Var hör jag hemma?
Idag hade jag anledning göra ett tjänsteärende till en av byarna utanför staden. Från domkyrkoförsamlingen till Nederluleå församling således. En by som jag nog besökte ett antal gånger under mina elva (första) prästår i den stora landsförsamlingen. Bl a hade jag sommarkonfirmanderna från den byn under tre år. Under färden genom byn såg jag bl a ett firmanamn på en husvägg som påminde mig om att jag var på sorgehusbesök i densamma gården under mitt första prästår.
Osökt gick mina tankar till Nederluleåtiden. Ingen tvekan om att jag trivdes. Kanske blev det kontakterna med de äldre i byarna som jag uppskattade mest. Jag minns att jag på den tiden redan funderade över om jag mest hörde hemma i staden eller på landsbygden.
Jag bodde på landet mina första nio levnadsår. Men kanske inte som riktig lantis ändå. Vi bodde på folkhögsskola, som snarast kan betraktas som ett eget litet samhälle utslängt på åkern. Det var en gammal bondgård från början, av vilken man kunde se och ana tydliga tecken i och omkring en del av byggnaderna.
Sedan blev jag stadsbo, först i Luleå (mitt i stadens då mest illa beryktade område: Örnäset) och sedan under studietiden Uppsala. Så när jag som knappt 26-åring kom ut som präst så hade jag bott de senaste 17 åren av mitt liv i stadsmiljö. Inte undra på att jag ibland under Nederluleåtiden - trots att jag trivdes i byarna - ofta tänkte att jag är nog i grunden stadsunge.
Min tanke i den vägen förstärktes när jag en gång pratade med en något äldre (än mig) man i en av byarna. Vi hade blivit bekanta och hälsar fortfarande på varandra som vänner när vi då och då ses. Nå, vi möttes en gång när han var på besök i ett hem där jag skulle lämna julblomma till äldre dam. Kaffe förstås och tid till kort samtal. Han sade då (hur vi kom in på det ämnet minns jag ej):
- Du som är stadspojke skulle aldrig klara att bo i en by. Du skulle inte kunna hantera det sociala spelet.
Och han förklarade ungefär sålunda: Dvs veta att om jag hälsar på A så blir jag ovän med B eftersom deras farfäder var i luven på varandra och om jag låter mig bjudas på kaffe av C så måste jag snarast göra en kompensationsvisit hos D annars anses jag tagit parti för den förra släkten och kommer alltid att betraktas med misstro av den senare. Och så vidare i all oändlighet.
Och det var alltså inte jag som sa det. Så anmäl mig inte till domkapitlet för förtal av landsbygdsbor i allmänhet och Nederluleåbor i synnerhet. Orden (som här återgetts fritt ur minnet) är yttrade av äkta Nederluleåbo som även suttit i församlingens kyrkoråd.*
Frågan kvarstår: var hör jag hemma. Kanske var det de två tjänstebiträdessomrarna i Tornedalens sommarkyrka som gav mig kärlek till mindre orter och dess människor och att predika i hem och bönhus och inte bara i kyrkor. Felet i denna något mer rosenianskt präglade bygd var att bönhusen kallades missionshus. Det har jag aldrig kunnat förlika mig med. Kanske var det därför jag blev präst i stan? Profetisk aning? Här finns ju numera två rejäla laestadianska bönhus.
- - - - -
* gardering, så jag inte anklagas för lögn: kanske var/är det "bara" kyrkofullmäktige
Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg
Ja, det där med bönhus eller missionshus varierar även i "Rosenianien". Min pappas hemby Åbyn (Byske) hade och har ett bönhus (med predikstol från Gustav Vasas tid - jo det är sant!) medan mammas hemby Kasamark (Umeå) hade ett missionshus. Båda sköttes av Efs-föreningar. Men jag förstod att det var samma sorts skillnad som mellan mockarommet (Åbyn) och möckrömmet (Kasamark). Förstår du vad dessa ord betyder är du en riktig lantis, Torbjörn!
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
