunde jag till sist utbrista. Men det tog en bra stund.

 

Äldre kollega och vän, tillika känd f d bloggare, ringde mig om förmiddagen och utbrast

Givetvis spetsade jag öronen och väntade få höra det senaste kyrkliga skvallret, det som inte längre kan läsas å f d blogg.

- Det går inte få tag på Kalle Anka nr 48 (veckans nr som kom i tisdags) i hela Småland.

- Kan du hjälpa mig och se om den finns på någon ICA-butik i norrland, stammade en desperat röst.

- ????

 

Saken är den, fick jag sedan förklarat för mig, att handlingen utspelar sig i Kalmar, med teckningar av kända minnesmärken bl a Kalmar slott, vilket skapat köprush i den småländska bygden. Ett ex efterfrågades i första hand men ytterligare något ex till barnbarnen skulle inte vara helt fel.

 

Vad gör man inte för en gammal vän och när jag ändå hade ärende till affären så skulle det inte vara något besvär att även lägga en Kalle & Co i varukorgen.

 

Men där fick jag tji. Ingen Kalle av rätt nr på Ica Porsön. Nå, ett löfte är ett löfte och om bilen ändå är ute ur garaget så ligger ju inte Kvantum så långt bort och inte Coop Mjölkudden heller. Och nu började jag bli riktigt otålig. Och har man väl föresatt sig något så ska det fullbordas. Coop Örnäset, där det finns stor tidningshylla och Ica Hertsön när man ändå var i den delen av stan och några bensinmackar som passerats på vägen och sist Willys i Södra hamn. Men hittills noll. Till slut insåg jag att i stan finns ju Pressbyrån (vid busstation) där man kan finna så udda alster (ur Luleperspektiv) som Piteå-Tidningen, Haparandabladet och Norran (Norra Västerbotten) - där borde man väl enkelt finna en Kalle 48.

 

Men efter snabbtitt i någon kiosk, mataffären i närheten och minutiöst letande i Pressbyråns hyllor fick jag till slut sjunka ner i hård träsoffa i busstationens väntrum och meddela att uppdraget misslyckats. Men efter en stunds trevlig konversation med den nödlidande hade krafterna återvänt och likt en LKAB-direktör som talar om nya prospekteringar trots att han nyss sagt att malmen är slut, beslöt jag besöka Storheden innan jag helt gav upp. Sagt och gjort. Jag menar "dan är ju ändå förstörd" och håller jag bara ut en stund till har jag sannolikt funnit mitt 101:a sätt att undvika dammsugning.

 

Och på Willys på Storheden kunde jag äntligen utbrista mitt Eureka. Men har man väl kört så långt för den goda sakens skull, kan man väl lika gärna slinka in i närbelägna Ica-Maxi. Och se, där fanns hela 3 ex.

 

Nu kan jag själv ta ett ex och hoppas att Kalle Anka & Co nr 48-2018, blir ett framtida samlarnummer av oskattbart värde, och skicka de övriga tre till gode vännen och kollegan så att han kan lägga ett ex i sitt arkiv (bland pärmarna med tidningsurklipp om kvinnoprästfrågan - till framtida forskares oförställda förvåning), ge ett till barnbarnen och använda det tredje för att tjäna pengar som svartabörshaj. 

 

Nu återstår bara frågan om jag blir anmäld till domkapitlet för att ha gett fel person "input" från norr när jag skickar tre ex av Kalle Anka inköpta i Luleå.

 

Och om jag bodde nere i Småland skulle jag se fram emot den predikan som enligt löfte ska inledas med orden jag sökte Kalle hela veckan men fann honom inte; sen gick jag om söndagen till kyrkan och sökte Jesus - och fann honom.

 

har jag förrättat idag (dvs torsdag). Kollegan Malte Vikström som dog för drygt tre veckor sedan. Vi har aldrig arbetet tillsammans men väl mötts i olika stiftssammanhang och kanske fr a under hans kyrkoherdetid i Töre där mina svärföräldrar bodde och han var även officiant vid svärmors jordfästning.

 

Trots att vi växt upp på samma område i stan, Örnäset, och det bara skiljer ett år i ålder så har jag inga tydliga minnen av Malte från yngre ungdomsår. Däremot tror jag att vi gick vi något år samtidigt på gymnasiet.*

 

Under hans studietid möttes vi några gånger då han under 80-talet var tjänstebiträde i Nederluleå. Han prästvigdes 1991 för Strängnäs stift. Utöver det har han gjort nedslag i både Lunds och Härnösands stift, men största sammanlagda tjänstgöringstiden i Luleå stift.

 

Att få förtroendet förrätta en kollegas begravning upplever jag som en stor glädje. Om jag räknade rätt så hade fem prästkollegor infunnit sig till begravningsgudstjänsten. Det känns rätt att en präst vigs till vila i närvaro av ämbetsbröder(systrar). En av dem hade tidigare skrivit ett fint minnesord i tidningen. Läs det här.

 

 Vila i frid till uppståndelsens morgon!

 

 

* här får jag kanske sätta  mitt hopp till att min gamle kamrat hjälper mig återvinna något förlorat minne, för jag minns att Malte upplevdes lite bekant för mig när vi sågs på gymnasiet (om det nu verkligen var vi som sågs på gymnasiet, så inte minnet sviker mig där också - jag erkänner i tillägg dagen efter att jag börjar bli lite osäker)

har jag varit på under ett helt dygn. Fredag mitt på dan till lördag mitt på dan. Det är väl nu tredje mandatperioden som jag är ordinarie eller ersättare. Åtskilliga gånger har jag ställt mig frågan om nödvändigheten av detta som stiftets förre biskop, vännen Hans, redan för drygt 13 tretton år sedan kallade terapi för kyrkopolitiker.*

 

Men den här gången råkade jag få ovanligt fin kontakt med några av de övriga ledamöterna - och det gör att jag far från stiftsfullmäktige med oväntat stor glädje!** - dels vid måltiderna dels med min granne i sammanträdesrummet. Den senare, som var ensam i sin nomineringsgrupp, inbjöd vi att vid det schemalagda gruppmötet vara med oss två FK:are. Eftersom vi små grupper inte fått någon tilldelad lokal för gruppmöte utan fick ta "valfri lokal" så valde vi Espresso house. 

 

Direkt efter fullmäktige färd till pensionerade vänner för gemenskap med andra vänner kring buffe' och bilder från pilgrimsvandring till Santiago de Compostella.

 

En av de närvarande och jag tyckte att vi sågs för sällan numera. Beror det på att vi har för få OAS-möten nu för tiden, frågade vi oss. Borde vi ha ett i Luleå någon nära förestående sommar?

 

 

* detta yttrades när han efter snabb resa hem från det årets fullmäktige sjönk ner i hörnsoffan hos min exhustru vid hennes 50-årskalas och svarade på en av de närvarande gästernas fråga: "hur var det på stiftsfullmäktige?"

 

** men för att inte frestas förfalla till överentusiasm har jag lovat mig själv att - inspirerad av den hörselrehabiliteringskurs jag för drygt två veckor sedan deltog i - skriva till stiftskansliet och föreslå vissa åtgärder som för framtiden verksamt skulle förhöja sammanträdesglädjen hos personer med hörselnedsättning.

känns det som när jag berättar om söndagen. Nästan alltid högmässa i Hertsökyrkan, ibland ledd av mig, ibland av Bosse. Varannan vecka är Maria musiker (så idag) varannan vecka Anders. Idag var det min tur igen att celebrera och predika och en liten lustighet inledde jag predikan med. Förra veckan hade jag haft uthållighet som ett av huvudorden i predikan och talat både om nödvändigheten av vår uthållighet och om att Kristus var uthållig när han genomgick sitt lidande; idag inleddes episteltexten med orden "du har bevarat ordet om min uthållighet..." kändes lite väl passande tyckte jag. Nästan s k händelse som ser ut som en tanke.

 

Eftersom jag vid kyrkkaffet fick lite uppskattning för att jag ofta har tre delar i predikan (vilket gör det lättare att minnas) så kan jag väl dela med mig av dagens tre punkter.

1. Bered dig för en lång väntan

2. Ingen synlig yttre skillnad mellan de kloka och de oförståndiga

3. Det finns något i din ställning inför Gud som du måste äga själv (som inte kan lånas av någon annan)

 

Drygt 40 i gudstjänsten, varav en musiker, en församlingspedagog, två diakoner, fyra präster varav en hjälpte mig i distributionen. Det kommer han kanske att göra i framtiden också eftersom han efter sin snart förestående pensionering lovat att han blir trogen gudstjänstfirare i Hertsökyrkan.

 

Efter kyrkkaffet besök på mammas boende där jag fick vara med om en gudstjänst till eftersom kollegan Boel var där för den månatliga andakten.

 

Sista stopp för dagen blev hos 70-årsfyllande diakon som tidigare arbetat med ugdomsarbete i dåvarande Örnäsets församling. Där träffade jag två f d Luleå-kommun-aktiva politiker varav den ena var gammal ungdomskompis, den andre f d kommunalråd.

 

Middag sen tillagad av hemmavarande son. Mycket smakligt.

skulle man inte vilja vara i dessa dagar. Inget avundsvärt jobb. Men kanske är det dags nu att leta mer noggrant i den s k verktygslådan. Redan när han beslöt föra fram Kristersson i riksdagen tyckte jag att han borde radat upp fyra statsministerkandidater och aviserat en omröstning i veckan. Då hade alla partier i förväg vetat att dom måste släppa igenom en. Annars blir det extraval och eftersom opinionsundersökningar visar att det är SD som sannolikt skulle vinna på det, så vill ingen annan ha extraval.

 

Alltså!

 

Man kan ju antingen lotta den lnbördrs ordningen eller ta de mest sannolika kandidaterna eftet partiernas storlek:

 

v. 1 Löfven 

v. 2 Kristersson

v. 3 Lööf

 

Och sist det ultimata hotet: Åkesson.

 

Eller någon annan lämplig ordning som av något skäl anses vettigare eller rent av lottas fram. Det viktigaste är att alla partiledarna på en gång får veta hela framtidsscenariot så att dom inser att en av dessa måste vi rösta på eller åtminstone avstå från att rösta emot.

heter en bok jag ännu inte läst men just fått. Att jag sviker min princip att berätta om vissa böcker jag läst och istället berättar om en jag bara fått, beror på att denna bok blir mitt avsked till upplevelseklubben (den kallar sig så lika mycket som bokklubb) SMB (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek). Skälet till mitt avslutande av medlemsskap är inte besvikelse eller missnöje. Snarare tvärtom.

  

Nu är det väntan på pensionärstiden som gäller. Då ska jag läsa alla de böcker bland de inköpta som ännu är olästa.

heter en  TV-dokumentär i fyra delar som sänts i SVT. I går eftermiddag (ledig dag) hade jag tid se igenom de sammanlagt två timmarna. Handlade alltså om den s k diskoteksbranden i Göteborg för tjugo år sedan då 63 ungdomar omkom. Berättande avsnitt och klipp ur dåtida nyhetssändningar varvades med nutida intervjuer med fyra drabbade; en av festens arrangörer, en mor som förlorade sin dotter, en kvinna som förlorade två systrar och en kvinna som mot alla odds överlevde.

 

Hos mig väckte filmerna - med åtskilliga visningar av fastigheten där katastrofen skedde - många minnen, men av annat slag. Ca 3-4 år senare befann jag mig nämligen kortvarigt utanför den aktuella byggnaden. Ett visst igenkännande blir det ju när man inser att där har jag varit, om än inte just vid olyckstillfället.

 

Det var vid ett av de två tillfällen under 2002 då dottern var tvungen besöka Sahlgrenska sjukhuset. Vi skull flyga ambulansflyg från Säve flygplats tillbaka till Umeå. Dottern på bår hade just blivit inlyft i ambulansen då bud kom att flyget skulle bli 1-2 timmar försenat. "Vad ska vi göra då?" frågade ambulansmännen och fick till svar från ledningscentralen att ni får väl bjuda flickan på lite sightseeing. Sagt och gjort, Göteborg runt i ambulans. Sjukvårdaren som satt i bakre delen uppmanade dottern att se ut genom fönstret "hur alla glor" bara för att det är en ambulans. Han som körde liknade Glenn Hysen tyckte jag. Kunde det varit en bror? Jag frågade aldrig.

 

De tog oss bl a till havet där dom vände bilen och öppnade bakluckan så dottern insvept i filt kunde beskåda den vackra utsikten.  Även färd förbi ett köpcentrum där jag kunde köpa en CD-skiva som uppmuntringspresent till dottern. Det blev Sara Brightman.

 

Men åter till branden. Det var dottern som ville se platsen för diskoteksbranden. Så befann vi oss en stund vid Backaplan på Hissingen. 

 

Att något väcks inom mig vid berättelsen om alla döda och sörjande beror på att vi det året vid några tillfällen (särskilt ett) allvarligt fruktade för vår dotters liv. Hon överlevde. Och lever än.

 

Programmen om branden var gripande givetvis. Det jag fick veta, som jag inte visste, var att de allra flesta döda dog av rökgasförgiftning, inte att dom brändes ihjäl. Berörande också att några av de intervjuade kunde uttrycka en vilja förlåta dem som orsakade branden eller åtminstone gå vidare utan bitterhet. Här finns mycket att lära.

 

Redan vid tiden för branden funderade jag utifrån frågan "varför gjorde Gud ingenting?" Om han nu är så mäktig. Jag svarade då mig själv med dessa tankar. Det hade varit 399 personer i lokalen. 63 dog. Det betyder att 336 kom levande ut. Lokalen var godkänd för ca 150 personer. Det innebär att om man följt brandskyddsreglerna så hade sannolikt alla överlevt. Gud är kanske lutheran? Han verkar och härskar även genom det världsliga regementet, dvs samhällets myndigheter. Så när brandmyndigheterna en gång godkände lokalen för ca 150 så var det Gud som sa: följ den regeln så går allt bra. Efter 1998 har jag flera gånger kämpat för begränsat antal elever (och anhöriga) vid skolavslutningar så att vi inte tar in fler än tillåtet i våra kyrkor.

 

Men en sorglig händelse var det. Och visst kan man bli gripen fortfarande efter tjugo år.

 

Herre, förbarma dig över alla sörjande och låt ditt ljus lysa över alla döda.

är vad jag är.

 

Det är ett sånt där begrepp som man ständigt fick slängt i ansiktet under studietiden. Ofta upplevdes nog ordet - av sådana som jag, min teologiska typ - stå för något som snarast snarast fylldes med ett teologiskt innehåll som stod (åtminstone uppfattades stå) i motsättning till rejäl traditionell teologi. Alltså inget man på den tiden gillade.

 

Men nu har jag själv blivit kontextuell. Saken är som följer. Innan jag lade mig igår (läs: mycket tidigt i morse) flyttade jag lilla husaltaret tillbaka till sin tidigare plats vid vardagsrummets norra vägg. Och då är jag kontextuell. Eller är det altaret som är det? Jag menar, om ett altare behagar inta sin plats i vanligt ordinärt möblerat vardagsrum så får det väl lov att ta hänsyn till kontexten, dvs den av rummets utseende och övriga möblering utgjorda omgivningen och inte bara stövla in i rummet helt okänsligt med sina traditionstyngda kyrkliga vädersträcksprinciper. 

 

Alltså kontextuell.

 

Vad som händer med det altarets placering i rummet om det någonsin åter kommer till användning - det är, som man säger, en helt annan sak.

på dagen igår. Vänner från både när och mer fjärran infann sig i mitt hem om morgonen. Vi inledde gemenskapen med mässa vid mitt husaltare vilket jag tidigare omtalat. Så nu är det invigt också här på denna plats. "Jag säger aldrig nej till en mässa", som en kollega brukar uttrycka sig. Frukost sedan tillsammans innan vännerna for åt olika håll. Själv for jag något senare till möbelaffär ca två mil söder om stan där jag mötte yngre bror och svägerska för gemensam beställning av ny mer ändamålsenlig fåtölj till mamma. Besök tillsammans hos mamma sedan för kaffe.

 

Söndagen inledde jag med att flytta mitt lilla husaltare. Det har ju hittills stått vid norra väggen, mest av möbleringsskäl. Men jag fick en tankeställare igår, man kan inte ha altare mot norr, det är hedningariktning. Nu står det korrekt mot öster, men skymmer då en aning av utsikten i mina nya fönster. Dessutom ska man inte ha naturutsikt som "altartavla", enligt samme kollega som tidigare. Jag får väl skaffa gardiner som kan hängas upp vid behov av mässfirande. Sedan blev förmiddagen i princip likadan som lördagen: högmässa, men i kyrka denna gång. Då hade även tvillingbror med fru infunnit sig så han distribuerade med mig.* Riktigt roligt. Och många gudstjänstdeltagare, 51 sades det. Jag kunde inte låta bli att efter gudstjänsten uttrycka min glädje: "När jag tänker på div som pågår inom kyrkan så blir jag så less att jag har lust gå i omedelbar pension, men när jag möter er här i gudstjänsten blir jag så uppmuntrad att jag får lust jobba till 85". Stor gudstjänstglädje. En riktig högmässa med en aktiv församling är helt oslagbar. Glädje också att en f d arbetsledare, som för några år sedan lämnade domkyrkoförsamlingen för kyrkoherdetjänst en bit söderut, var deltagare i gudstjänsten.** Han uttryckte också glädje över det han just fått uppleva.

 

 

På eftermiddagen sedan samling hos mamma för firande av hennes 93-årsdag (hon fyllde tidigare i veckan). Förutom närmaste släkt också några av mammas gamla vänner som fortfarande är i livet (något yngre). Roligt att vi kunde ordna denna lilla enkla fest medan mamma fortfarande har möjlighet känna igen folk och förstå samtalen, även om hörseln och minnet sviker.

 

Avslutade dagens bortovaro med gudstjänst i bönhuset. "Bara" en predikan. Inget fel på den, men en enkel predikogudstjänst kan - enligt min ringa mening - inte på långa vägar konkurera med en fullständig innehållsrik högmässa.

 

Dags för middag.

 

* han avböjde dock erbjudandet om koncelebration (att präster tillsammans vid altaret högt läser instiftelseorden och gemensamt håller händerna över brödet och vinet under epiklesen, dvs bönen om Anden). Han måste givetvis avstå detta katolska påhitt för att leva upp till sin roll som den lågkyrklige i tvillingskaran. 

 

** så får jag osökt anledning nämna att vi alltså var sammanlagt fyra präster i gudstjänsten

- i grupp. Har jag varit på under veckan. Sju personer har vi varit som tillbringat fem dagar (lite kortate än fulla arbetsdagar och halvdag fredag) på Pedagogiska hörselvården och undervisats av hörselpedagog, kurator, psykolog, läkare, teckenspråkslärare, skrivtolk, tekniker om allt som har att göra med hörselnedsättning*; från de rent medicinska felen i örat, till all hjälp man kan få rent tekniskt (enskilt, i hemmet och på arbetsplatsen) via alla upplevelser man kan ha då man hör dåligt, från utanförskap till trötthet, vilka strategier man kan ta till för att uppfatta saker bättre, och slutligen vilken ekonomisk hjälp man kan få av samhället vid behov.

 

Under torsdagen gjorde vi studiebesök på teatern och blev visade runt både i salong och back stage och fick samtidigt möjlighet pröva olika hörhjälpmedel som står till buds. Färden till teatern t o r gjorde vissa med bil och några gående och sen fick vi utvärdera hur det var kommunicera med varandra i bil respektive promenerande nära tät trafik. Även den dagens lunch fick vi inta i grupper å valfria restauranger och även där vittna om vilka strategier vad gäller restaurangval, bordsplaceringar mm som vi gjort för att underlätta vårt hörande. Intressant tänka efter även på sådant.

 

Korvstoppning var ordet för veckan. Men väldigt roligt och lärorikt. Vi sju deltagare blev ett sammansvetsat gäng under tiden. Vi sa till varandra flera gånger att tänk så mycket det fanns att veta om en hörselnedsättning. Vi trodde det enda man behövde veta var "jag hör dåligt och har hörapparat" men ack, vad man bedrog sig. Det är bara hörselnedsättningens lågstadiekursplan.

 

Kanske ska hela kursen sammanfattas sålunda:

om jag inte uppfattar vad du säger så är felet inte mitt och jag ska inte skämmas, utan det är du som ska tala tydligare och bättre använda utrustning som finns.** Och om du är arbetsgivarrepresentant se till att modern fungerande utrustning finns i alla lokaler.***

 

På teatern fick vi givetvis titta in i rekvisita- och klädförråd. Hörselpedagogernas erfarenhet från tidigare omgångar var att hattförrådet brukar uppfattas som roligast. Instämmer.

 

 

* vi kursdeltagare noterade med tillfredsställelse att orden hörselnedsättning och hörselskada konsekvent användes och inte det moderna meningslösa påhittet funktionsvariation.

 

 

*** förutom traditionella hörslingor (som i många offentliga lokaler är gamla med dålig funktion) så finns tex sammanträdesutrustning (för lokaler utan installerad hörslinga där en eller flera mikrofoner ställs på bordet och den hörselskadade bär en mottagare som sänder till hörapparaten), mm, mm i (nästan) det oändliga.

Tänkte först skriva sorg och glädje men det lät så dramatiskt. Men det som idag gjort mig betänksam är flerfaldig erfarenhet att den kyrkliga seden och kontakten med folket tydligt minskar. Jag deltog idag i de två andakter vi sedan många år alltid har under Alla helgons dags eftermiddag ute i begravningskapellet på begravningsplatsen. Vid den första andakten var det fullsatt i Ljusets kapell, vid den senare endast några tiotal personer. För inte alltför många år sedan var det helt proppfullt vid båda andakterna. Senare ledde jag även minnesgudstjänsten i Örnäsets kyrka för de under året avlidna. Några (fler) tiotal deltagare även här. Enligt vaktmästarna har det väl varit drygt 100 under senare år. På 90-talet minns jag att kyrkan var i det närmaste fullsatt (den rymmer 540 personer). Hur  ska vi tolka alla dessa siffror? Trenden tydlig. Det är tydligt att den sista gudstjänstgenerationen nu dör undan i snabb takt. Och för varje gammal (åtminstone något så när regelbunden) gudstjänstfirare som dör så tappar vi inte bara en gudstjänstbesökare utan ibland flera. Även barn och barnbarn som ibland följt mamma/farmor/mormor* till kyrkan men som inte har intresse gå själva.

 

Även i Hertsökyrkan var vi få i högmässan idag. Men Alla helgons dag har alltid varit svag gudstjänstdag. Så detta tror jag inte är någon trend. Vi måste t o m stå ut med inomkristen konkurens eftersom Fridsförbundet har församlingsdagar och några av våra trogna säkert valde bönhus istället för kyrka.

 

Glädjeämnet var av helt annat världsligt slag. Luleå leder elitserietabellen efter seger över Skellefteå (!) - på bortaplan! Tur det finns något glädja sig över. Jag kan väl också ställföreträdande glädja mig över att Rögle* tagit några kliv uppåt i tabellen.

 

- - - - - 

 

* ingen ide' försöka vara könsneutral. Alla  vet ju ändå vilka som är flitigaste gudstjänstdeltagarna

 

** att jag försöker känna sympati även med detta för mig okända lag beror på

1) det är favoritlag för Frimodig kyrkas tidigare riksordf.

2) Chris o Cam Abbott spelade där innan dom kom till Luleå 

Bibelordet från någon av profeterna kommer för mig när jag nu för andra gången på drygt två veckor fått vara in på akuten för att med hjälp av något slags dropp igen få ordning på mitt förmaksflimrande hjärta. Som vanligt tycker jag inte att det är särskilt dramatiskt. Jag har ju erfarit detta många gånger. Påtaglig rädsla känner jag inte. Nej, det är den medföljande tröttheten som är problemet. Trösterikt också att jag redan för många år sedan fått läkarord på att orsaken till dessa återkommande problem sannolikt mera finns i generna än i en stressig livs(arbets)situation. Om det senare varit felet hade jag varit tvungen känna skuld över att möjligen själv vara orsaken. Det slipper jag nu. 

 

På väg till sjukhuset i morse hann jag se flera blåljusfordon på Bodenvägen. En trafikolycka.

 

Strax efter lunch var jag på jobbet igen och kunde genomföra hembesök och inplanerade sjukkommunioner. Det är också vård av det illfundiga och fördärvade människohjärtat.

 

Övervägde på vägen hem stanna till vid ishallen och se hockey. Men då jag hade kommit lite sent så lockade det inte lika mycket. Men Luleå gjorde bra ifrån sig. Vände 0-2 till  3-2. Luleå nu tvåa i eltserietabellen. Det också kan få hjärtat hoppa av glädje. Hoppas det inte börjar hoppa för mycket.

När jag ändå i föregående inlägg alldelse nyss berättat om givande undervisning vid bibeldag i Örnäsets kyrka, så kan jag berätta om något annat intressant också.

 

För några veckor sedan skrev jag om hur gripen jag blev när jag i Skavlan en fredagkväll såg hans samtal med den unga amerikanska kvinnan Amanda Knox som blev felaktigt dömd för mord i Italien och oskyldig fick sitta fyra år i fängelse och utstå ännu fler år av rättegångar och överklaganden innan hon slutligt blev helt fri. 

 

När jag på nätet såg att hon en kväll skulle intervjuas på Chinateatern i Stockholm uppfylldes jag av en oemotståndlig lust fara dit över kvällen. Sagt och gjort. Men inte så snabbt fram och tillbaka att jag inte hann med ett kort besök hos biskop Göran med givande samtal om kyrkligt ditt och datt. Men huvudärendet till huvudstaden som sagt ett annat.

 

Efter att ha hört Amanda Knox i Skavlan och även köpt och läst hennes bok, så var det väl inget innehållsligt nytt,  men roligt se henne med egna ögon och även få en kort pratstund efteråt.

 

Som jag skrev tidigare så är det kanske min fleråriga tjänst som fängelse- och häktespräst som gör att jag så kan känna med dem som varit inlåsta. När hon berättade att hon under fyra år inte öppnat en enda dörr själv så var igenkännandet stort även för en fängelsepräst. När man befinner sig inne på fängelset/häktet kommer man aldrig många meter utan att ha en följeslagare eller ringa efter någon som kommer och öppnar.

 

Det som kanske särskilt imponerat på mig är att hon tagit sig igenom denna period av både fängelsestraff och ytterst förnedrande negativ publicitet med värdigheten i behåll. Hon kunde ju lika gärna ha blivit en förgrämd, bitter person full av hämndlystnad. Så icke. Det var det som var roligt att möta. 

 

En annan sak hon uttryckt handlar om detta att tvingas bli någon annan än den man egentligen är. Hon blev ju i skvallerpressen utmålad som något hon absolut inte var. Och både under fängelsetiden och sedan i sitt arbete bland oskyldigt dömda har hon mött flera som bokstavligt fått sina liv stulna och porträtterats som monster. Hur lätt är det inte att vi gör människor till "dom andra". Och när vi gjort det tar oss den självklara rätten att bedöma och värdera (och förkasta) dem.

är jag ju inte riktigt än. Men några saker har hänt efter 65-årsdagen. Dels fick jag pensionärsrabett när jag förnyade busskortet dels såg jag på bankomatkvitto att min första pension influtit på lönekontot. En del av tjänstepensionen som utbetalas i fem år fr o m 65-årsmånaden, om man inte önskat annat. Det har jag inte.

 

Ska jag sätta det bankomatkvittot bakom glas och ram?

har präglat mitt liv de senaste dagarna.

 

Under min vistelse söderut märkte jag en morgon att mitt hjärta fått för sig slå i otakt, s k förmaksflimmer. Tisdag f m for jag alltså till akuten och berättade om saken. Ganska snabbt tyckte läkaren att dom skulle försöka lugna mitt oroliga hjärta, men först ca kl 16 hade dom tid göra det. Med en ny (för mig) metod denna gång. Dropp med något slags medicin i tio minuter och sen kunde man se på TV-skärm hur hjärtrytmen sakta lugnade sig. Sen två timmars obligatorisk vila och sen med bussen hem. Ingen fara på taket således.

 

Igår var jag i farten. Prästkollegium stor del av dagen för diskussion om handboken. Vad gäller fr a dop och begravning finns ett antal böner som är bättre formulerade i nya handboken. Men enligt HB 86 fick ju dessa böner formuleras fritt så hela arbetet med ny handbok kan knappast motiveras med detta.

 

Vad själva högmässoritualet beträffar säger jag som tidigare: i princip allt som man velat använda i 86:an finns kvar och det som tillkommit i nya handboken är i stort sett genomgående sämre och således inte av intresse. Alltså fortsätter man som förrut. Alltså gör vi inte ens nya agendor i Hertsökyrkan.

 

Samtidigt konstaterar man att vi i vårt kollegium är förhållandevis samsynta. Ingen förespråkar några uppenbara tokigheter. Särskilt noterar jag att samtliga präster står bakom dopritualets befrielsebön (att man över dopbarnet ber "...befria N.N. från mörkrets makt..." Alltså blir följden att även mina kvinnliga prästkollegor är klart mer lutherskt renläriga än åtskilliga bland mina laestadianska vänner. 

 

Extra tack till domprosten som vid eftermiddagskaffet bjöd på tårta för att uppmärksamma min 65-årsdag.

 

På kvällen hade vi introduktion om Alpha. Nästa vecka startar det på allvar.

Jag har haft semster senare delen av förra  veckan. Fr o m min födelsedag. Dagen efter for jag bort. Med flyg. Det får man ju inte numera när man ska vara klimatvänlig. Men både i planet till Stockholm och i planet därifrån till Göteborg var de flesta stolar lediga, så vad hade det gjort för skillnad om jag inte suttit där? Men miljötänkets tanke är väl att om alla struntar i flyget så lägger bolagen ner alla linjer eftersom dom inte vill köra olönsamma linjer. Och då blir det miljövänligt. Men vem orkar tänka så långt i så många steg? Alltså flög jag till Göteborg.

 

Och deltog dels vid Missionsprovinsens prästkollegium, dels vid dess konvent (="årsmöte"). Vid det senare förrättades val av ny missionsbiskop. Bengt Ådahl valdes.*

 

När det var klart träffade jag två olika prästkollegor i bygden. Den första enligt önskemål att få diskutera lite om laestadiansk ungdomsväckelse på 70-talet vilken jag själv berördes påtagligt av medan kollegan mest hört talas om saken. Det senare kollegamötet hade som syfte få följa densamme brodern till småland för deltagande i Dag Sandahls 70-årskalas. Trevlig tillställning och roligt se jubilaren mottaga i present en elcykel villken många runt om i landet bidragit till.

 

Sista anhalten på resan var Hjelmserydsstiftelsen där Kyrklig Samlings samarbetsråd höll möte. Ämnet för dagen var samtal utifrån Dag Sandahls bok En annan kyrka. 

 

Bilfärd i ca två timmar sedan med ytterligare annan god vän och kollega under vilken bilresa vi samtalade mycket om skillnaden mellan lutherskt och romerskt.

 

Flyg hem från Landvetter måndag kväll.

 

* 42 röster. Gunnar Andersson 16, Rolf Pettersson 15

hette sången från Sgt Pepper som man sjöng i sin ungdom. Då framstod det som en evighet innan man skulle nå den åldern.

 

Men nu har tiden gått. Om en liten stund, för att vara exakt om precis fem timmar, kan jag sjunga When I was sixtyfour. Men inte känner man sig lika gammal som man tyckte en sextifyraåring var när man var ung.

 

Men att bli 65 innebär inget drastiskt. Jag avser ännu en tid fortsätta som hittills vad jobbet beträffar. Jag har ofta uttalat att predikan, undervisning, själavård och mässfirande - alltså de riktiga prästuppgifterna - fyller mig med samma glädje som tidigare. Men ingen tvekan att mycket av kringjobbet, kollegier, planeringar, målskrivningar, verksamhetsplaner, församlingsinstruktioner, doppastoraler, nya handböcker, strukrur- och organisationsförändringar mm, mm i det oändliga; det gör en trött. Det har man väl iofs alltid blivit lite less av, men nu säger jag trött.

 

 Men som sagt, det verkliga prästeriet är fortfarande roligt. Jag frestas något att börja blicka bakåt på min prästtid, men sådant får anstå till 40-firandet av min prästvigning, eller till den officiella pensionen.

var det i natt.* Om det varit kortvarig frost någon tidigare natt men vars synliga effekt på vattenpölarna hunn9it försvinna innan jag spanat ut genom ytterdörren vid morgontidningens intagande vet jag ej. Men i förmiddags var det tydlig frost på marken. Detta behöver dock inte betyda att vintern är i omedelbart antågande. Det normala är väl att tidsspannet mellan första frostnatten och snö som ligger kvar brukar vara flera månader. Det har väl t o m hänt att man någon gång upplevt första frostnatten redan i slutet av augusti. Och som barn fick jag då och då erfara att det fallit snö redan vid min födelsedag knappt två veckor in i oktober.

 

Men nu var det längesedan. Så har också medeltemperaturen stigit drygt två grader här i Luleå under de senaste, ja hur lång tid det nu var, hundra år eller femtio? Strunt samma. Märkbart ändå. I Kiruna över tre grader om jag minns nyhetsrapporteringen rätt. Den genomsnittliga temperaturökningen i hela världen lär ju vara ca en grad på hundra år, men ökningen blir större närmare polerna.

 

Den stora frågan när frosten knackat på dörren är ju om det återigen någon eftermiddag ska bli så torrt på marken och varmt i luften att man får lust rulla ut favoritfordonet ur garaget. Ser nästan ut så just nu. Igår ungefär vid denna tid såg det definitivt ut så, men då beslöt jag mig att först ägna mig åt annat diverse som jag ansåg vara angelägnare. Och när det var gjort hade det kommit en liten regnskur som gjort marken blöt alltså försvann lusten. Bäst att inte blogga så länge att vädret, det fina, försvinner.

 

Men ska man ha gott klimatsamvete på motorcykeln är det kanske bäst att köpa elmotorcykel. För några dagar sedan landade senaste numret av MC-Folket (Sveriges motorcyklisters tidning) i brevlådan. I den fanns flera tester  av olika elmotorcyklar. Synd bara att den som lockade mest kostade 209000 vilket är mer än dubbelt mot vad den typ jag har kostar. Så var det med det. Men kanske borde staten subventionera elmotorcyklar likaväl som el- vanliga dito.

- - - 

 Nej, någon MC-tur blev det inte.. jag var ytterst nära fara ut men då föll några regndroppar så  då tvekade jag. Men det blev inget regn. Men inne satt jag. Så kan det gå.

 

* detta skrevs lördag em men fel i bloggportalen har hindrat publicering

blev det för mig idag. Först i Hertsökyrkan som vanligt i samband med högmässan. Senare på eftermiddagen i bönhuset. Var är det roligast predika? Det kan man fråga sig. Men den frågan lämnar vi. I kyrkan var det väl lite färre (drygt 30) än det ofta är numera. I bönhuset var det betydligt fler men även där färre än vanligt. Kanske berodde det på bröllop, var en gissning.

 

Ett besök hos mamma blev det också med vidareförande av fredagens bud. Än går det visst kommunicera med henne men hon blir sakta men tydligt alltmer dement. Men hon kom ihåg att det var nåt med min klocka som hon såg på min arm. Att jag fått den som 25-årspresent av arbetsgivaren påminde jag henne. Likaså undrade hon om jag ångrat att jag gått i pension. Men hon hade ingen svårighet acceptera att jag fortfarande jobbade. Det är väl glädjen i det hela att mamma "bara" blir alltmer glömsk, humöret är det inget fel på. Inte vrång eller tjurig på minsta sätt.

 

Nu är det en veckan sedan valet. Kampen om statsministerposten beskrevs i nyheterna som ett chicken race. 

 

Ett sent TV-program handlade om Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Intressant.

 

En bok läste jag ut igår, en som jag promenerat förbi många gånger på Kvantum där den stått i ett bokställ. Till slut kunde jag inte motstå frestelsen eftersom både titeln - Kyrktuppen - och snabbgluttande i densamma visade att romanen utspelade sig i kyrklig miljö. Då även författarnamnet var bekant blev saken till sist klar. Den handlar om en i övrigt duglig och omtyckt präst (man) som på bästa metoo-maner inte klarar att respektera vissa kvinnor i sin omgivning. Finns det verklighetsbakgrund till berättelsen? Inget som tydligt uttalas, men några enstaka formuleringar i för- och baksidestext kan möjligen antyda det. Var den bra? Nja. Som litteraur kändes den på många sätt ofärdig. Och är den skriven å någons vägnar, för att ge någon upprättelse, så må den drabbade bli upprättad, men personligen tror jag att en anonymiserad roman i så fall är ett alldeles för trubbigt verktyg och gränsen till ge igen  riskerar bli smal.

Där lockade jag väl många läsare med denna spännande rubrik?

 

Verkligheten är denna. Redan i torsdags var jag sugen på MC-tur när jag for hem från jobbet i soligt väder som pågått under stor del av dagen. Men väl hemma hamnar man i favoritfåtöljen för koll av post och vips så har tiden runnit iväg och med den lusten dressa på sig och rulla älsklingsfordonet ur garaget. I går eftermiddag var känslan densamma men efter ivrig argumentation med mig själv och hemmavarande son beslöt jag att efter snabb kvällsmat ta en tur.

 

Efter div svängar hamnade jag hos god vän i grannkommun (som förvarnats via tel). Där blev det kvällste och intressanta samtal om kyrkligt och kristligt och till sist bön för angelägna böneämnen. Märkligt hur mycket av givande och angelägen kristen gemenskap man är med om vid sidan av arbetet när man är präst.. 

 

Under vistelsen i goda vännens hus fick jag det telefonsamtal som berättade att annan gammal god vän - trettio år äldre än jag - igår "fått komma hem till Herren". Det var yngsta dotter till Karin Magnusson som ringde. Karin är sannolikt okänd för många av denna ringa bloggs läsare, kanske känd för en del av dem som haft engagemang inom kyrkor i Luleå, kanske särskilt inom tidigare Örnäsets församling.

 

Karin var lärare och under en tid kollega med mamma (och hennes man, som jag begravde för ca tre år sedan,  var kollega med pappa). Och eftersom vi var flera jämnåriga i våra respektive barnaskaror knöts flera vänskapsband. Under de snart 40 år jag varit präst här i Luleå fanns Karin och Nils-Erik ofta bland gudstjänstfirarna. De senaste 4-5 åren har vårt gemensamma gudstjänstfirande mest bestått i sjukkommunioner i deras hem. Att besöka dem - eller senaste åren bara Karin - har alltid varit en glädje.

 

När den enkla mässan vid matbordet i vardagsrummet var avslutad tog Karin alltid till orda för att be. I bönen ingick nästan alltid tungotal och en hälsning från Herren som Karin själv tolkade. Inledningsordet var alltid "du är mitt älskade barn, säger Herren". Ibland kunde någon annan besökare vara närvarande. Var ock en fick ett tilltal med en personlig hälsning. För mig personligen var dessa hälsningar ofta mycket uppmuntrande och ytterst träffsäkra in i min personliga situation. 

 

Naturligtvis finns en sorg efter en person som blivit en vän men framförallt över förlusten av ytterligare en flitig och uthållig bedjare. När de gamla bedjarna dör ersätts dom inte i samma utsträckning. Det är en stor förlust för Guds rike.

 

Men glädje givetvis att kunna tänka att en person inte gått bort  utan - hem.