Ett brev
fick jag idag. Mycket märkligt. Från en person som redan varit död i snart fyra och en halv månad. Någon tid före sin död - högst några veckor av dateringen att döma - hade hon förberett ett brev till mig, i adresserat kuvert, och lagt det tillsammans med div annat i en om-jag-dör-låda i sin lägenhet. En släkting som efter det hastiga och oväntade dödsfallet tagit hand om kvarlåtenskapen fann sedan brevet och postade det vänligen till mig.
Kände hon på sig att döden var nära? Hon var inte ens 40 år. Eller var det det faktum att hon för några år sedan påtagligt var i dödens närhet (allvarlig olycka och en annan persons död) som gav insikten om livets osäkerhet?
Men det som fyller mig med glädje är hennes vittnande om sin tro. För ca fyra år sedan blev hon en kristen, bl a genom mötet med en annans enkla men levande vittnesbörd. Men den svåra olyckan något år senare och det som följde i dess spår utsatte hennes tro för många prövningar. Men trots detta så slutar hennes brev:
...Jag känner en sådan tacksamhet att jag fått överleva och även behållit min kristna tro. Det är den finaste gåva jag fått i mitt liv.
Alltid en glädje när man får bära det hoppet att en avliden människa dött i tron på Gud.
Kommentarer
Trackback
