Torbjörn Lindahl

När jag ändå i föregående inlägg alldelse nyss berättat om givande undervisning vid bibeldag i Örnäsets kyrka, så kan jag berätta om något annat intressant också.

 

För några veckor sedan skrev jag om hur gripen jag blev när jag i Skavlan en fredagkväll såg hans samtal med den unga amerikanska kvinnan Amanda Knox som blev felaktigt dömd för mord i Italien och oskyldig fick sitta fyra år i fängelse och utstå ännu fler år av rättegångar och överklaganden innan hon slutligt blev helt fri. 

 

När jag på nätet såg att hon en kväll skulle intervjuas på Chinateatern i Stockholm uppfylldes jag av en oemotståndlig lust fara dit över kvällen. Sagt och gjort. Men inte så snabbt fram och tillbaka att jag inte hann med ett kort besök hos biskop Göran med givande samtal om kyrkligt ditt och datt. Men huvudärendet till huvudstaden som sagt ett annat.

 

Efter att ha hört Amanda Knox i Skavlan och även köpt och läst hennes bok, så var det väl inget innehållsligt nytt,  men roligt se henne med egna ögon och även få en kort pratstund efteråt.

 

Som jag skrev tidigare så är det kanske min fleråriga tjänst som fängelse- och häktespräst som gör att jag så kan känna med dem som varit inlåsta. När hon berättade att hon under fyra år inte öppnat en enda dörr själv så var igenkännandet stort även för en fängelsepräst. När man befinner sig inne på fängelset/häktet kommer man aldrig många meter utan att ha en följeslagare eller ringa efter någon som kommer och öppnar.

 

Det som kanske särskilt imponerat på mig är att hon tagit sig igenom denna period av både fängelsestraff och ytterst förnedrande negativ publicitet med värdigheten i behåll. Hon kunde ju lika gärna ha blivit en förgrämd, bitter person full av hämndlystnad. Så icke. Det var det som var roligt att möta. 

 

En annan sak hon uttryckt handlar om detta att tvingas bli någon annan än den man egentligen är. Hon blev ju i skvallerpressen utmålad som något hon absolut inte var. Och både under fängelsetiden och sedan i sitt arbete bland oskyldigt dömda har hon mött flera som bokstavligt fått sina liv stulna och porträtterats som monster. Hur lätt är det inte att vi gör människor till "dom andra". Och när vi gjort det tar oss den självklara rätten att bedöma och värdera (och förkasta) dem.

testade jag för någon dag sedan. Svt:s. Efter jag röstat dock. För att kolla om jag röstade rätt när jag förtidsröstade. Det gjorde jag tydligen inte. Jag hade röstat på samma parti i alla tre valen. Vilket kan jag dock inte avslöja. Då bryter jag ju valhemligheten.

 

Men jag kan ju avslöja hur det gick med valkompassen. I riksdagsvalet visade jag mig ha ca 80% samstämmighet med det parti jag röstat på. Men i landstingsvalet gick det sämre. Där borde jag enligt valkompassen vara centerpartist. Kan det bero på att centerns f d starke man i norrbotten en tid var kyrkvärd i en av kyrkorna så vi därför möttes då och då? Man vet ju aldrig vilka vägar ideologin kan ta för att smitta av sig. Vilket konkret svar på kompassens frågor som särskilt knöt mig till centerpartiet har jag ingen aning om. Mitt resultat i kommunkompassen förvirrade mig ännu mer. Där hamnade jag närmast Landsbygdspartiet Oberoende. Jag vet ju knappt ens om att partiet existerar. Fast jag har sett och läst deras reklam. Var det mitt ja på frågan om kommunala bostäder borde byggas i de stadsnära byarna som knöt mig till detta parti? Undrar om Råneå i detta sammanhang räknas som by. I vart fall var de flesta kandidater  i partiet från Rånedelen av kommunen.

 

Så nu är frågan, måste jag gå och rösta igen på valdagen och rätta min röst efter mina åsikter?

av något slag har vi hela tiden. Nu håller klimatet på jorden på att förändras. Det blir varmare påstås det. Jag blev på en annan blogg tipsad om en blogg i ämnet som var mycket lärorik: martinhedberg.se. 

 

Författaren förklarar mycket pedagogiskt hur temperaturförändringar påverkar klimatet. Hur det kan komma sig att det på enskilda platser kan bli periodvis kallare och nederbördsrikare trots att det generellt blir varmare (förändring i de s k jetvindarna gör att högtryck respektive lågtryck blir kvar längre på en viss plats). Några få graders högre eller lägre temperatur kan göra stor skillnad, mycket större än de flesta föreställer sig. Jag lärde mycket genom att läsa några artiklar.

 

OM klimat- och väderkunniga statistiker tydligt ser att temperaturen stigit då är det ingenting jag säger emot. Men det är när man diskuterar orsakerna till klimatförändringar som funderingarna uppstår. Det påstås ju i de flesta sammanhang numera som en självklarhet att klimatförändringarna (läs: temperaturökningarna) i vår tid beror på människan. Min fråga: hur vet man det?* Jag har ställt den frågan på den ovannämnda bloggen. Jag är nyfiken på svar.

 

---

* de flesta gånger man ställer den frågan så får man svaret att "alla" tror ju så. Tyvärr är det för mig sämsta tänkbara svar. Det finns nämligen ingenting som gör mig så tveksam som situationer där "alla" springer åt samma håll med den huvudsakliga motiveringen att "alla andra gör det". Något mer behövs.

har jag råkat se på TV. Antingen om det kommit i nyhetssändning eller om det varit paus i fotbollen och man kunnat zappa runt bland kanalerna för att kolla läget. Några minuter har jag sett från några olika partiledartal. Ebba Bush Thor, Jan Björklund och Jimmie Åkesson. Jag får nog säga att Kr-ledaren upplever jag som bäste talaren av dessa tre. Då syftar jag inte på innehållet, utan på förmågan att uppträda och hålla tal med bra flyt. Av de ännu kortare snuttar jag sett av uppföljningar där partiledare blivit intervjuade tycker jag att Björklund framträder som en som är duktig på att argumentera för sina ståndpunkter. Detta har alltså inget att göra med om jag delar hans synpunkter eller inte. Karaktären av missnöjespolitiker framträder, i mina ögon, alltmer hos Åkesson. Jag förstår att han lockar anhängare. Men hans förslag till lösningar framstår ofta som lättvindiga. Däremot har jag svårare uppfatta någon tydlig rasism i det han säger.

 

Nå, detta var inledningen. Precis som med mina predikningar; den allra första delen av predikan som i mitt manus ofta bara motsvaras av en kort formulering, typ "inledning om bakgrunden till texten" el dyl, tenderar ofta bli väl så lång som predikans huvuddel. Men då står jag å andra sidan i god tradition från de gamla postillorna, dessa predikosamlingar som skrevs medan det bara fanns en årgång texter så man skulle predika över samma evangelietext varje år. För att predikanten skulle få någon variation så skapades predikomönstret där man inledde med exordium dvs en startpredikan över ett egenvalt kort bibelord (inte sällan ur GT) innan man kom till saken och predikans huvudämne med utläggning av evangelietexten. Och denna inledning kunde ofta bli nästan lika lång, (i enstaka fall t o m något längre) än själva predikan.

 

Nå, så till saken. Jag råkade också se en kort stund av en debatt mellan SD-representant och miljöpartist (uppfattade ej namnen) om svenska värderingar. Vad detta är skulle utredas. Debattörerna lyckades inte under den korta stund jag hade ork att följa samtalet. SD:aren kunde inte få fram mer än att vi i Sverige är artiga. Kändes kanske lite tunt. Min ringa erfarenhet från resor även utanför Norden säger mig inte att människor annorstädes skulle vara mindra artiga än svenskar. I vissa fall snarare tvärtom. Men jag får ju reservera mig för att "sverigevännen" * kom med något mer substantiellt senare under samtalet.

 

Men det som mest förvandlade mina ögon och öron till frågetecken var miljöpartistens ord. När hon skulle nämna "svenska värderingar" så blev det jämställdhet HBTQ-personers rättigheter och fri abort. Hur svenskt är detta frågar jag mig verkligen.

 

Jämställdhet? Förr talade man oftare om jämlikhet. Det uppfattades ha mer med lika rättigheter att göra. Sen kantrade det mer mot jämställdhet som har mer med lika möjligheter att göra. Och numera ligger fokus på utfallet. Riksdagen får bli exempel. En gång räckte det för jämlikheten att både män och kvinnor hade rösträtt och att båda hade rätt kandidera. En sådan formell jämlikhet anses idag helt otillräcklig, idag ska utfallet bli 50-50 vad mandaten beträffar. Och denna förskjutning från jämlikhet/rättighet till jämställdhet i betydelsen faktiskt utfall är i vår samhällsdebatt en förhållandevis modern företeelse.** Har den verkligen hunnit sjunka så djupt i den svenska myllan att den inte bara är något uppskattat, eller eftersträvansvärt (om det nu är det) utan att det har hunnit bli (genuint) svenskt?

 

Aborträtten likaså är inte heller gammal. Det är inte århundraden sedan 1 januari 1975. Jag minns de intensiva debatterna på samhällskunskspslektionerna under min gymnasietid (gick ut 1972). Nä, ska jag hänga med på att något är svenskt så tycker jag det åtminstone bör ha funnits redan när jag var liten. Ett bättre exempel vore väl allemansrätten. 

 

Med HBTQ-rättigheter detsamma. Här har ju skett en oerhörd omsvängning i folkopinionen på bara några årtionden. Rätt eller fel kan man givetvis ha olika åsikter om. Men att hela detta komplex skulle vara betjänt av omdömet (typiskt) svenskt?

 

???

 

Lite historiskt perspektiv tycker jag saknas. Ska man i djupare mening tala om vad som är svenska värderingar så kan man inte komma undan vår kulturs och vår historias förankring i den kristna etiken. Sådana värderingar som är lika gamla som granarna och tallarna i skogen, som kungahuset och svenska flaggan, sådana värderingar vore värda kallas svenska. Men fri abort- hur utmärkande just svenskt är det på en skala?

 

* sverigevänner var ett tilltal till åhörarna som Åkesson flera gånger använde

 

** det var väl ännu på 60-talet som dåvarande statsministern Tage Erlander (s) yttrade nå't i stil med att vi kommer naturligtvis i framtiden få se en ökande andel bemärkta kvinnor som riksdagsledamöter, men den helt övervägande delen kommer givetvis alltid att vara män (fritt ur minnet). En politiker som yttrade sig så idag skulle ju erfara att hans politiska karriär var avslutad ca 30 sekunder senare.

för de svenska spelarna under fotbolls-VM. Gåvan till fotbollsförbundet från europaparlamentets inofficiella HBTQ-grupp får alltså ligga oanvända. Vad ska man säga?

 

Äntligen lite besinning! 

 

Varför skulle spelare ha regnbågsfärgade skosnören? För att protestera mot något i den ryska politiken? Eller för att i största allmänhet stå upp för allas lika värde som det numera så populärt heter??

 

Hade man velat det senare hade man ju på mycket enklare sätt än komplicerat skosnörebyte kunnat ge sitt  stöd åt det som är världens mest förföljda grupp - alla kategorier! 

 

Vet du vilken den förföljda gruppen är? Oavsett hur man räknar? Människor som är politiskt eller religiöst förföljda; eller förföljda pga etnicitet, social samhällsställning, sexuell läggning eller precis vad som helst. Vilken är den mest förföljda gruppen i världen idag?

 

Kanske gissar du det om jag säger att spelarna enkelt kunde visa solidaritet med den förföljda gruppen genom att sminka ett kors i pannan.

 

Rätt svar: den mest förföljda gruppen i världen idag är kristna. Vill du ge den gruppen ditt stöd, ge en gåva till Martyrkyrkans vänner.

har jag nu i några dagar hört diskuteras i både nyhetsprogram och debattprogram.

 

Förbudsanhängarna:

- Vi måste förbjuda tiggeri för i längden hjälper det inte de fattiga att sitta och tigga. I  stället måste vi se till att  hemländerna tar ansvar och dessa människor ges hjälp där.

 

Förbudsmotståndarna:

- Vi kan inte bara förbjuda tiggeriet,, det hjälper inte de fattiga. I stället måste vi se till att hemländerna tar ansvar och dessa människor ges hjälp där.

 

Snipp snapp snut så var debatten slut.

Är det inte det man kunnat se ganska frekvent på TV under del av sommaren? Jag menar om man sett något av sändningarna från friidrotts-VM?

 

Det jag tänker på är att kvinnliga friidrottare ofta uppträder i tävlingsdräkter som alltmer tar formen av bikini?  Det enda som synes bromsa den oundvikliga (?) utvecklingen verkar vara att dräktens överdel måste vara åtminstone så stor att namn/nummer-lapp kan fästas på den. Varför ska just kvinnors kroppar exponeras på ett sätt mäns kroppar inte gör? Svara på det, någon?

 

Här har väl feministerna något att sätta tänderna i! Men dom har kanske semester? Eller så är dom - så här lagom inför inför kyrkovalet! - upptagna med en mycket angelägnare jämställdhetskamp: att jaga "kvinnoprästmotståndare"!

 

Men det har dom inget för. Män och kvinnor i prästämbetet uppträder i likadana fotsida albor när dom står vid altaret.

meddelades idag för tidigare livstidsdömde Kai Linna. Domen var givetvis väntad efter det att han blev frisläppt efter domstolsförhandlingarnas slut i maj. Men befriande ändå, givetvis.

 

Personligen tyckte jag redan när han dömdes att bevisningen var mycket tunn. Hur kunde det hålla för en fällande dom? Och det både i tingsrätt och hovrätt.

 

Men kanske är det så att redan när en person åtalas - och ännu mer när dom fallit i första instans - då är han i praktiken redan mördaren i allmänhetens och medias och kanske t o m i rättsvårdande myndigheters ögon. Och ingen vill väl släppa en mördare lös. Särskilt inte för ett så bestialiskt brott som media redan fått chans beskriva. Och så blir det hela något som nästan rullar på av sig självt. Andra exempel har man sett under årens lopp. Tomas Quick, men det har ordnat sig. Det s k kallade Kevin-fallet kanske också klaras ut. Då är det bara dags att vi får ordning på det s k styckmordet från 1984 så att "allmänläkaren" och "obducenten" äntligen får upprättelse.

 

Avslutningen av vers fyra i förra psalmbokens psalm169 Fädernas kyrka i Sveriges land.

 

För några dagar sedan hade jag några vänner här hemma på en kopp te (alltså, dom fick - minst - en kopp var). Ett av kvällens samtalsämnen kom att bli vilka länder det är som har ett kors i sin nationsflagga. De nordiska länderna konstaterade vi ju snabbt. Därtill Schweiz och Grekland och Storbritanien och ytterligare några ur brittiska samväldet som har den brittiska i en liten ruta i ena hörnet? Eller är det något land som har den brittiska men bara bytt plats på färgerna, ungefär som Island och Färöarna jämfört med Norge? Några fler? (Massor inser man nu med googles hjälp men det kunde vi inte just då).

 

Nå, hur som helst, nordens länder har korset tydligast. Och finast är ju sveriges flagga med korset i gult (=guld!).

 

Men hur länge får det vara kunde man undra. Var det jag eller någon annan vid bordet som undrade om det inte snart ska börja resas krav på korsets borttagande av religionsfrihetsskäl och pga "alla människors lika värde"? Alltså, människor med annan religion ska väl slippa vörda ett kors - kommer det att hävdas.

 

Vem av oss var profet? tänkte jag igår kväll när jag lite förstrött då och då kastade ett öga på landskampen i fotboll mellan Norge och Sverige samtidigt som jag satt och läste.

 

Norska landslaget tog ledningen. Målet gjort av en spelare med ett namn som naturligt brukar förknippas med annan religion än den kristna. När man i bild en stund fått se målskytten kramas av medspelarna så visades i bild delar av norska hejarklacken, eller ska vi kanske säga spelarens hejarklack? Dom viftade nämligen med "norska flaggor" utan kors. Rött fält upptill och nertill och i mitten ett vågrätt band vitt-blått-vitt. Rätta färger men fel mönster!

 

Kanske får man trösta sig med att det svenska kvitteringsmålet gjordes av en spelare som gjorde korstecken när han gick in på plan (om jag såg rätt).

 

 

Jag menar pga av den videosnutt från moderat expedition som i nyhetssändningar nått ut över landet? Är det någon som tror att detta är första gången som dylika (som skämt avsedda!) ord och meningar uttalas i sammanhang som avses vara interna? Är det någon som tror att andra partier går totalt fria från dylikt i sina mer ungdomliga sammanhang? Är det någon som tror att ens landets största, periodvis näst intill statsbärande parti, och dess ungdomsorganisation, går fria? (3 ggr "tro't den som vill"!) Tänk om vi under några årtionden skulle haft dolda kameror och mikrofoner på alla partiers och deras ungdomsorganisationers expeditioner; hur många partiledare skulle vilja att allt som där uttalats och raljerats skulle ocensurerat spelas upp i Rapport och Aktuellt?

 

Naturligtvis "måste" (m):s partisekreterare rycka ut och fullständigt ta avstånd från berörda. Det fungerar ju så i dessa tider när allt som uppspelat sig framför en påslagen kamera kan spridas över världen på nolltid. Men blir själva handlingen värre bara för att den blir allmänt känd? Vad hade resultatet blivit om yttrandet fällts före videokamerornas tid? Om yttrandet bara genom hörsägen kommit till partisekreterarens kännedom utan att någon inspelning funnits? Hade han avskedat "tjänstemannen"? Naturligtvis inte! Antingen hade han gjort ingenting, eller så hade han tagit "tjänstemannen" i örat och sagt:

- Skärp dig, grabben!

 

Men nu, då allt på nolltid blivit känt? Då "måste" han reagera. Och avskeda! Men har tjänstemannen på ett ögonblick förlorat all den kompetens som en gång gav honom jobbet? Icke! Och t o m statsministern "måste" reagera och - som av en händelse! -därmed få sitt eget parti framstå i bättre dager.

 

Nä, jag tror jag ogillar denna snabba, definitiva och kollektiva massfördömelse lika mycket som detta - helt internt, skämtsamt avsedda! - yttrande. Tar jag då saken i försvar? Absolut inte! Jag kan på heder och samvete säga att jag aldrig kallat en flicka eller kvinna för "hora", alltså skulle jag med all rätt kunna kasta första stenen. Men jag avstår. Beror mitt ställningstagande på att den felande är borgerlig, att jag skulle reagerat mer om det varit en sosse? Absolut inte! Jag reagerade med samma ogillande av det drev som drabbade Mona Sahlin pga en Toblerone och ett paket blöjor.

 

Nej, det är den snabba kollektiva fördömelsen jag ogillar. 

har jag varit med om idag. Ett höll jag själv och två har jag hört. Vi var dom i tur och ordning. Inte graderat efter angelägenhet utan i den ordning dom hölls. 

 

Under eftermiddagens prästkollegium höll jag en variant av det föredrag om bikten som jag hållit många gånger både i församlings- (Älvsbyn och Boden) och OAS-sammanhang och som jag för en halv månad sedan skulle ha hållit i församling i stiftet om inte kyrkoherden därstädes slutligen ansett mig som person vara så olämplig att han förbjöd saken trots att varken ämnet eller min förmåga tala om detsamma ifrågasattes. Men min chef domprosten var positiv. Och närvarande kollegor kom med intressanta och värdefulla kompletterande synpunkter. Kanske kommer jag även få hålla det offentligt här i domkyrkoförsamlingen.

 

På kvällen åhörde jag ett föredrag på Fridsförbundet av Gertrud Storsjö om yoga, mindfullness mm och dessa företeelsers rötter i österländska religioner. Mycket intressant. Av Gertrud Storsjö finns även böckerna Buddha eller Kristus och Ni ska bli som Gud. Om böckerna är lika intressanta som föredraget så kan dom rekommenderas. Föreläsningar av Storsjö finns även på nätet. Givetvis är det viktigt att vi lär oss genomskåda allt som numera sköljer över oss.

 

Föreläsaren hade även med sig en god vän (jag uppfattade inte namnet, halvdöv som jag är) som gav ett fylligt personligt vittnesbörd med insiderperspektiv. Också det mycket intressant.

 

Kvällen ordnades av vår kristdemokratiska lokalpolitiker Annette Asplund som varit milt sagt i blåsväder pga sitt ifrågasättande av yoga i skolan. Jag hoppas hon kände stödet från alla närvarande.

 

Närvarande var jag även på hockey i går (tisd) kväll. Roligt se Luleå ta sig samman och äntligen vinna efter fem förluster i rad.

av det jag för en dryg vecka sedan hade lust men inte ork skriva om.

 

2. Jag tänkte skriva lite om Allhelgonahelgen som nu knappast alls har med helgon att göra utan som numera presenteras som en helg då vi saknar dem som dött. Sakna och sörja måste man visst få göra om man förlorat någon. Det är rätt och nödvändigt. Men synd att tanken på helgonen hamnat i bakgrunden.

 

Sedan är det ju märkligt att Alla helgons dag blev kvar i vår svenska lutherska almanacka trots reformationen. Kanske ett bevis på att vi i folkdjupet varit mycket mer katolska än vi tror.

 

3. Som tredje punkt tänkte jag skriva om yoga och mindfullnes och en massa annat österländskt som översvämmar västerlandet. Mina synpunkter:

a) dylikt österländskt har sina rötter i hinduism och buddhism

b) det är inte religiöst neutrala tekniker

c) att ägna sig åt sådant påverkar på sikt både människosyn och livssyn

d) kristna bör avstå dylikt

e) de som finns i Luleås närhet (eller även längre bort om man vill sitta timtals i bilen!) kan på onsdag 16 nov kl 18 komma till Luleå Fridsförbunds bönhus på Örnäset och höra Gertrud Storsjö tala om dessa viktiga frågor. Hon har skrivit boken Buddha eller Kristus.

 

4. Om Unesco-resolution skriver jag inget mer. Den debatt som blev i kommentarfälet till mitt inlägg 4 nov får t v räcka.

 

- - - -

 

Såja, nu är jag ifatt I skrivandet.

...kommer det sig att amerikanarna röstade så fel? Hela det svenska politiska etablissemanget hade ju talat om för dom att dom skulle rösta på Clinton. Fattar dom inte normal svenska? Eller är dom döva? Eller begriper dom inte att det är svenska värderingar som gäller?

 

Det som är lite intressant när man betänker USA:s valsystem, där först primärvalen rensar bort kandidater på löpande band tills en vinner nomineringen i respektive parti; till detta det jämförelsevis låga valdeltagandet, så gör det att en person kan bli kandidat och sedan vald med ett förhållandevis litet ursprungligt stöd. Mötte ett påstående tidigare i sommar att det ursprungliga stödet för Trump i hela befolkningen inte är större än det sverigedemokraterna har hos oss. Tänkvärt och skrämmande.

 

Men nu har folket fört Trump till seger. Och det var väl någon känd svensk politiker - oklanderligt demokratisk - som en gång yttrade "det finns ingen högre vilja än folkets". Så var det med det.

 

Nu lär det ju vara vita män, medelklassiga och arbetare, som burit honom fram, enligt vad analytiker påstår. Och dom har röstat för jobben. Dom jobb som försvunnit, som dom vill ha tillbaka. Normala svenska socialdemokrater således. Jobben framför allt. 

 

Kanske är det ett nödvändigt uppvaknande att inse att vita medelklassiga mäns röster väger lika tungt i valurnan som kvinnors, feministers och hbtq:ares. Se aftonbladet idag.

 

Min oro för Trump gäller nog mest hans politiska ovana. Att vara politiker idag är trots allt ett jobb som kräver viss kompetens utöver att vara populär. Jag menar, jag skulle knappast lägga mig på operationsbordet och låta snickaren gå lös på mig med morakniven hur övertygad jag än skulle vara om nödvändigheten ta bort blindtarmen.

 

Det svenska etablissemangets (i alla fall stora delar av) oro för att vi nu får en amerikansk president som är mer tveksam till både aborter och enkönade äktenskap, slår inte an hos mig på samma sätt. (Snarare kanske jag som traditionalistisk kristen kan känna viss samhörighet med den moraliska konservatismen hos republikanerna även om jag alltsedan min barndoms John F. Kennedy nog alltid känt mig mer demokratsympatiserande.) Över 50 miljoner aborter i USA sedan fria aborten kom (ca en miljon per år!) är inget mindre än en katastrof och ett förakt för tanken på "allas lika värde". Men jag är mycket väl medveten om svårigheterna om någon skulle vilja försöka vrida klockan bakåt lagstiftningsvägen.

 

Nu är det som det är. Vad ska vi göra åt det?

 

 

Det skulle kunna handla om något av följande:

 

1. Lutherskt-katolskt, påven(s besök) mm

 

2. Allhelgonahelgen. Hur den inte längre handlar om helgon (levande och döda) utan om att sörja

 

3. Debatten om yoga  mm i skolan och samhället; föranlett av den frimodiga kristdemokratiska Luleå-politikerns, Annette Asplund, protest mot att bara hänga med i vad "alla" andra gör och tror.

 

4. Att UNESCO visst antagit någon resolution som i praktiken frånkänner att judendom (och därmed kristendom) skulle haft något med Jerusalem att göra

 

Men jag är för trött så det blir inget med det.

 

Godnatt!

Tänk så märkligt. Det var ju det som sades vid hans tillträde. Och att folk snart skulle inse det. Framförallt journalister och opinionsbildare som lät sig förledas i tanken av hans vänlighet och folklighet, och tänkte att han snart skulle vrida hela kyrkan åt annat håll. i synen på äktenskapet, ämbetet mm. Undrar om den svenska journalistkåren äntligen lärt sig att påven är katolik? En av kvällens nyhetssändningar hade som en av sina huvudrubriker att påven inte öppnar för kvinnor som präster i katolska kyrkan. Jag tycker nästan synd om journalisten. Säkert peppad av kollegor och chefer. Kanske själv drömmande om det stora scoopet: om jag får chansen till en egen minut med påven och mikrofon i handen då ska jag ställa den för hela svenska folket mest avgörande frågan, alla kategorier. Och så ställer hon den fråga som vilken grundskoleelev som helst (med något så när elementära kunskaper) redan vet svaret på: kommer det snart kvinnor som präster i katolska kyrkan?

 

Jag menar: snälla journalister, är ni i verkligheten så dumma som ni verkar eller gör ni er till? För säkerhets skull: om du någon gång får chansen intervjua statsministern så slösa inte bort din dyrbara tid genom att fråga om sossarna tänker föreslå att vi avskaffar vår parlamentariska demokrati.

Mötte jag i kyrkan idag. Och det blev intressanta samtal vid kyrkkaffet. Många av denna ringa bloggs läsare vet nog vem kristdemokraternas talesperson här i kommunen är. Hon har nu figurerat både i lokalmedia och vissa riksmedia pga sitt ifrågasättande av det aningslösa sätt på vilket div från österlandet komna tekniker - mindfullness, yoga mm - införs i skolvärlden.

 

Att bli sanningssägare är inte alltid (oftast inte!) något man medvetet väljer, istället är det en roll som bara blir en given, ofta helt oväntat. Det enda som krävs är att man står fast och inte viker ner sig inför det som "alla" tror, tycker och tänker eller förväntas tro, tycka och tänka. Sådana sanningssägare ska vi vara rädda om och stötta och be för, särskilt dom som agerar utifrån kristen grund. Tänk på att den som på detta sätt kliver fram agerar även för dig så du själv slipper stå mitt i stormen.

 

Vid högmässan var vi många, ca 45 sa kyrkvärdarna. Jag hade kommenterad högmässa eftersom konfirmander var inbjudna. Men jag hoppas även de vuxna uppskattade det hela.

 

På olika ställen har det annonserats att jag predikar i bönhuset (Luleå fridsförbund) idag men det är fel. Det är Erling idag. Vi har bytt så det blir min tur kommande söndag. Jag gör strax något annat. Vad berättar jag sen.

Är det det nu? Efter gårdagens TV-debatt mellan äb o Annika Borg o Marcus Birro? Skönt vore väl det. 

 

Lite förutsägbart blev det väl. Borg fick ju bara enkelt säga att det är väl ok om människor känner glädje över sina kors. Äb kunde givetvis inte säga emot. Det gladde uppenbarligen Borg. Äntligen fick hon lite upprättelse. Birro framförde uppgiften att kristna är den mest förföljda gruppen i världen. Viktigt påpekande, som nu sakta börjar slå igenom. 

 

Intressant var också äb:s korta snuddande vid att hr kommunikationschefen Sjöbergs inledande facebook-synpunkter på initiativet Mitt Kors var olyckligt (eller hur orden nu exakt föll). Jag har själv svårt att komma förbi intrycket att hans ord var det som startade hela rabaldret eftersom han uppfattades som central representant för svenska kyrkan som därmed som helhet ansågs vara mot Korset.

 

Men det var med nöd och näppe man uppfattade något av debatten eftersom alla pratade i mun på varandra och knappast föreföll lyssna på varandra. Man får hoppas att TV-tittarna inte uppfattade det som typiskt kristet beteende.

Ja, nu har det svängt. Först var kommunikationschefen Sjöberg kritisk till kampanjen Mitt kors. Då blev han kraftigt kritiserad. Då svängde han och ville istället stå bakom initiativet. S k omvändelse under galgen eller äkta omvändelse? Vem kan veta det?

 

Jag har också vid olika tillfällen blivit kraftigt kritiserad i media men aldrig har det fått effekten att jag bytt ståndpunkt. Hur ska det tolkas? Kanske är jag bättre på kommunikation än självaste kommunikationschefen? Borde jag istället vara kommunikationschef?

 

Ledande företrädare för de tre abrahamitiska religionerna* (judendom, kristendom, islam) har på DN-debatt försökt kommunicera med svenska folket. Maning till lugn och besinning kan väl vara en god sammanfattning av ärendet. Docenten Sandahl fann brister i argumentationen. Må så vara. Men syftet var väl gott. Representanter för olika religioner bör i samhällslivet kunna leva i fred och ömsesidig respekt utan att behöva uppge övertygelsen om den egna religionens sanning. Det borde inte vara svårare än i politiken; företrädare för olika partier är fast övertygade om att den egna politiken är den som bäst gagnar samhället och landet. Likväl kan man leva i respekt, ja rentav vänskap med andra partiers representanter.

- - - - - - -

* här fann jag svagheten i argumentationen. Om dessa tre religioner ska leva i fred på den grunden att de har något gemensamt, på vilken grund lever vi då i fred med buddister och hinduer? Och dom med oss? Grunden för religionsfriheten och den ömsesidiga religionsrespekten måste alltså vara sekulär, icke-religiös.

heter visst något slags kampanj. På Facebook! - givetvis. Alltså vet jag inget om det. Mer än jag läst hos andra.

 

Gamle Luleprällen och nuvarande kommunikationschefen  Sjöberg hade visst tyckt illa om kampanjen. På sin blogg har han sedan gjort ett försök att modifiera sig. Det har jag läst. Det blogginlägget tyckte jag mestadels var fyllt med självklarheter. Som att korset innebär att man är för någonting, inte mot.

 

Själv har jag aldrig burit kors kring halsen. Mest för att jag tycker det är obekvämt. Men nu har jag i flera år fått vänja mig ha ett tunt snöre kring hslsen då jag bär en varan-bricka. Kanske kan jag vänja mig ha kors kring halsen också. Eller så får jag börja ha större kors på kavajslaget.

 

Jag tycker alla kristna ska bära kors. Och jag stöder tanken även om initiativet tagits av de aktiva bakom debattforumet Kristen opinion.

 

Och för att hr Kommunikationschefen ska kunna sova lungt så deklarerar jag härmed offentligt:

Om jag i framtiden ses bära ett kors så innebär det inte att jag är för religionskrig.

I samhället alltså.

 

Och notera i vilken ordning jag nämner dem. Evangeliet först. Därför att det är det jag vill betona och det jag anser att vi i vår tid behöver predika.

 

Annars är det ju ofta den motsatta ordningen - lagen och evangeliet - som gäller när vi introducerar dessa begrepp. I den ordningen för att lagen är det som människan spontant kan erfara. Den är skriven i människors hjärtan, är ju en biblisk tanke. Det märks i samvetet. Människan har en känsla för rätt och fel. Visserligen kan den känslan förvridas och förvanskas pga uppfostran och påverkan så att man får helt felaktiga begrepp om rätt och fel, men något  slags begrepp om rätt och fel har alla människor.

 

Evangeliet å andra sidan brukar vi (i alla fall vi lutherskt präglade kristna) sammanfatta som syndernas förlåtelse.*  "Och där syndernas förlåtelse är där är liv och salighet" (Luther). Och finns en kunskap och kännedom om evangeliet och förlåtelsen då finns en omkringvarande evangeliets anda. En attityd redan i förväg att vara beredd förlåta att ha förförståelsen att det alltid finns två sidor av ett mynt och inte i onödan fördöma. 

 

Om evangeliet länge varit i svang i ett samhälle kommer något av dessa attityder även att prägla samhället och offentlig debatt. Men när kännedomen om evangeliet minskar så kommer även dessa evangeliets "kringattityder" att försvinna** och ensam kvar står den dömande lagen med sina kringattityder.

 

Det är det senare som nu blir allt tydligare i vårt samhälle. Jag har skrivit det förr men nämner det igen; den kollektiva fördömelsen av Mona Sahlins Toblerone är vår tids mest övertydliga exempel. Och i närtid: om en människa på minsta sätt upplevs uttrycka otillåtna åsikter: ut i kylan på direkten. Senast Stanley Sjöberg som fick sitt Facebook-konto blockerat och tydligen även portats från medverkan på känd "kristen" camping. Något tidigare en person som fick lämna uppdrag inom kristdemokraterna för att han ifrågasatt kommunal hissning av prideflaggan och jämfört med hur det skulle vara om man kommunalt hissade vissa andra flaggor. Och kyrkopolitiker i Växjö stift som fick lämna sina uppdrag efter ord av tveksamhet inför pridefestival.

 

Jag har inte följt frågorna så i detalj så jag kan inte avgöra om någon av dessa uttryckt sig på onödigt raljant eller annars olämpligt sätt. Men jag hävdar ändå det olyckliga i de fördömande attityderna mot dem; oviljan - och oförmågan? - att stanna till och ta ett seriöst samtal i stället för att omedelbart ta till fördömelsesläggan.

 

- - - - - 

* i vår tid blandar folk ofta ihop förlåtelse med tillåtelse. Det får många olyckliga följder i argumentationen.

 

** eller också omvandlas evangeliet till lag. Fr a  när attityder av kärlek och omsorg som människor frivilligt kunnat visa varandra blir något som man förväntar sig eller anser sig ha "rätt" till från andra