Torbjörn Lindahl

infaller nu på löpande band. 

 

Är det kanske det faktum att renovering i huset pågår med allmän upplevelse härstädes av byggarbetsplats som gjorde att jag missade 30-årsjubileet den 1 september av min och familjens inflyttning i det lilla radhus jag fortfarande bebor. Nu börjar jag verkligen bli en av de äldre (räknat i boendeår, inte levnadsår) i kvarteret (men det gäller nog även vad levnadsåren beträffar). I min radhuslänga är det bara närmaste grannar som bott längre än jag. I huset framför ingen.

 

Så var det med det. Hur länge bor man kvar är frågan. Att äga ett hus i denna stad är ju att sitta på en förmögenhet. Men det blir väl roligt för barnen en gång. Ett egoistiskt alternativ är ju att sälja huset och köpa en betydligt billigare bostad i mindre grannkommun. Boden, närhet till barnbarnen, men tänk om barnafadern plötsligt får kommendering till Gotland och tar familjen med sig. Kalix? Dom enda människor med Kalixanknytning som jag känner bor i Luleå! Älvsbyn skulle ju innebära mångfaldiga tillfällen sitta och ljuga med gammal kamrat. Problemet är bara att när man då får lust ta en tur med motorcykeln så kan man inte ha sin gamle kamrat i Älvsbyn som lämpligt utflyktsmål. Fördelen skulle dock vara att vi på IBAPABD - vilken råkar infalla just idag 9 september - ömsesidigt kunde uppfylla våra förpliktelser mot varandra utan oro för hemkörningen.

 

Så kom jag då osökt (?) in på den angelägna bemärkelsedag som denna dag infaller. Alla kristna med gott humör vet sina skyldigheter gentemot de präster dom uppskattar (om det längre finns några sådana, vill säga).