Sjätte efter Trefaldighet

En vecka in i juli redan. Snart är vi inne i andra halvan av sommaren och inte har man börjat semestern ännu. 
 
Söndagarna tickar dock på som vanligt. Idag, som sagt sjätte efter Trefaldighet. Det fanns en gång ett förslag att vi skulle göra som vissa andra kyrkor och stället räkna söndagar efter Pingst, alltså flytta numreringen en vecka, men det gick inte igenom. Jag minns en artikel jag läste där författaren ivrigt argumenterade mot ide’n. En smålänning måste det varit eftersom ett av hans argument gick ut på att i (delar av?) Småland firades viss trefaldighetssöndag som Sellergrens dag. Och hur skulle man då göra, behålla firandet på rätt söndag och hålla reda på att den söndagen nu hade nytt nummer, eller behålla numret och alltså i praktiken flytta en söndag. Hur man än skulle besluta att göra skulle det bli för krångligt för smålänningarna förstod jag. Vi norrbottningar har ju inte dylika problem. De enda ”helgondagar” vi skulle kunna fira är väl Laestadius födelse- och dödsdag och dom ligger ju i januari och februari.* Nu genomfördes inte den ändringen. Lite synd kan jag tycka. Jag skulle inte haft något emot att räkna sommarens och höstens söndagar som ”.... söndagen efter Pingst. Pingst är ju en biblisk bemärkelsedag, Trefaldighet (Guds treenighet) är ju inte en händelse som man i tiden kan befinna sig före eller efter, utan ett läromässigt uttryck för en verklighet i Guds väsen som Gud genom sitt ord uppenbarat för oss.
 
Sjätte efter Trefaldighet alltså. Högmässa celebrerade jag i Örnäset kl 11. I mindre Mariakoret denna gång. Versus populum alltså. Ett trettiotal gudstjänstfirare, varav ca ett halvdussin som jag mer känner från gudstjänstlivet i Hertsökyrkan. Predikan handlade om drt som brukar kallas lagens tre bruk, även om denna teologiska term inte nämndes, men själva saken beskrevs.
 
Bland gudstjänstfirarna även en gammal kompis** som jag lärde känna redan i KU i Örnäset för ca 50 år sedan, tillsammans med sin hustru. Kärt möte och vi konstaterade att även om vi inte ses så ofta nu förtiden så gäller att gammal vänskap rostar inte så det är bara att ta vid där man slutade.
 
Efter lite vila och ett kort besök hos mamma blev det Hertsön och förberedelse inför kvällsmässan kl 18. I grunden samma predikan som kl 11. Vanliga frågan: vilken version blev bättre? Frågar jag som alltid bara predikar med hjälp av stolpar så möjlighet till förkortning, variation  och utvikning blir stor. Knappt 20 deltagare och enkelt fika som vi intog utomhus vid kyrkans trädgårdsmöbler som vi bar ut. 
 
 Nu blir det vila eftersom måndagen är ledig. Det  finns ingen stund i veckan då man känner sig så avslappnad och beredd sjunka in i vilan som söndag eftermiddag/kväll efter väl förrättat värv, dvs gudstjänst och predikan.
 

 
* Lars Levi Laestadius f 10/1 1800, d 21/2 1861
 
 ** uttrycket gammal kamrat är ju, som kära läsarna väl vet, redan reserverat
 

Bara ett (1) kors

Lördagen är numera stora dödsannonsdagen i dagstidningen som regelbundet dimper ner i brevlådan: NSD. Under en tid har jag roat mig (?) med att studera vilka symboler som förekommer i dödsannonserna. Och fr a notera hur andelen kors stadigt minskar. Idag var det alltså bara 1 kors - i 18 dödsannonser. Av de avlidna var 6 födda på 20-talet, 7 födda under 30- och 40-talen och 5 senare. Åtminstone åtskilliga i de äldre grupperna är väl uppväxta och präglade av den tid då kors i dödsannons var det naturliga. Men deras barn, de som oftast har ansvaret för annonsens utformning?
 
Nu vill jag med detta inte rikta någon kritik mot enskildas val,* bara ställa frågan vad detta uttrycker. 
 
För många människor har korset sannolikt blivit en symbol just för döden. Inte så underligt om det nästan bara är i dödsannonser som man hittills sett kors. Då kan man väl förstå om människor vill välja annan symbol som mer påminner om det man i framtiden hellre vill minnas, nämligen den avlidnes liv. Men korset är ju mer - och fr a något helt annat - än en dödssymbol. Det är en trosbekännelse.** Och då blir frågan: vad säger detta om kristendomens ställning i folkdjupet när denna, en av de sista och kanske en av de mest seglivade, rest av synlig kristen trosbekännelse är på väg bort?
 
- - - - - 
Har jag skrivit om detta förr? Ursäkta upprepningen i så fall. Men jag får ju lov leva upp till mitt rykte att ha "upprepandets nådegåva"
 

* kanske bäst att vara tydlig med detta så ingen domkapitelsanmäler mig för att ha kränkt människor som väljer annat än kors som dödsannonssymbol!
 
** att Jesu död är en försoningsdöd. Att döden är besegrad. Att man kan ha hopp inför evigheten

Kärt men kort

var ett besök jag helt oväntat fick igår kväll. En gammal kompis med fru tittade in då de befann sig i staden för att gratulera 90-årig moster.
 
Hur länge sedan de sist var här försökte vi reda ut men lyckades inte. Samtal blev det om motorcyklar och kikare och stjärnhimlen och om att göra bort sig inför amerikansk astronomiprofessor.
 
Till råga på allt innebar besöket att jag missade andra perioden av åttondelsfinalen Uruguay-Portgal (skrev först Colombia men fick hjälp av uppmärksam besserwisser) Men vad gjorde det? Portugal åkte ur.
 
Men trevligt värre med helt oplanerade besök. När man var ung hände sådant ofta, men sedan man blev äldre...* dvs fr o m ca trettio års ålder upplever man inte så ofta sådant längre. Nu ska det alltid ringas och planeras och ho vet allt. Påminner mig om ett samtal som (av någon anledning) uppkom vid ett sorgehusbesök jag gjorde i Bensbyn under min tidiga prästtid. Frågan ställdes: när var det som den otvungna gemenskapen där man bara oplanerat gick över till grannen och surrade en stund i köket upphörde? Svaret: när TV:n kom.
 
Apropå TV så är detta den andra besökaren på fem dagar som (antingen förtäckt eller öppet) tycker att jag borde förnya mig TV-mässigt och byta ut min 14-15 år gamla 20 tums tjock-TV mot en större modern tingest. Då kan man söka svar på frågan varför jag inte redan för länge sedan gjort det. Svaret kan vara: ids inte; tycker det är för dyrt (är för snål/har inte råd); ser så lite TV att jag inte bedömmer drt vara värt det; lever kvar i ungdomens "väckelse" över nöden i världen vilket fostrade till att man inte i onödan ska unna sig något man inte absolut behöver; av miljöskäl, jag menar, hur mycket växthusgaser släpps inte ut i naturen om jag avstår köpa en modern platt-TV.

Sedvanlig sommarutfärd

till malmfälten blev det under midsommarhelgen. Åkte torsdag eftermiddag efter jobbet. Med motorcykel! Lite hade jag tvekat både pga utlovad temperatur som inte skulle vara alltför hög och pga utlovat eventuellt regn som dock inte skulle vara alltför ymnigt. Men till slut bestämde jag mig för att köra motorcykel istället för att åka plåtlåda.
 
Det ångrar jag inte. Ångrar man någonsin en MC-tur? Inte ens om man bromsar omkull sig och hamnar fjorton dar på lassaretet, säger jag av egen erfarenhet. Men på nya hojen har jag ABS så en likadan olycka som den förra kan inte inträffa.
 
Men kallt var det. I Boden satte jag in fodret i jackan när jag stannade och tankade. Vid Vuollerim var det dags dra på sig regnjacka för att minska vinddraget och i Porjus blev det extra tröja under jackan. Vid två tillfällen under färden upplevde jag att det blev tydligt svalare; dels vid gränsen till Lappland och dels vid odlingsgränsen. Tog alltså västra vägen. Vackrare och roligare, tycker jag nog. Men trots extrakläder var det skönt få värma sig med bastu senare efter framkomsten.
 
Under fredagen blev det prommenad med kaffetermos till den s k blå lagunen 
 
som är ett gammalt vattenfyllt dagbrott högst upp på malmberget Malmberget. Både lite fotboll och sedvanlig midsommarmat gjorde sedan att dagen närmade sig jordisk fulländning.
 
Lördagen följde jag med god vän och ett gäng församlingsbor till gudstjänst i Kaitums kapell. Det är ett ställe jag sett på kort och hört talas om många gånger, men aldrig tidigare besökt. Ligger mitt ute i ödemarken till Dag Hammarskölds minne.
 
Eftet återkomst till Malmberget och snabb middag blev det sedan MC hem. Kort paus på Vippabacken, som alltid när man passerar den vägen. Men nu var jag förståndig och satte på alla kläder direkt innan start.
 
Nu nedsjunken i favoritfåtöljen för att tillsammans med besökande yngre bror och svägerska se Sverige-Tyskland.
 
 

Nationaldag

Enligt plan skulle jag fira genom att åka MC till Storforsen. Ett årligt evenemang för norrbottniska motorcyklister. Alt 1: infinna sig vid Älvsby busstation 11.30 för gemensam färd sista milen. Alt 2: gemensam start i Luleå kl 9 och först via Boden och sen tillsammans med Bodensarna* till Älvsbyn.
 
Jag hade nog siktat på en dryg timmes sovmorgon och genat direkt till Älvsbyn. Men när jag under förmiddagen såg temperaturen, under 10° på solsidan av huset, då gav jag upp. Ska man sitta utomhus på klipporna och slurpa i sig ur sin medhavda kaffetermos då får det nog allt vara lite varmare.
 
Enda nationaldagsfirandet blev att se TV från Skansen kl 20 och sätta upp fasadflaggan. Nästa gång den används får bli under Sveriges matcher i fotbolls-VM.
 
Givetvis var det min avsikt att stå upp då nationalsången sjöngs, men det gick inte. Om jag ville höra nåt. Jag måste ju numera sitta på en dyna i favoritfåtöljen för att kunna koppla in hörslingan, annars hör jag inget från TV:n, så inte ens den vördnaden kunde jag visa. 
 
Vem ska jag be om ursäkt?
Kungen?
 
 

* när man betänker att Lulebor kan göra något tillsammans med Bodensare, helt utan konkurrenskänsla, då förstår man vilken förbrödring motorcyklismen kan skapa
 

En prästkollega

tillika god vän som inte bor i staden, men som hade vägarna förbi staden, passade på att titta förbi några timmar om aftonen. Vi inledde gemenskapen med att be Vesper och avslutade hans besök med att han hjälpte mig bära upp en säng till övervåningen. Där emellan kaffe och samtal. Slutsummeringen blir: synnerligen givande kväll. Men så är också detta en kollega som står mitt hjärta mycket nära.
 
En gång i tiden var kanske vännen Hans - senare biskop Hans - den, om vilken jag skulle sagt samma sak, men sen har ju Hans gjort en s k resa* vilken innebär att vi åtminstone kyrkopolitiskt (och även teologiskt?**) hamnat en bit i från varandra, även om jag vill betyga att den personliga vänskapen känns orubbad.
 
Vad pratade vi (alltså kollegan och jag, inte biskopen och jag) då om mellan bön och möblering?
- erfarenheter från våra respektive prästerliga praktiker. Synnerligen uppbyggligt få ta del av varandras vittnesbörd
- svenska kyrkans utveckling och framtid. Kollegan är en av dem som köpte ett ex av Dag Sandahls bok En annan Kyrka. Bara det!
- hur blir det för mig och för gudstjänstgemenskapen jag nu står i när jag går i pension?***
- hur ska vi uppfatta vår framtid i svenska kyrkan när stiftet nu får en kvinna som biskop?
- var och hur kan det som vi uppfattar som genuint sakramentalt svenskkyrkligt i trygghet leva vidare?
 

 
* vissa skulle säga att det snarare är jag som kört fast medan han rört sig i frihet. S k tolkningsfråga🤔
 
** jag sätter frågan om ev teologiskt fjärmande inom parentes eftersom varje gång jag muntligt eller skriftligt tagit del av b Hans' "reseberättelse" (som sägs handla om hans förändrade uppfattning om kvinnor som präster) så har jag upplevt - och jag är inte ensam i den upplevelsen - att det egentligen handlar om hans vänskap med och relation till fr a kollegan och tidigare studiekamraten Karin Burstrand; jag har aldrig upplevt mig möta några avgörande teologiska skäl för hans ändrade hållning i ämbetsfrågan. 
 
*** enligt min plan är detta inte alldeles direkt förestående men man behöver färre än hälften av ena handens fingrar för att räkna fram till det år jag senast måste gå i pension. Senast alltså.
 
- - - - 
 
PS. Idag eller igår var det en artikel i tidningen om det låga vattenståndet i fjärdarna som jag bloggade om i söndags, vilket beror på att det långvariga högtrycket pressat i väg vattnet ner efter bottenviken. Det har inte varit så lågt vattenstånd sedan mitten av 80-talet. Då hade jag rätt att jag inte sett något liknande i denna nejd; vi flyttade hit 1987.

Lågvatten

Detta foto tog jag från ett av övervåningens fönster den 11 maj. Skälet var att visa den vackra utsikten över den blå fjärden. Och skryta med att jag nästan har sommarstugekänsla i mitt hus. (Detta är iofs något över normalvattenstånd, precis som det alltid brukar vara just när vårsmältningen är över - i år betydligt senare än normalt).
 
Men detta skryt hade man inget för. På de veckor som gått har nästan allt vatten försvunnit. Så här ser det ut idag på morgonen.
 
 
Jag ber kära läsarna notera den lilla båt som står på en upphöjning (mitt i bildens övre del, just t h om rönnen). På föregåebde bild är det bara en liten spets av fören som sticker upp ur vattnet. Då förstår man hur mycket vatten som runnit/avdunstat undan på några veckor.
 
Och så här ser det ut om man går över gamla landsvägsbron mot Björsbyn. Att detta är gamla seglingsleden mot Gammelstad har man svårt tänka sig. Men ska man föreställa sig medeltidens seglatser får man öka vattennivån med 5-7 meter.
 
Men så här extremt lågt vatten har jag aldrig sett under mina trettio år i kvarteret.

Flyttkarl

har jag varit idag.*  En av döttrarna flyttar till ny lägenhet. Samma område, bara några hus bort. Några kvadrat mindre men nästan trivsammare planlösning.
 
Skälet till flytten är att i hittillsvarande boendet har hon haft grannar över sig som lever om på nätterna så hon haft svårt att sova. Nu får hon lägenhet på översta våningen (även om det är två våningar  lägre än hon haft förrut. Hoppas det blir frid och ro nu.
 
Vid lunchtid for jag till större mack i staden och hyrde släp. Två trevliga unga män anställda som personliga assistenter fick 4 tim tjänstjöring vardera under eftermiddagen och på den tiden hann vi flytta över det mesta. Lite småsaker återstår så är allt klart. Sen ska hon givetvis packa upp allt och placera allt på rätt plats...

 
* dvs igår eftersom jag blev avbruten under skrivandet och glömde publicera - igår

Boksläpp

har jag varit på. Släppet av Dag Sandahls bok En annan kyrka. Jag flög till Landvetter i måndags och blev upphämtad av vännen Yngve Kalin och följde honom t o r Laurentiistiftelsen i Lund under tisdagen. Flyg hem idag.
 
Under dagen fick man träffa många bekanta från gemenskap i både Synoden och Kyrklig samling och t o m Missionsprovinsen. Möjligen fick jag även en pratstund med Missionsprovinsens blivande missionsbiskop. Man får väl se hur valet i höst utfaller. Men även mötte jag för mig tidigare okända personer som presenterade sig som verkligheten bakom signaturer på olika bloggar. En rolig dag (Dag!) Utan tvekan. 
 
Några böcker köpte jag med mig. Knappt hälften är bokade av vänner här i norr. Men ett fåtal överexemplar har jag om någon vill köpa av mig. 200:- Billigare än att beställa (Gaudete förlag).
 
Bör man då läsa boken? Givetvis! Alltid rätt att äga kunskap, också om den kyrkliga närhistorien. Vilken kunskap kan man då få genom boken? Ja, till exempel att vår i lördags avgångne biskop Hans höll föredrag på Kyrklig Samlings riksmöte  i Hässleholm 1981. Övriga föredragshållare var Bo Giertz och Carl Strandberg. Ser man på!

Semester

har jag nu ett tag. Eller rättare sagt tisd-torsd. Månd, fred-lörd är lediga dagar. Så större delen av veckan blir ledig. Men inte söndag. Tog ledigt med sikte på att måla lite på huset. Något av det ska väl bli gjort. Men annat har oväntat tillkommit. Bl a ska jag hjälpa en av döttrarna som ska  byta lägenhet. Då kommer även äldre dotter med man och barn och hjälper till. Hur mycket de två yngsta liven bidrar i arbetet får vi väl se, men när det gäller barnbarn får man väl tillämpa den typ av etik - vad den nu kallas? - där avsikten och viljan är viktigare än effekten av gärningen.
 
Just nu håller jag på med praktiska förberedelser för något roligt i morgon. Berättar sen.
 
Oavsett hur det går med planerad målning mm så har jag i vart fall hunnit klippa gräset. Har det tidigare någonsin hänt att jag kört gräsklipparen redan i maj?

Gammal biskop och ny

Så kan sistlidna helg + dagarna före och efter sammanfattas.
 
Gamle biskopen, som på lördag lägger ner staven vid gudstjänst i domkyrkan kl 13 (jag kommer att vara där); vännen och kompisen ända sedan ungdomstiden - Hans Stiglund, mötte jag vid stiftsfullmäktige i Skellefteå fredag- lördag. Just när jag stod och packade det sista på motorcykeln kom biskopen på väg till bilen. Vi skippade båda lunchen eftersom ingen av oss skulle med gemensamma bussen och det blivit en stunds väntan eftersom det avslutande sammanträdet gick snabbare än planerat. Nå, vi fick en stunds samtal på parkeringen. Jag bokade direkt in två saker:
1) att han kommer och predikar i Hertsökyrkan någon gång nästa vår (när han haft sitt halvårs vilotid för att vänja sig av med biskopsrollen)
2) att vi går på hockey någon gång under hösten
 
Båda sakerna ställde han upp på med glädje.
 
Kommande biskop i stiftet - electa Åsa Nyström - träffade jag just före Annandag Pingst-kvällsmässan i Hertsökyrkan. Jag vet ej om vi mötts någon gång tidigare (möjligen på prästmöte, hon har ju tidigare varit i stiftet eller var hon Lulestiftare under sin EFS-prästtid så hon inte deltog i kyrkans prästmöten? ) Strunt samma. När vi möttes igår kväll kändes hon oerhört bekant, men så har man sett henne på bild många gånger. Hade hoppats få några ord med henne även efter gudstjänsten men hon och hennes sällskap om ytterligare två personer hade försvunnit innan jag hann ur sakristian. Vi hade ju inget fika heller. 
 
Vad har jag då gjort under tiden mellan dessa två biskopsmöten? Jag for till södra stiftsdelen och besökte goda vänner sedan många år. Där fick jag vara med om mässa i ett litet privatkapell både lördag och måndag och däremellan på Pingstdagen i en helt offentlig gudstjänst ledd oklanderligt som en äkta svenskkyrklig gudstjänst enligt 86 års handbok av präst i Missionsprovinsen.*
 
Nu får min mle kamrat (se kommentar till föregående inlägg) vara nöjd!
 
* alltså fick jag inte på Pingstdagen vara med om något firande av nya handboken/missalet.
Kollegan Bosse, som ledde högm i Hertsön Pingstdagen hade åtminstone tänkt visa upp missalet, men ej funnit det i kyrkan. Det beror på att jag lämnat "nyböckrena" till arbetskamrat som lovat texta ordet Hertsökyrkan med vacker stil. Nya missalet** ska förvisso känna sig vördat där det år efter år kommer att stå oanvänt i bokhyllan
 - - - - 
** för den eventuellt oinvigde : ett missale är prästens altarbok som innehåller handbokens texter till den allmänna gudstjänsten + melodistämmans noter till de partier som prästen ska sjunga, men inte de kompletta notsystem som organisten har i sin musikbilaga för att kunna kompa vackert.

Snabb förändring

 
Den här bilden tog jag från övervåningen vid lunchtid igår. Det ser man på skuggan från förrådet, solen står i söder. Av den lilla snöhögen återstår i dag på morgonen bara en femtedel.
 
Men det är inte detta jag ville rikta kära läsarnas uppmärksamhet på utan fjärden. Se det vackra klarblå vattnet. Och betänk att det igår bara var 22 dagar sedan jag senast åkte skidor på isen. Då var det tjockt lager snö. Man såg människor t o m promenera (utan skidor alltså!) i skoterspåren. Visserligen såg jag en promenerande som vid något tillfälle steg på poröst underlag varvid ena benet sjönk ner till drygt knähöjd, men hon fortsatte. Hade jag inte jobbat följande dagar skulle jag säkert varit ute med skidor en eller två dagar till.
 
Nu har det ju varit helt öppet vatten någon dag redan, så slutsatsen blir
från skidor till kanot på mindre än tjugo dagar!

Himmelsfärd och MC-färd

Himmelsfärden var ju Kristi. Den som Kyrkan idag firar på fyrtionde påskdagen. Själv firade jag med den lokala kyrkan på Hertsön efter att ha hämtat mamma på hennes boende. I predikan påminde Bosse om att även Kristi mänskliga natur är på Faderns högra sida. Att det alltså redan finns en människa på Guds tron är det slutgiltiga beviset för att segern är vunnen.
 
På Kristi himmelsfärds dag har det alltid varit lite färre gudstjänstdeltagare än söndagarna innan. Är det kanske långledigheten som lockar folk till stugor eller andra ställen? Ändå var vi idag jämförelsevis många, över trettio - (t o m nästan 40 hörde jag någon dag senare och kompletterar därför bloggposten lörd 12/5). Jag minns en diskussion vi hade i prästkollegiet i dåvarande Örnäsets församling för rätt många år sedan. Frågan var om det var lönt att ha högmässa denna dag, då konkurrensen var stor från gökottor i parti och minut. Jag lät då vår vaktmästare i Hertsökyrkan ta fram statistiken för högmässorna de tre senaste åren. Mellan 20 och 25 varje år. Och det gjorde att ingen längre ifrågasatte vår högmässa. I år var det alltså  över trettio! Klar förbättring. Jag fortsätter hävda: regelbundna gudstjänster (inte en massa sammanlysningar), inte en massa gudstjänstpåhitt, utan en ordning som folk kan lära sig; då kommer det på sikt folk. I dag var det nästan en hel rad med ungdomar. Riktigt roligt. 
 
Vid kyrkkaffet gjorde jag en ny intressant bekantskap En man som till råga på allt var son till en av mina praktarlärare (i höst blir det fyrtio år sedan jag gick prakten).
 
Väl hemma blev det min tur göra en färd. Men givetvis bad jag Kristus vara med även på den färden. Och det var han. Jag kom lyckligt både fram och tillbaka. MC-färd Luleå-Älvsbyn t o r. När man vill ta en tur med hojen vill man ju hamna någonstans där man kan få en kopp kaffe eller en korvbit. Här blev det bådadera. Lite undervisning i grillandets ädla konst fick jag också av min gamle kamrat. Kanske kan jag också snart lyckas med grillning av en korvbit.
 
Det noterbara var dock att det var tio grader varmare i Älvsbyn. 23 grader mot 13 i Luleå. Typiskt årstidsfenomen. På vårarna blir värmen på efterkälken i Luleå pga kylan i havet. På hemvägen märkte jag tydligt hur det blev kallare i luften.
 
Medan jag var hos min gamle kamrat med hustru fick jag också chansen bese Luleå Domkyrkoförsamlings Fb-sida där det finns bilder av samtliga präster som sitter och begrundar nya handboken. Om kära läsarna efter Fb-skådande tycker att jag ser mer betänksam ut än mina glada kollegor, beror det på att domprosten begagnat sig av det journalistiska tricket att själv skapa den verklighet man vill förmedla; kortet av mig togs direkt då boken utdelats och givetvis sorgfälligt skall begrundas, bilderna av övriga kollegor togs en stund senare då vi hunnit prata med varandra, skämta och skapa en uppsluppen stämning. Givetvis får jag också lust att gapskratta då jag ordentligt läst igenom nya handboken😄
 
Min gamle kamrat och jag ägnade dock nya handboken ytterst liten del av den tid vi var tillsammans. Vad beror det på? Att vi varit med om detsamma en gång (och då varit riktigt entusiastiska?) och därför tycker nuvarande handboksbyte bara är en blek kopia av det tidigare upplevda?
 
MC-utfärdens stora insikt för mig var annars att jag nu börjar känna mig mer trygg på hojen. Mycket av tidigare ringrost bortblåst.

Snösmältningen

går fort. Visserligen ligger vi väl ungefär två veckor efter schema. Det brukar ju med god marginal vara snöfritt på tomten så här års. Men snabbt går det.
 
Så här såg utsikten ut från favoritfåtöljen på aftonen 1 maj:
 
 
Och så här ser det ut nu, en vecka senare:
 

Ännu en gång

fick jag inom loppet av två dygn träffa en biskop. På hemväg från Korpilombolo måste b Göran passera Luleå för det är ju här flygplatsen ligger. Då biskopen klarat av ett personligt möte han avtalet så fick jag ha honom som gäst här i mitt hus några timmar innan det var dags skjutsa honom till flyget. 
 
En prästkollega och en god vän var också med. I gästboken uttryckte dom tack för "god gemenskap och givande samtal". Detsamma säger jag. Det var väl gästerna lika mycket som värden som bidrog till det. Innan vi skildes bad vi vesper tillsammans. Också det en glädje.
 
Att jag uppskattar b Göran mycket är ingen hemlighet. Kunnig och förtroendeingivande. Jag skulle icke på något sätt haft något emot att ha honom som biskop i svenska kyrkan. Eller....? Det är kanske det han är? Bara utanför den av politiker styrda beslutsapparaten i svenska kyrkan.  Men svenskkyrklig det är han ju minst lika mycket som de officiella biskoparna.
 
Tur att vår stiftsbiskop Hans uttryckt att vi ska ha de bästa ekumeniska relationer till Missionsprovinsen.*
 
Då behöver jag inte riskera en erinran från domkapitlet för att ha bjudit en Missionsprovinsbiskop på både kaffe och te. Samma dag!
 
Nästa gång jag träffar en biskop blir kanske den 26 maj då biskop Hans lägger ner staven. Biskop Göran lägger ner sin biskopsstav nästa år.  
 
När ska jag - bildligt! - lägga ner min herdestav i den gudstjänstgemenskap som blivit mig anförtrodd? Om krafterna står mig bi dröjer det ännu en liten tid.

* enligt domprosten sagt av biskop Hans i samband med att han uttalat sig positivt om att upplåta domkyrkan för Missionsprovinspräst som var önskad vid en kyrklig handling (=dop, vigsel eller begravning)

Bönsöndagen

- Det vore väl skamligt om vi inte hade en bönestund före högmässan just denna dag - Bönsöndagen, sa en av gudstjänstfirarna som, sin vana trogen, infunnit sig i kyrkan i god tid.
 
Sagt och gjort, vi blev väl en 7-8 personer som denna dag samlades för en stunds bön före gudstjänsten. För prästen är det alltid en styrka att under gudstjänsten få uppleva sig buren av förböner.
 
Efter gudstjänsten vittnade en av gudstjänstfirarna om hur hon förra söndagen upplevt en särskilt stark gudomlig närvaro. Precis som jag skrev om det själv förra söndagen alltså.
 
Ungefär lika många som förra söndagen. Jag tror kyrkvärdarna räknade ihop 48 deltagare. Var kommer alla från? Pensionerad kollega fick hjälpa till i distributionen. 
 
Märks det att jag jag uppskattar gudstjänstlivet? Det är meningen.
 
Nu blir det extra mycket gudstjänster både i Hertsökyrkan och i församlingen som helhet. Från fredag efter himmelsfärdsdagen till pingstlördag pågår Pingstnovena* . Se annonsering på nätet eller i tidningen. För Hertsökyrkans del har jag just uppdaterat kategorin Gudstänstschema Hertsökyrkan.
 

* rättstavningsfunktionen vet tydligen inte vad en pingstnovena är (gudstjänt med bön/undervisning om Anden under nio dagar) - den föreslog pulvermos! Man får hoppas att kollegorna undervisar ordentligt och bibliskt om Anden så det inte bara blir mos. 😉

Ny skylt

Alltså registreringsskylt. På motorcykeln. Den ordinarie har jag tappat- eller blivit bestulen på - som jag skrev i tisdags. Igår var jag till polisen för att beställa en ny. Lika bra beställa hos polisen tyckte jag eftersom det på Transportstyrelsens hemsida upplystes om att förlust av registreringsskylt måste polisanmälas.
 
Sagt och gjort. Hos polisen kunde man välja att ta kölapp till flera olika diskar beroende på ärende. Eftersom inget stod om registreringsskyltar så valde jag "övriga ärenden". När det efter viss väntan äntligen blev min tur så upplystes jag om att förlusten av skylten först ska anmälas och det gör man "där" (peka med armen) och då tar man ny kölapp för "anmälan av brott". 
 
Sagt och gjort II. Nu var det inte några nummer före mig men ingen fanns bakom disken. Så likväl väntan igen. Och nu kändes det plötsligt spännande för framför denna anmäla-brott-disk var det byggt liksom en ljudisolerad farstu med ljudisolerad dörr. Nå mitt ärende upplevde jag inte som så känsligt, så jag berättade om min saknade registreringsskylt med öppen dörr. Men det skulle jag inte gjort insåg jag en stund senare då receptionisten gick för att måla min provisoriska skylt som jag får bruka tills den nya ordinarie kommer.  Ty under hennes korta frånvaro var det någon annan polisbesökare som behagade gå ut genom ytterdörren (precis mitt emot båset där jag satt) och dess öppnande innebar en stark vindpust förbi mig som fick mitt körkort på disken framför mig att blåsa i golvet.
 
Att anmäla förlust av registreringsskylt var också en noggrannare procedur än jag tänkt mig.
- när upptäckte du att den var borta?
- när såg du den senast?
- hur förvarar du motorcykeln? I låst garage?
 
Nästan som om man är misstänkt för brott. Men jag förstår. Brottslingar kan tänkas vilja falskregistrera fordon i samband med olagligheter.
 
Så kära läsare! Om ni till äventyrs skulle råka se mitt registreringsnummer på en MC i samband med bankrån eller terroristbrott så är det inte jag.
 
Och för att ni ska kunna spana efter min ordinarie skylt så visas här den provisoriskt fasttejpade. 
 
Men lika vitsig som min lillebror är jag givetvis inte! Igår fick jag ett sms med uppmaningen "Fråga mig om jag köpt ny bil!" När jag sms:at frågan så kom svaret omedelbart i form av denna bild:
 
 🤣
 

Första MC-turen

avklarad
 
Väl hemkommen sjunker jag ner i favoritfåtöljen och suckar mitt "Tack, gode Gud". Ringrostig är man ju alltid och detta år mycket grus kvar på garageplan. Inte blir det bättre av att jag bara körde ca 70-80 mil förra året, efter det att jag köpte nya hojen 28 augusti.
 
Nu gäller det att få några mil innan första maj-rundan. Givetvis önskas gott väder så min gamle kamrat dyker upp på Storgatan i Älvsbyn och inte prioriterar att sitta inomhus och författa ytterligare P minus nånting-inlägg på sin blogg.*
 
Dagens premiärtur blev genom Björsbyn mot Sinksundet, mot stan men avtag vid Björkskatan, Björkskataleden ända till Notviksrondellen (Rostbollen), Bodenvägen fram till E4 och sen mot Rutvikskorsningen, sväng in på gamla E4 (fortfarande i folkmun kallad Haparandavägen), in mot stan ända till Mjölkuddsrondellen, vänster och sen fram till badhuset, vänster igen och sen höger in på Kungsgatan, fram till Varvsleden och vänster och sen Hertsövägen till rondellen som enligt LLT:s hållplatsangivelser heter Skurholmsrondellen fast många säger Örnäsrondellen, vänster och till Lulsundet där det blev höger, avfart igen vid Björkskatan (fast från andra hållet denna gång fattar alla som kan Luleås geografi), Björkskatsleden för andra gången men bara fram till Porsön och så hem.
 
Suck och pust. Och tack.
 
Men jag saknar handtagsvärmare som jag hade på gamla hojen.

*  vilket iofs är en god sak, men allt i sin ordning

Jag skulle nästan ha lust

att rekommendera en blogg. Men det gör jag ju inte eftersom det kan rendera mig ytterligare en anmälan till domkapitlet och det vill jag ju absolut inte. 
 
Men tro det eller ej, då kommer god vän och kollega ovetandes till min hjälp. Kl 8:18 om morgonen Sms:ar han mig: ”Vilken sammanställning Dag S har gjort i dagens  blogg. Tänkvärt!” (inlägget Bloggardag, typ omtänksam),
 
Och att berätta för kära läsarna om kollegans Sms det kan väl ändå inte ge en anmälan. Alltså berättar jag för kära läsarna att jag fått ett sms.
 
Alltså !

Casus belli

är ett begrepp jag lärt mig i helgen.
 
Jag har varit på Kyrklig Samlings samarbetsråd som haft sammanträde i Stockholm sönd-månd. Två gånger per år möts normalt detta sällskap och jag har haft förmånen vara med i många år nu. Sista åren har vi alltid mötts i huvudstaden, enklast för alla. Förr flackade vi mer runt i landet. Vi  brukar bo på nåt hotell på Birger Jarlsgatan och sammanträda i det närbelägna finlandiahuset eller nästan lika närbelägna Roseniuskyrkan. Den ständiga gemensamma uppgiften är att fundera över det s k läget i svenska kyrkan.
 
Dels fick vi lite inspiration i vårt tänkande av Håkan Sunnliden som talade om smågrupper (celler) i kyrkan och av Rune Imberg som talade om biskopsutnämnandets historia från reformationen och framåt.*
 
Det var Rune som på hemvägen från söndagskvällens middag satte mig på spåret angående casus belli. Casus belli (googla!) Är en anledning gå i krig. Folkrättslig term. Förr kunde man väl tänka en situation typ om Ryssland minerar Stockholms hamnar och därmed förhindrar stora delar av landets sjöfart. Då skulle det i praktiken kunna uppfattas som en krigshandling och då har vi rätt försvara våra intressen, dvs gå i krig.
 
Runes tanke var nu att vi i svenska kyrkan befinner oss i casus belli. Det har startats ett krig mot oss. Det skedde med det s k prästvigningsstoppet som infördes av biskopsmötet 1993, dvs överenskommelsen att bara prästviga dem som inte underkänner kvinnliga prästers sakramentsförvaltning (det skärptes väl senare av kyrkomötet till att man måste erkänna kvinnliga prästers sakramentsförvaltning.?)
 
Nå, strunt samma när det gäller finliret i, och tolkningarna av, själva formuleringen; i praktiken innebar det ett avsett stopp för prästvigning av dem som ifrågasätter att kvinnor bör inneha prästämbetet.
 
Och slutsatsen : detta är en kyrkosystemets reella krigsförklaring mot stora grupper kyrkfolk. Får dom inga framtida präster kommer dom på sikt svältas ut. Alltså 
casus belli, alltså motattack, alltså egna prästvigningar, alltså Missionsprovinsen. Klockrent. Käftade jag emot? Inte vad jag minns.
 
En betald resa t o r huvudstaden kan även nyttjas till annat. Alltså flyg ner redan lörd och besök hos både äldste son i Uppsala och tillsammans med honom hos svåger och svägerska. På söndag gudstjänst; vi gick som vi gjort flera gånger förrut i katolska kyrkan. Tåg till Stockholm och så är jag tillbaka på berättelsens ruta ett.
 
Väl hemma på Kallax ikväll möttes jag av trevlig pitebo från mc-verkstaden som hade min motorcykel med sig på sin pick-up. Med nya däck och nyservad. Nu gäller det bara att vägarna tinar upp och sopas fria från grus så jag hinner lite övning innan första majrundan.
 
Om någon knycker motorcykeln - då är det definitivt casus belli.
- - - - - - 
* Om intresse finns, se även Rune Imberg: Biskops- och domprostutnämningar i Svenska Kyrkan 1866-1989.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0