Torbjörn Lindahl

blir nu verklighet. Tillkommen för att man ska kunna begränsa antalet personer inom kommersiella verksamheter som gym, köpcenter mm, vilka inte kunnat regleras genom ordningslagen vilken bara gäller offentliga sammankomster.

 

Enligt uppgift ska antalet personer på affärer och gallerior mm beräknas så att alla får 10 kvadratmeter var (= en ruta på lite drygt 3×3 meter).

 

Problemet är ju kyrkor som inte är kommersiella verksamheter utan gudstjänster räknas som allmänna sammankomster. Alltså har dom begränsats av ordningslagens regler om max åtta personer, även om utrymmet med råge skulle kunna svälja fler enligt  regeln ovan.

 

Mitt förslag är nu att räkna gudstjänster som kommersiell verksamhet . Man kan ju kalla det Stretching för själen som min efterträdare i studentprästrollen, nuvarande kyrkoherden i Nederluleå Rickard Marklund, kallade det när han inbjöd Studenthälsans och kårernas personal till samtal/meditation.

 

Att mäta upp kyrkolokalens yta och beräkna antalet som kan rymmas med 10 kvm/besökare är lätt. Fler än åtta torde det bli i de flesta kyrkor.

 

Medlemsskap i svenska kyrkan räknas som årskort.

 

Nu undrar någon om kyrkan kan betraktas som kommersiell (vinstdrivande) verksamhet? I allra högsta grad, säger jag. Under långa tider har vi visserligen vant oss att inte behöva tänka så, eftersom kyrkan tidigare genom kyrkoskatten alltid haft pengar. Men nu när medlemstalet hastigt sjunker förändras situationen. Om en lokal församlings ekonomi blir för svag måste kyrkor stängas

 

Se också hur  församlingar och rikskyrkan genom annonser och information försöker motivera människor vara kyrkomedlemmar. Det är klart att det är en omsorg om den egna ekonomin.

 

Kommersiellt så det förslår.

Det kan man undra. I nyheterna har det nämnts att han varit på en affär för att köpa tillbehör/reservdel till sin rakapparat. Men det verkar han inte få göra. Vad  är alternativet?

 

1. Han rakar sig inte tills pandemin är över.  Uppträder orakad på sammanträden, i riksdagen och i TV. Säger hela tiden som svar på journalisternas frågor att han vill följa sina egna ord och inte i onödan springa på stan.

 

2. Han skickar en vän eller anhörig som inte lika lätt igenkännas av folk och media. Kanske enklare för honom men gör ju ingen skillnad, för någon måste ju hur som helst ut på stan. Och om även hans anhöriga har livvakter så blir det ju lika mycket folk på stan som om han själv går.

 

3. Skickar någon av sina livvakter, som väl inte själv behöver livvakt.  Blir minst folk i rörelse.

 

Alternativ tre sannolikt enklast men alternativ ett vore roligast för folket. Och glädje behöver vi ju som avslutning på detta annus horibilis.*

 

 

* ett förskräckligt år

 

över beslutet (= rekomendationen? - finns laglig grund för tvingande beslut?) att man inte får samlas mer än åtta personer till gudstjänst, medan det får vara i princip hur många som helst på köpcenter och gallerior (även om det flitigt uppmanas håll avstånd) och att det får vara betydligt fler än åtta på krogar och restauranger om dom sitter på rekommenderat avstånd och inte trängs vid bardisken.

 

Varför hårdare regler just för kyrkor? Senaste veckan har vi också hört att restriktionerna lättats för ungdomsidrott av omsorg om ungdomars hälsa. Var tror ni risken för trängsel är störst, på ett ett köpcenter under Black friday  eller på krogen eller i en högmässa i kyrkan? Hur många bänkrader var skulle den mängd människor som normalt går i Örnäsets kyrka kunna få? *

 

Nej, det här åtta-max-beslutet för alla kyrkor och gudstjänstgemenskaper i landet har ju snarast karaktären av klippa håret med motorgräsklipparen.

 

Dags att protestera.

Jag föreslår mailbombning till

 

1. Regeringen

2. Länsstyrelser

 

Med krav på realistiska anpassningar till verkligheten (och det bör ske redan innan jul). Ytterst få betvivlar att man i de flesta av svenska kyrkans gudstjänstlokaler kan ta in betydligt fler än åtta  personer utan någon som helst trängsel. Att kyrkfolket kan disciplinera sig och gå in och ut under vaktmästares överinseende så trängsel inte uppstår i dörren (även nödutgångar kan brukas)  är fullt möjligt. Man kan starkt ifrågasätta varför kyrkor ska diskrimineras i förhållande till kommersiella verksamheter. Det börjar snart lukta religionsförtryck.

 

Annat exempel: när Luleå hockey får ta in publik utan restriktioner kommer det ca  4-6000 till en lokal som väl rymmer ca 6000. När domkyrkan har öppna dörrar kommer ca 30-60** till en lokal som rymmer över 500. Hur trångt blir det?

 

3. Kontakta biskopar, domkapitel, lokala kyrkoråd och kyrkoherdar och kräv att de agerar mot regering och länsstyrelser i enlighet med kraven ovan.

 

 

* för att inte tala om Linköpings domkyrka som  enligt uppgift lär rymma 1500 personer

 

** nu talar jag om vanliga gudstjänster (sönd kl 11) och inte kröning av Norrbottens Lucia och andra extra publikdragande evenemang vid sidan av det ordinarie gudstjänstlivet

såg jag på TV för några dagar sedan. Med allvar i blicken och bestämt tonfall riktade hon sig till tittarna och uppmanade dem bestämt att inte gå i kyrkan under de kommande storhelgerna. 

 

Lite underligt för att komma från en prästdotter kan man tycka. Men man ska ju inte tycka för mycket på en blogg har jag lärt mig. Men i Coronatider är allt tillåtet.

 

Jag tror att många i toppen av den samhälleliga hierarkin inte har någon aning om hur pass lite folk som numera normalt går i gudstjänster. I vart fall svenska kyrkans. Redan 2014 kablades nyheten ut att 80% av svenska kyrkans huvudgudstjänster (=enkelt uttryckt: söndag kl 11) firas med färre än 20 deltagare. 

 

Dom som har bilden av överfulla kyrkor torde mest ha gått på dyrt påkostade konserter, luciakröningar och vad första söndagen i advent och julottan beträffar, gått i vissa särskilt stämningsfulla kyrkor. Här i Luleå, läs: Nederluleå kyrka och Domkyrkan.

 

Men det helt vanliga gudstjänstlivet. Inga överfulla kyrkor. På det flesta håll torde man kunna klara saken på samma sätt som vi gör i den kyrka där jag oftast går: fira flera  korta, max 8 inkl präst-mässor/ söndag. Men det hänger ju på att prästerna tycker om att fira mässa.

 

av det som skett borde kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor göra. Och det hon borde lära sig är

 

har jag läst. Inte nu gammal som lerskärvor med kilskrift från Mesopotamien, inte ens så gammal som Bibelns nyaste delar. Men med tanke på att den var en del av sin  tids politiska debatt när den kom så får den väl anses gammal eftersom den gavs ut 1997. Varför läser man en så gammal bok? Därför att man finner den på Kupan för 15 spänn och redan länge tänkt läsa någon av författarens böcker. Orsak: När jag gick med i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i 16-årsåldern (var aktiv några år tills det kyrkliga ungdomslivet tog över) så var författaren ca 30 och en sån som vi unga fpu:are såg upp till. Efter det har jag alltid haft vissa positiva vibbar när hans namn nämnts.

 

Författaren: Per Ahlmark. 

Boken: Det öppna såret. Timbro 1997.

 

 De tidigare böcker av författaren som jag oftare hört talas om - och länge tänkt läsa (men jag är ju som ni märker ständigt efter min tid!) är Vänsterns moraliska skuld, 1991, och Vänsterns och tyranniet. Det galna kvartssekel, 1994.

 

Några tankar ur boken jag just läst:

 

1) Demokratier går aldrig i krig med varandra. Det har aldrig hänt. Krig definieras här som militär konflikt mellan oberoende, självständiga stater - inte inbördeskrig- som krävt minst 1000 dödsoffer.* Inga små gränsskärmyttslingar alltså.

 

Slutsatsen borde vara enkel, vill man ha fred ska man kämpa för demokrati. Ingen annan faktor är så viktig för freden som demokratin. Orsak? En demokratiskt vald regering som lägger krigets börda på befolkningen riskerar sparkas i nästa val. Det hotet drabbar aldrig en diktator.

 

2. Det är anmärkningsvärt att så många under den s k "vänstervågens" tid kunde ta tydlig ställning för kommunistiska diktaturer.

 

Och det trots det oerhörda förtryck som kommunismen stått för, både i sovjetisk och kinesisk modell. Och ännu värre är att många av dem inte velat göra upp med sitt förflutna, trots att det tydligt blivit känt vad som dolde sig bakom de kommunistiska fasaderna.

 

3. Palme var inte den totala förkämpe för demokrati ute i världen som vi ofta gjort honom till.

 

De förtryckarregimer han i världen kritiserat är förutom Sydafrika nästan uteslutande höger-militärdiktaturer, t ex Francos Spanien eller regimer i Latinamerika. Om kommunistiska diktaturer var han oftast förvånansvärt tyst. Den enda han på allvar yttrat sig mot är Tjeckoslovakien. Annars var det mest anpassning (Sovjetblocket och Kina) eller (bildlig) omfamning som Castros Kuba.

 

Är Palme verkligen värd den helgongloria vi gett honom som det godas odiskutabla förkämpe i världen?** Hur mycket applåder får han av alla som led under kommunismen?

 

4. Var fanns vänstervågen egentligen?

 

Alla vet ju att slutet av 60-talet och hela 70-talet präglades av en vänstervåg med till stora delar marxistiska förtecken. Men var fanns den? Inte ute i den svenska befolkningen i alla fall.  Ahlmark påminner om att aldrig sedan början av 1900-talet har den svenska borgerligheten stått så stark som under 70-talet. 73 jämviktsriksdagen, 76 och 79 borgerlig majoritet, helt utan kristdemokrater, ny demokrati (eller SD, tillägger jag). Mitt under vänstervågen! Var fanns alltså den? Tydligen inte bland väljarna i alla fall.

 

 Sanningen är att vänstervågen huvudsakligen fanns bland journalister och kulturelit. Jag hittar inte igen uppgiften hur stor del av dem som gick journalistutbildning under denna tid som var kommunister. Var det 70-80%?*** I allmänna valen lyckades ju vpk precis klättra över 4% och bokstavsvänstern märktes knappast alls.

 

5. Det blodiga århundradet 1900-talet

Och då handlar det inte om alla som dött i krig, vilket bara det är katastrofalt många, utan om den flera gånger större mängd människor (ca 4 ggr större!) som dött i ideologiskt medvetna och avsedda folkmord och utrensningar. Ahlmark skriver: "Omkring 170 miljoner människor har i vårt sekel (läs: 1900-talet) dödats, av politiska skäl, inte på slagfält. Nästan två tredjedelar av dem har mördats av kommunistiska regimer och rörelser."

 

Nyttiga påminnelser, utan tvekan.

 

 

 

 

* Enda kända exemplet där en demokrati förklarat krig mot annan demokrati - dock utan att det ledde till några krigshandlingar - är när England förklarade krig mot Finland efter Finlands allians med Tyskland i fortsättningskriget. Något som USA inte kände var nödvändigt trots att både Enlgand och USA var allierade med Finlands fiende Sovjet.

 

** när Ahlmark vågar ifrågasätta Palmes eftermäle för utrikespolitiken är det ju självklart att Ahlmark placerar sig själv i icke-pk-hörnet. Men har han verkligen fel? Får man inte sägs det uppenbara: Palme var selektiv i sin diktaturkritik.

 

( Om någon anser att även jag placerar mig i icke-pk-hörnet genom refererandet av och anslutningen till Ahlmarks syn i denna del så tar jag det med ro och gläder mig över att någon möjligen därmed kan bevara sin fördom mot mig och inte behöva känna sig tvungen alltför hastigt revidera sin uppfattning.)

 

*** även gruppen studenter bör väl räknas in. Jag minns redovisningen av ett val till kårfullmäktige vid Umeå universitet vid denna tid; "bokstavsvänstern" hade med marginal 50%. 

För strålning.

 

Fick igår i brevlådan en lapp - A5, text och bild bara på en sida, från något som kallar sig Strålskyddsstiftelsen, vad det nu är. Ända hänvisningen var det numera alltför vanliga mantrat Följ oss på Facebook. Som icke-facebookare gör jag så klart inte det utan får nöja mig med det som står på bladet. Den tydligen påstått "ofarliga" strålningen från "WIFI, 3G, 4G, 5G" lär enligt stiftelsen ifråga kunna leda till mycket ont, därför blev sista ordet Stoppa 5G.

 

Vad är det då som all denna strålning sägs kunna göra med oss?

 

Huvudvärk - har jag ytterst sällan

 

Sömnsvårigheter- normalt inte, men lite just nu men det beror mer på viss smärta i höften (begynnande artros?)

 

Trötthetssymptom - inte om jag sovit ordentligt och avstått onödigt nattbloggande

 

Stresspåslag - icke, jag är väl oftast lugn som en filbunke, t o m väl lugn tycker nog en och annan f d arbetskamrat som hade önskat lite mer action från min sida

 

Hjärtbesvär - ja, men det är snarast ärftligt och och har funnits i mammas släkt långt före modern strålning

 

Depression - bara när jag tänker på hur det politiserade kyrkosystemet rivit ner vår kära kyrka

 

Koncentrationsproblem - nej

 

Minnessvårigheter - knappast mer än vad som är normalt för människor i min ålder och som jag även såg hos mina föräldrar

 

Tumörtillväxt - inte vad jag vet

 

Irritabilitet- bara när jag av fullständiga struntskäl blir domkapitelsanmäld eller tidningarna skriver om mig och sätter osakligt negativa rubriker. Snarare verkar det ju som om det var domkspitelsanmälarna som har en mobilmast för nära inpå 

 

Hudbesvär - nej

 

Tinnitus - nej

 

Näsblod - nej

 

Ångest- nej 

 

Andningsbesvär - nej

 

Jag verkar tydligen klarat mig hyfsat bra och ändå använder jag nästan dagligen mikrovågsugn!

 

Är det löst nu?

 

Det  är ju vad man frågar sig efter gårdagens presskonferens med förundersökningsledaren Christer Petersson och sedan åtskilliga kommentarer av div experter.

 

Att många som yttrade sig inte trodde att den presenterade indiciekedjan skulle hålla i domstol var tydligt. Men strängt taget påstod väl inte Petersson det heller. Utan att om möjlighet funnits skull viss person utretts mer. Och att han borde utretts mer redan för 34 år sedan. Men när andra viktiga uppslag saknas så finns bara ett beslut: lägga ner förundersökningen. Men kanske är det som GW uttryckte att man inte så tydligt borde riktat ljuset mot en misstänkt utan hellre sagt att väsentliga spaningstesultat saknas och att inga tydliga uppslag för fortsatt undersökning finns.

 

 En besvikelse blev gårdagen. Lite mer substans hade jag hoppats på. Det som presenterades var ju bara en möjlig tolking av sådant som redan varit känt i 34 år. Och den tolkningen är inte ens ny. Den har redan för några år sedan presenterats i boken Den osannolika mördaren.* Nu blev kanske dagens mest spännande händelse att programledaren Jenny Strömstedt svimmade i direktsändning i TV 4. Men det har meddelats att hon mår bra. Det är glädjande.

 

Nu tror ni att jag bara tittat på TV hela dagen. Helt fel. Klippte gräsmattan också. Redan andra gången för sommaren.

- - - 

PS, lite senare. NSD hade samma ord på förstasidan som jag funderade på som rubrik till detta inlägg: antiklimax.

 

 

* jag erkänner dock att nyfikenheten väcktes så mycket att jag beställde boken

 

Eller ska vi säga kristendomens?

 

Två saker har fått mig att fundera på detta när jag tittat på senaste veckans TV-nyheter.

 

Först denna försommars studentfirande som  det talas mycket om. Det blir på de flesta ställen inga gemensamma utrusningar eller åk runt stan på lastbilsflak. I samband med dessa reportage har det återkommande visats sekvenser av tidigare års firanden. Och det som då slagit mig är att alla flickor nästan genomgående är klädda i vitt. Ser ut som en 60-talskonfirmandgrupp. 

 

Och här kommer tanken på kyrkans kristendomens ställning. Är det dags nu att acceptera att studenten definitivt övertagit konfirmationens roll som övergångsrit mellan barn- och vuxenliv. Förr var man barn till 16 års ålder, då barnbidraget upphörde. Från den tiden förväntades man så mycket kunna bidraga till egna kostnader att föräldrarna inte längre var berättigade till bidrag. Och strax före den gränsen låg konfirmationen.

 

Numera är officiella gänsen mellan barn och vuxna 18 års ålder, myndighetsåldern. (Tänk bara på alla de ensamkommande barn vi har i landet vilka ofta är pojkar i 16-17-åldern.) Nå, barn är barn. Och är dom nu på väg bli vuxna ska det firas. Med vita klänningar.

 

Mer studentfirande och mindre konfirmation. Studentfirandet har ju definitivt överta rollen som det firande där alla är med. Precis som det var med konfirmationen när jag började som präst för 40 år sedan. I många byar i Nederluleå var deltagandet i konfirmationsläsningen 100-procentigt

.

Men nu får vi inte längre något gratis av övergångsrit-skäl.

 

Det andra jag tänkte på var nyheterna om festligheterna - som av coronaskäl blev begränsade - vid avslutningen av den muslimska fastemånaden ramadan. Men i flera nyhetssändningar ingen hänvisning till att det är muslimskt, utan bara "ramadan" lika självklart och naturligt som "påsk" och "Kristi himmelsfärd".

 

Är det ett första tecken på att Sverige är på väg förlora sin självklara kristna grundkultur? 

 

 

 

 

 ....Med vilken trovärdighet kan man säga att det i gudstjänsten förmedlas ett nödvändigt budskap om man stänger kyrkportarna innan det ens kommit ett förbud?....Både för den kristna och för kyrkan är söndagen inte en valmöjlighet utan en nödvändighet."

 

Ledare i Kyrka & Folk nr 19.

7 maj 2020.

 

(Läs hela ledaren på www.kyrkaochfolk.se)

 

 

Ledare i Kyrka & Folk nr 18.

30 april 2020

 

Läs hela ledaren på www.kyrkaochfolk.se

 

- - - - 

 

Jag hoppas att alla som inte kan ta sig till gudstjänst, eller som ser sitt ordinarie gudstänstliv inställt, tar kontakt med någon av sina församlingspräster för att se hur man kan få del av nådens medel på ett tillräckligt säkert sätt.

 

är det nu sedan första person med bekräftad corona-smitta avled i Sverige (11 mars). Sedan dess har 2586 personer avlidit med* smittan (Text-TV 1/5).

 

Men återigen finns skäl påminna om hur många som normalt skulle dött i landet under denna lite dryga 7-veckorsperiod: ca 12500 (ca 90000 per år). 

 

När vi ständigt i nyheterna matas med dessa Coronasmittade dödsfall tycker jag att man för  verklighetsanknytningens skull borde komplettera med sammanlagda antalet döda under samma period och antalet döda motsvarande period förra året, så som man alltid gör när det gäller arbetslöshet, varsel och permitteringar.

 

Men kanske är det så att de flesta inte vill ta del av "en ny påminnelse om vår dödlighet" som människor förr fick (nästan) varje söndag i kyrkan när senaste periods dödsfall i församlingen offentliggjordes.

 

 

* OBS! Inte självklart av eller i Corona eftersom åtskilliga, fr a äldre, haft andra "underliggande sjukdomar" som också kunnat ge sitt bidrag till dödens ankomst

I allt fler församlingar i landet verkar de ansvariga anse att det inte går för sig. Gudstjänster stryks och mässfirande upphör.

 

Tragik säger jag. Jag tror inte att nattvardsfirande är någon stor eller avgörande smittspridningsanledning. Flera rimliga försiktighetsåtgärder kan vidtagas, såsom

 

1. 70+are och människor ur andra tydliga riskgrupper tar ansvar för sig själva och stannar hemma. Likaså alla som har något som helst symptom.

 

2. Undvik sitta för tätt i kyrkorummet och iakttag tillräcklig social distansering i vapenhus, på kyrktorg osv.

 

3. Undvik kyrkkaffe och och andra gemenskapsuttryck som kan fresta till alltför stor närhet.

 

4. Undvik fridshälsning med handslag och kramar.

 

5. Distribuera nattvarden på så sätt att prästen själv tar oblat, doppar i kalken och ger kommunikanten direkt i munnen.*

 

Jag vill i sammanhanget åter berätta om den sanning jag hörde redan för sex år sedan: 80% av svenska kyrkans huvudgudstjänster firas med färre än 20 deltagare. Svenska kyrkans nattvardsfirsnde torde därför inte vara den mest bekämpningsvärda smittspridaren. 

 

Riskerar man att fler än tillåtna 50 infinner sig, har jag redan gett mitt råd: fira fler gudstjänster. Eller som det lär ha stått i Överkalix församlings predikoturer för någon vecka sedan då kör vi en högmässa till.

 

---

 

* givet attt präst tvättar och spritar händerna ordentligt

Det är den ungefärliga summan av antalet döda per år i Sverige de senaste 50 åren. Det innebär tillsammans nästan fyra och en halv miljon människor, ca 1700 dödsfall i veckan - år efter år efter år.

 

När man hör nyhetsrapporteringen om Covid 19 kan man ibland få intrycket att vi tror att vi egentligen vore odödliga om inte Corona funnes. Som om döden normalt inte finns. Men plötsligt kommer denna död - som alltså normalt inte finns - rakt in i vardagslivet genom TV-rutan. Och då synes många bli överraskade och rädda.

 

För många människor är det säkert så att döden normalt inte finns i närheten i vardagslivet - 90000 är ju bara ca 1% av vår befolkning  - om man inte nyligen drabbats av någon närståendes död. Men det finns kanske skäl för alla att vänja sig vid tanken att döden trots allt finns. Som jag nämnt tidigare så är den generella dödligheten 100% av alla som föds. Det tar bara olika lång tid innan man möter döden. Vissa får nåden leva ett "fullt" liv och, med Bibelns ord, dö mätt på livet", andra dör unga, rycks bort efter sjukdom eller olyckor och vi ska aldrig bagatellisera den sorg och saknad människor får erfara. Och givetvis ska vi göra allt vi kan för att i denna tid skydda äldre och personer som tillhör riskgrupper. Men låt oss vara realistiska inför dödens blotta existens i vår värld; ingen hittillsvarande generation har ännu kommit på något sätt att övervinna döden, hur mycket man än behandlar huden med antirynkkräm, tränar på gym eller äter vegetariskt. Inte ens läkare och sjukvård har någon verkligt långsiktigt fungerande mirakelmedicin. Det enda vi kan göra är att en tid skjuta döden framför oss, men att på sikt helt undvika den? Icke!

 

Vad beror det på? Jo, att människan är smittad av ett "virus" med 100-procentig dödlighet, nämligen synden. Ingen kommer undan. Alla kommer en dag att dö - utom den sista generation som lever när Jesus kommer tillbaka.

 

Kan man då undslippa de meningslösa försöken betvinga döden, ja, rent av rädslan för den? Det enda verkliga botemedlet är Jesus. Han som burit synden (döden på korset) och övervunnit döden (uppståndelsen). I gemenskap med honom har det ingen avgörande betydelse inför livets slut om döden kommer när man hunnit bli mätt på livet eller något tidigare pga ett Corona-virus.

De 22 böckerna i serien om Sveriges statsministrar under 100 år. Eller lite drygt 100 år för att vara exakt. Den förste i serien är Karl Staaf som blev statsminister första gången 1902 och den siste Frederik Reinfeldt som valdes 2006. Sista boken för handlingen fram till 2009 där frågan är om Reinfeldt ska bli omvald 2010 - vilket han blev.

 

Mycket lärdom om svensk historia har man fått. Bl a att i början av 1900-talet sågs regeringen snarare som ämbetsmän än som politiker. Ibland kunde man medvetet tillsätta en "opolitisk" ämbetsman som regeringschef. T o m kunde en statsminister tillsättas bara för att driva igenom ett enda viktigt beslut och när det var fixat avpolleterades han och man återgick till mer normal parlamentarisk ordning. Att regeringen helst skulle ha riksdagsmajoritetens stöd var i det unga 1900-talet inte heller självklart. Nej, lika viktigt var att statsministern var gillad av kungen. Parlamentarism på riktigt var något som bl a liberalen Karl Staaf fick kämpa för.

 

Intressant också att följa kampen för demokratins genombrott. Och hur många gånger partier av olika kulör i olika frågor kunnat låta partitaktiken väga mer än den grundläggande ideologin. En fråga var t ex om vi skulle ha proportionella val (som vi har) eller majoritetsval i enmansvalkretsar (den engelska modellen). Partiernas ställningstaganden berodde till stor del på vad som tänktes gynna det egna partiet. Under vissa tider framstår annars liberaler/frisinnade som mest principfasta; dom kämpade för lika rösträtt för alla även om dom mycket väl insåg att de stora arbetarmassornas marsch till valurnorna skulle innebära att dom förlorade sin ställning som största parti i andra kammaren och sin roll som ledande vänsterparti.

 

Lite svårt blir det ibland med kronologin eftersom varje statsminister får sin bok i ordningen efter sin första ämbetsperiod, oavsett om senare ämbetsperiod blev längre. Övertydligt fel ordning känns det också t ex när boken om Palme (som tillträdde 1969) slutar med skotten på Sveavägen 1986 varefter man i nästa bok får backa till Fälldins första regering 1976. Tacka vet jag Tage Erlander. Han satt på sin post länge - i ett sträck.

 

Annat smått och gott jag inte haft som levande kunskap är att landets förste socialdemokratiske statsminister Hjalmar Branting var statsminister tre gånger och att Sverige en enda gång haft en frikyrkligt aktiv och troende person som statsminister, Felix Hamrin.

 

En annan sak som slår en när man läser om de senaste 50 åren som man också annars har lite kunskap om, det är hur statsfinanser, budgetunderskott, arbetslöshet och inflation i väsentligt mindre utsträckning än vi vanligen föreställer oss, beror på regeringens politiska färg och dess göranden och låtanden i övrigt. Många gånger framstår regeringen mer som hjälplösa marionetter i händerna på mäktiga amerikanska bankdirektörer. Låter vi oss för mycket luras av varje regerings välsmorda förmåga att berömma sig själv för goda tider och skylla dåliga tider på företrädarna? Lika för både sossar och borgare.

 

Varje bok är ca 120 sidor.

 

Hur som helst nyttigt och kunskapshöjande.

 

kan man fundera på i tider som dessa.

 

Det gjorde min gamle kamrat i ett inlägg på sin blogg, publicerat i natt. Han jämförde bl a de förr (1942 års handbok) använda formuleringarna och bönerna i samband med pålysandet av dödsfall. Fr a noterade han den bön som tidigare följde efter pålysandet: Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång att när vi ska skiljas från detta förgängliga livet, vi må vara beredda till en salig hädanfärd.

 

I senare hanboksutgåvor har denna maning till ansvar inför evigheten i några steg bytts ut mot en bön för de sörjande och att Guds ljus ska lysa för levande och döda.

 

Hur ska denna förändring tolkas, undrar kamraten. Jag medundrar. Var tog evighetsallvaret och -ansvaret vägen?

 

En annan sak jag funderar över så här i coronatider är hur stor dödligheten är. Dödlighetn i Covid 19 uppskattas bli ca en procent av dem som smittats. Allvarigt nog. Men jag vill påminna om en annan sak i världen som är mycket farligare än coronavirus, något som har mycket högre dödlighet. Kan du gissa vad det är?

 

Svaret är: att leva. Att vara människa har hittills genom hela historien haft 100 % dödlighet. Alla dör. Glöm inte det. Se till att du är beredd till en salig hädanfärd.

 

Utifrån boken jag senast bloggade om.

 

Den om den pakistanska muslimska kvinnan som

blev kristen alltså. Det var ju inte så lätt för henne. Vi bortser då från det faktum att det i princip var dödsdom om hon offentligt skulla säga att hon blivit det. Några kristna träffade hon väl under sitt sökande som var beredda dela böcker och undervisningsmaterial, och låna henne en bibel - om det fick ske i hemlighet. Men var skulle hon kunna ta del av materialet? Svaret blev att besöka en kristens arbetsplats och sitta och läsa där och ljuga för sin mor att skoldagen på universitetet innehöll en extra eftermiddagskurs.

 

Nå, nu ska jag inte avslöja hela bokens innehåll idag heller. Bara berätta hur mina tankar for vidare. Det kanske inte bara är i Pakistan och liknande länder som det i praktiken är omöjligt bli kristen. Hur är det i vårt land?

 

Jag ställer frågan så här: hur många vuxna känner du som nu är tydligt bekännande kristna men som vuxit upp helt utan tydligt uttalad kristendom i vare sig föräldra- eller i mor- och farföräldragenerationen? Räkna inte med människor i min generation (födda 50-talet) eller lite yngre, för vi växte upp i en tid då hela samhället till stora delar var genomdränkt med kristendom, i alla fall i yttre mening.*

 

Nej, fundera över lite senare generationer. Under 80-talet (särskilt när man var präst i Nederluleå) var det inte helt ovanligt ha konfirmander som visserligen inte hade tydligt bekännande föräldrar, men där uttalad kristendom fanns i tidigare generation. Men hur många är det idag?

 

Eller ska vi göra undersökningen på annat sätt; ni som har barn i gymnasieålder (eller är unga nog minnas er egen gymnasietid), hur många klasskamrater är/var kristna och är/var dom uppvuxna i bekännande kristet hem?

 

Min hypotes är att det (i landet, norrbotten, Luleå?) finns ytterst få tydligt bekännande kristna (oavsett om dom är svenskkyrkliga, katoliker, invandrare, laestadianer, EFS:are, frikyrkliga) som inte är uppvuxna i kristet hem.

 

Alltså, krävs det i praktiken ett medvetet kristet barndomshem för att ha en rimlig chans att någon gång själv bli kristen? 

 

Kanske ska vi alltså på allvar börja vänja oss vid tanken inte bara att det är ovanligt bli kristen i Sverige (om man inte har det "med modersmjölken"), utan att det i de allra flesta fall är omöjligt - om man inte av en ren slump råkar lära känna någon som blir ens vän och medvandrare under kortare eller längre del av vägen.

 

 

* tramporgel och koralbok i alla klassrum, daglig morgonbön t o m åk 5, varje lördag åk 6

heter en bok jag nu precis tagit mig igenom.*

 

Författad av en Prof em Gösta Pettersson som skriver att han började bli tveksam till klimatalarmismen när han fann att talet om en människopåverkad global uppvärmning och de "bevis" som presenterades till stöd för den tanken, inte stämde inom områden som han specialiserat sig på under sin forskartid. Han beslöt då försöka sätta sig in i frågan ur en mångfald synvinklar. Resultatet finns i boken.

 

Jag kan inte annat än uppmana kära läsarna att ta del av den även om jag glatt erkänner att för mig som inte är naturvetare fanns det väl resonemang här och där som gick en bit över mitt ringa förstånd. Men skam den som ger sig.

 

 

* den kan beställas billigt från hemsidan med samma namn men även laddas ner gratis

när jag hälsade på hos mamma igår.

 

Då måste jag först berätta lite hur det ser på äldreboendet där hon har sin lägenhet. Huset ligger i en sluttning så att huvudingången är "en trappa upp" och på den våningen har hon sin lägenhet. Men då har hon sina fönster mot parkeringen som är utanför apotek och vårdcentral* en våning ner. Det innebär att gatlyktorna på parkeringen kommer precis i ansiktshöjd när man sitter i mammas lägenhet. Och en av lamporna lyste rakt i ansiktet på mig där jag satt i hennes besöksfåtölj. 

 

Jag säger: ett typexempel på light pollution.** Vem har bett om lov att ha en fast monterad lampa som lyser starkt rakt in i en gammal människas lägenhet. Har min mamma önskat det? Nej. Eller hennes barn? Nej. Varför ska då lampan lysa där? Dess syfte är väl inte att lysa på en husvägg, eller lysa in genom fönster? 

 

Nej, lampans syfte är givetvis att lysa upp marken så att människor ser var dom går och bilförare ser att parkera. Varför gör det inte det då - och bara det? Därför att ansvariga i kommunen inte lärt sig tänka på light Pollution. 

 

 Jag rekommenderar kära läsarna googla lite på detta begrepp och även söka sig fram till www.darksky.org och Globe at Night och liknande. Här behövs en ny folkrörelse för vår rätt både till mörker och till stjärnhimlen. Börja fundera över ditt privatliv: har du en massa onödiga lampor (särskilt utelampor men även innelampor) som kastar icke-nödvändigt ljus på din grannes tomt, eller hus eller in genom hans fönster. Och fråga två: lider du av någon granne som skickar en massa överskottsljus på dig? 

 

Gärna medger jag att det var när jag köpt teleskop och började se mig om efter någon plats där det numera här i stan går att se stjärnhimlen, som jag uppmärksammades på existensen av light Pollution. men även andra kan ha anledning fundera över begreppet. Och göra något åt det.

 

* jag ogillar starkt det moderna påhittet Hälsocentral

 

** kunde kanske översättas ljusförorening eller ljusnedskräpning

 

*** jag har själv börjat tänka mycket mer på att inte sprida onödigt ljus omkring mig och så fort temperaturen tillåter mekaniskt utomhusarbete ska jag byta lampa på bron

pågår för fullt.

 

Ska detta försök lyckas, med Löfven som kapten? Lite märkligt blir det ju om han skulle få passivt stöd av C och L som direkt efter valet var så snabba att rösta bort honom. Hela det agerandet hade jag redan då svårt förstå. Jag menar, även om ett antal mandat bytte ägare så förändrades inte styrkeförhållandena i grunden genom senaste valet; vänsterblocket är fortfarande större än alliansen, visserligen numera bara med ett mandat, men i alla fall. Så varför upphörde det som gällde förra mandatperioden: största "blocket" (utan SD) tar regeringen?

 

Och när C och L för en tid sedan röstade nej till Kristersson för att han inte skulle få bli statsminister ens med SD:s passiva tolerans; hade dom inte tänkt något i förväg? C och L gick ju tydligt ut med att Kristersson var deras statsministerkandidat, hur hade dom egentligen tänkt få honom godkänd av riksdagen? Och att låta Kristersson bli statsminister med SD:s stöd (ja-röster)  eller passiva tolerans (nedlegda röster) hur kan det plötsligt vara ett så avgrundshemskt sätt att ge SD "avgörande inflytande" jämfört att med deras aktiva hjälp (nej-röster) rösta bort Löfven från statsministerposten. Jag menar, statsminister eller inte statsminister får väl i vår parlamentariskt utformade demokrati anses vara förhållandevis "avgörande". Jag upprepar mig: vad tänkte dom borgerliga (särskilt C och L) när dom röstade bort Löfven?

 

Men nu framtiden. Jag har svårt tycka annat än att det ligger något i det som Ebba Bush Thor uttryckt: risken för SD-inflytande ska inte överdrivas.  Det som krävs för att ett alliansförslag inte skulle gå igenom i riksdagen är ju dels att vänsterblocket skulle ha ett gemensamt motförslag, dels att SD inte skulle stödja alliansförslaget. Hur stor är chansen att dessa båda villkor uppfylls gång på gång samtidigt under fyra år.

 

Hur som helst bör nog de etablerade partierna skynda sig att få till en regering. Ett extraval tror jag skulle gynna SD.  En stor del av dess väljare (ca 40% enligt en vallokalsundersökning) är nämligen inte i första hand invandringskritiska främlingsfientliga rasister utan sådana som upplever olika former av  utanförskap (ekonomiskt, socialt, politiskt) i samhället. Den gruppen, fruktar jag, kan utökas med många som tröttnar på partiernas interna "bråk".