Torbjörn Lindahl

har jag varit på.

 

I Örnäsets kyrka. Som av en händelse. Ren tur. Eller av rent misstag. Beror på hur man ser det. Konsertbesök hör inte till mina mest frekventa sysselsättningar. Skälet att  jag hamnade på en pianokonsert var ett helt annat. Vid kyrkkaffet i Hertsökyrkan efter högmässan blev jag påmind av Fridsförbundets ordförande, som var en av deltagarna, att det är min tur predika i bönhuset nästa söndag. Jag tänkte då att då kunde jag ju lika gärna gå på gudstjänst där denna söndag så jag inte bara dyker upp som en gubbe i lådan de gånger jag predikar eller leder mässa. Sagt och gjort. När lite efterarbete var avklarat i kyrkan tog jag bussen. Men eftersom bussalternativen innebär antingen drygt tjugo minuters för tidig ankomst eller tio minuters för sen valde jag det förra. Tänkte då att jag kunde slinka in i Örnäsets kyrka en stund och be en bön i väntan. Men till min häpnad var dörren upplåst och inne i kyrkan stod flygeln framme mitt i koret.

- Konsert! Insåg jag direkt och fick för mig att jag skulle övervara den. Det ångrar jag inte. En fin stund.

 

Får alltså bli gubben i lådan i bönhuset nästa vecka. Kan inte hjälpas.

 

I Hertsökyrkan tidigare var det gott om folk. Nånstans mellan 50 och 60. Präststuderande Johan hjälpte mig i mässan. Det får han göra nästa söndag också. Då får han predika (så blir det lite variation för gudstjänstfirarna som annars ständigt måste uthärda att lyssna till mig och Bosse, sa jag på skoj efteråt). 

 

I gudstjänsten gjorde vi också något som jag läst om i Libris utgåva av evangelieboken (kommentarer till varje söndag skrivna av Karl-Gunnar Ellversson), nämligen att låta alla gudstjänstfirare få ett levande ljus* att hålla under evangelieläsningen. Anknyter till evangeliet där det berättas att gamle Symeon tog Jesus - Världens ljus - i famnen. Vi fick även höra evangeliet läsas på chin (minoritetsspråk i Burma).

 

 

 

* den stora mängden ljus spelade oss dock ett spratt. Efter läsningen fick ljusen sättas antingen i ljusbäraren (20 st) eller i vår stora lerskål fylld med sand (drygt 30 ljus). Det senare förorsakade stark koncentrerad värme som snart förvandlat alla stearinljus till flytande stearin som började brinna med stor låga. Nå, efter koll att inget brännbart fanns i närheten så fick det brinna. Det slår mig nu att det finns väl många anledningar tänka positivt om eld i Herrens hus.

att berätta om helgens gudstjänst.

 

Ska jag kanske inleda med att berätta att det var två diakoner närvarande, men ingen präst utöver celebranten själv? Då gör jag det. Vi var väl någonstans kring 35 deltagare sammanlagt. 

 

Egentligen borde det varit Bosse som predikade denna söndag. Dels eftersom det egentligen var hans tur. Men också därför att han förra söndagen var så inne i texten under predikan att han med nöd och näppe lyckades avhålla sig från att gå igenom även denna söndags evangelietext. 

 

Nå, nu blev det min tur gå igenom andra halvan av texten om den samariska kvinnans möte med Jesus. I predikans inledning så jag att första halvan av berättelsen, hade fokus på att det uppenbaras vem Jesus är och att i fortsättningen denna söndag ligger fokus mer på konsekvenserna av denna insikt, kvinnans vittnesbörd och att även andra kommer till tro. Sedan kunde jag ändå inte låta bli att säga att det även finns ett mått av Jesusuppenbarelse även i berättelsens andra del. Jesu samtal med en kvinna (vilket förvånar lärjungarna) visar att han är en som sätter sig över sin samtids konventioner; hans ord om att hans utförande av Faderns vilja är hans mat gav anledning säga något mer om syftet med hans sändning i världen.

 

På eftermiddagen dels ett sorgehusbesök och mot aftonen ytterligare ett hembesök med samtal och bön. Full dag.

var det idag hos oss i Hertsökyrkan. Anledningen? Ekumeniska vinterjackan* som avslutades med gemensam mässa i Gammelstads kyrka. Sedan ganska många år tillbaka väljer vi att inte konkurrera med den gudstjänsten utan tar vår mässa på kvällen.

 

Bosse celebrerade och predikade. Inte så många var där men dom som var det fick en fin genomgång av berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Berättelsen fortsätter ju i kommande söndags evangelium och Bosse erkände i predikan att han hade lust fortsätta utläggningen.

 

Men till sist lyckades han lägga band på sig och fick skicka över bollen till mig genom att jag predikar kommande söndag. Han får skylla sig själv, så jag efteråt. Enligt schema skulle det vara hans tur men önskad ledighet från hans sida gjorde att uppgiften föll på mig. Knappast kan jag fortsätta med lika innerlig predikan, men några ord ska jag väl lyckas klämma fram. Vi får se om församlingen är ĺika bättringsvillig som tidigare omnämnd vän. 😏

 

 Lite förmaksflimmer har jag känt av någon dag. När sånt dyker upp har jag fått läkarrådet avvakta lite och se om det går över. Det gjorde det inte - först. Men just när jag gjort mig i ordning för att ta buss till Sunderbyn, då slutade det. Förmaket fick väl skrämselhicka bara av tanken hamna på akuten.

 

Om några timmar blir det blodmåne och månförmörkelse.

 

* här måste rättstavningen ha hittat på ett eget spratt; vinterveckan ska det givetvis vara 🙄 (även när jag skrev denna kommentar ändrades det till "vinterjackan". Men upptäcktes denna gång 🤨)

kallade vi alltid denna dag under min barndom, även om den väl snarare borde heta Tjugondedag Jul. Nå, nu ska julen vara slut. Understundom händer det att jag städar bort julsakerna denna dag. Ibland får dom vara kvar ända till Kyndelsmässodagen (2 febr) som är den sista dag på kyrkoåret som bestäms med utgångspunkt från julen.* I år åker nog julsakerna bort idag, eller i praktiken imorgon som är ledig vardag. Då har man tid för sådant arbete utan att behöva känna att man jobbar på söndag.

 

Hemmavarande sonen och jag firade ut julen genom att dricka kaffe på maten i vardagsrummet med gott om levande ljus tända.

 

Dagens gudstjänst i Hertsökyrkan givetvis. Vi var väl ett drygt tretttiotal. Mitt under gudstjänsten insåg jag att jag valt två psalmer med samma melodi; 36 och 350. Ett misstag, tvingades jag erkänna för församlingen eftersom jag alltsedan min prästutbildning följt principen att aldrig ha två psalmer med samma melodi i en och samma högmässa. Att dela upp en psalm och t ex ha inledande verser som ingångspsalm och slutverserna som utgångspsalm är däremot tillåtet.

 

Detta faktum att jag (vad jag minns) bara denna enda gång misslyckats med att följa en i övrigt konsekvent genomförd ordning, tog jag i predikans inledning som anledning att visa hur omöjligt det är för oss människor att bli rättfärdiggjorda i egen kraft; det behövs bara fel på en enda punkt för att rättfärdigheten ska vara förstörd.

 

Idag måste jag varit antingen osedvanligt långrandig eller osedvanligt tråkig; det var nämligen (minst?) två personer som tittade på klockan under predikan. Det brukar normalt inte hända.

 

Igår beställde jag på nätet ytterligare några astronomitillbehör. Allt för att bli amatörastronom (med stark betoning på amatör.) Nu krävs bara klart väder.

 

 

* detta är inte riktigt sant inser jag efteråt. Så nu på fredag kväll före femte söndagen efter trettondedagen erkänner jag att de gånger Trettondedagstiden räcker längre än till Kyndelsmässodagen så blir det ytterligare söndag(ar) som bestäms med utgångspunkt från julen

Att det enda kyrkliga jag ids skriva om är helgens gudstjänst. Idag var det min tur att leda högmässan, efter att Bosse haft mässorna de två senaste söndagarna. Lite färre deltagare idag, men det beror väl på att många tillresta nu återvänt till sina hemorter. Men några sällan-besökare var det.  Alltid roligt. Exakt 33 kommunikanter + några gudstjänstdeltagare till. Men det är inte helt illa det heller. Ni vet det där om att 80% av svenska kyrkans huvudgudstjänster firas med färre än 20 deltagare...

 

Frivillig insats gjorde att vi fick kyrkkaffe. Alltid värdefullt få sitta en stund och tala med människor. Vid mitt fikabord blev det lite vittnesbörd om tidigare möten med olika konfessionella lutherska småkyrkor, vilket inte upplevts så positivt. Även om huruvida det är predikan eller nattvarden som är det viktigaste. Tur att man får båda i en fullständig högmässa.

 

Efter fikat hade vi kyrkvärdsträff där vi (som brukligt i början av varje termin) gick igenom kyrkvärdarnas tjänstgöringsschema för våren. Vi konstaterade att kyrkofullmäktiges beslut om ny regel för kyrkvärdsarvodet - inte längre fast årsarvode utan viss summa per tjänstgöringstillfälle - knappast spelar så stor roll. Alla Hertsökyrkans kyrkvärdar är ändå i kyrkan i princip varje sön- och helgdag. 

 

Eftet det stannade jag kvar ännu några timmar och jobbade med div vid skrivbord och dator. Det finns ingen tid i veckan då jag är så avlappnat effektiv på jobbet som söndag eftermiddag. Arbetskamrater som eventuellt undrar varför jag så sällan syns vid mitt skrivbord under vardagarna får här ett svar: söndag eftermiddag! Det måste bero på en kombination av krafttillskott i mässan och befrielse i att ha tagit sig igenom predikan.

 

I dagens predikan tänkte jag vara pedagogisk* och ställa en fråga till åhörarna. Felet var att jag i hastigheten redan besvarat den blev jag upplyst om. Så går det när man inte läser ordagrant ur ett fullständigt utskrivet manus 😄

 

Väl hemma återgår jag till senaste veckornas favoritsysselsättning: tålig väntan på fint klart väder som möjliggör ordentlig stjärnkikning i nya teleskopet och samtidigt funderande på framtidsalternativen: 1) jag ledsnar och teleskopet hamnar i garderoben; 2) intresset ökar och jag köper ett bättre (=större). Jag hoppas det senare och ägnar mig därför åt studium av olika alternativ på nätet. Ett rent nöje det med. 

 

 

* jag har ju inte förblivit helt opåverkad av att ha en gammal kamrat som arbetat på folkhögskola!

Det är frågan. När det gäller gudstjänstdeltagande. Jag underdrev visst när jag talade om antal deltagare i söndagens mässa. Både kyrkvärd och präst har rättat mig. Och ikväll sa vaktmästaren att det t o m varit 56. Långt över mina påstådda trettio, möjligen fyrtio, alltså. Det kanske är någon typ av freudiansk felräkning, jag minskar deltagandet på Bosses gudstjänster och ökar det på dem jag själv leder. Vore ju helt i enlighet med den gamla människans högmodiga natur.

 

Men ikväll var vi inte många. En bra bit under tjugo. Bosse celebrerade och predikade. Nyårsdagen har väl aldrig varit en stark gudstjänstdag. En av kvällens kyrkobesökare hade även tittat in vid domkyrkans högmässa, det hade inte varit så väldigt nånga där heller. Skälet till att vi firar mässan nyårsdagen på aftonen - det är i praktiken mitt beslut - beror på en kombination av två faktum: 1) en önskan ha gudstjänst varje helgdag och 2) jag blir ofta(st) anlitad för mässan i Örnäset nyårsaftons kväll, skönt då få lite mer vilotid före nästa mässa. Och alla är ju ändå uppe sent, tänker man. 

 

Men i år hjälpte det inte så mycket. Men roligt kunna möta det särskilda behovet hos någon som av hälsoskäl har svårt infinna sig till gudstjänst redan på förmiddagen. Det kan vara ett skäl ha kvällsmässa ibland.

 

Väl hemma igen blev det kungafamiljen på TV. Nu är det ju kungens och drottningens barnbarn som är så gamla som man tycker att kungabarnen borde vara. Märkligt vad tiden försvinner.

 

Nu önskar vi bara att de stjärnskymmande molnen blåser bort lika snabbt.

får man väl säga till alla kära läsare så här en stund in på det nya året. 

 

Årets sista dag utmärktes mest av det som var dagens/kvällens stora uppgift, mässan i Örnäsets kyrka kl 21. Årligt evenemang i samband med Luleå Fridsförbunds möteshelg som alltid hålls under nyårshelgen. Åtskilliga gånger har jag lett denna mässa, ofta kl 21 men ibland vid 18-tiden. Beror på hur gudstjänstprogrammet lagts upp i övrigt.

 

Ca 200 kommunikanter varav, som vanligt, många ungdomar.Till min hjälp vid distributionen hade jag Missionsprovinsprästen Gabriel Skilling, som var på besök med famljen. Vi har träffats förr, roligt ses igen. Musiker var domkyrkoorganisten Markus Wargh. Alltid en fröjd när han spelar.

 

Efter mässan tackade jag ja till snabbfika i gemenskap med goda vänner, men bröt upp så jag hann hem i tid före tolvslaget. I många år har vi kunnat se fyrverkerier från Björkskatan men då har vi fått stå vid fönstren på övervåningen för att se över uteförrådet. Det behövde vi inte nu för nu lyser raketer från Björsbyn och nya området Hällbacken. Det får vara en tröst i min nöd när jag annars upplevt att den ökade mängden ljus från dessa nya villaområden på den del av natthimlen som tidigare varit helt mörk, har allvarligt försämrat stjärnskådarmöjligheterna på baksidan av huset.

 

Nu är det väntan på en stjärnklar kväll. Om inte annat får vi tänka på Betlehemsstjärnan till helgen.

av min gamle kamrat i kommentar till föregående inlägg. Två gånger försökte jag ge långa och uttömmande svar och lika många gånger for mina visheter ut i cyberrymden utan att lyckas fastna i kommentarfältet. Men tredje gången, då jag skulle ge en förklaring till min synbara vägran svara min gamle kamrat - då gick det som avsett.

 

Använder då ordinarie inlägg till att med anledning av frågorna diskutera något vidare om gudstjänstlivet i staden.

 

Det exakta gudstjänstutbudet i andra kyrkor i staden än de som är mig närmast - Hertsön och Örnäset - vet jag ganska lite om. Jag ids inte hålla reda på det, Lulebo som jag är. Jag skrev väl redan i förra inlägget att det förefaller som om nutidens julottebesökare prioriterar domkyrkan och Gammelstad. I domkyrkan sägs det ha varit fullt. Så icke i Örnäset alltså. Hur många övriga julottor som firas i staden är mig obekant. Redan på den tid jag tjänstgjorde i Nederluleå församling byttes flera julottor i distriktskyrkor ut mot midnattsmässor. En utveckling som jag själv var i allra högsta grad involverad i. Hur det står till med midnattsmässorna numera vet jag inte, men hörde att det visst var bra med folk i Mjölkuddskyrkan här i domkyrkoförsamlingen i år. Det är en kyrka som haft tradition med midnattsmässa ett bra tag. Under (åtminstone delar av?) 90-talet firades julnattsmässa i Örnäskyrkan. Själv har jag lett den minst 2-3 ggr. När de upphörde minns jag inte, ej heller vilken motiveringen var.

 

Skälet till att det ytterst måttliga deltagandet i julotta och annandagshögmässa i Örnäskyrkan så grep tag i mig beror på att det är en kyrka som är mig kär, det är min uppväxtkyrka. Så även min gamle kamrats.

 

Vad gäller annandagen i stadens olika kyrkor har jag heller ingen riktig aning. Men den trend man sett tidigare år är att dagen ofta är "sammanlyst" till någon annanstans eller så är det gudstjänst av typen julens sånger och psalmer.

- - - - 

Men nu ids jag inte sitta och gissa längre. Nu letar jag rätt på NSD för fredag 21 december och refererar verkligheten.* Utöver de kyrkor i staden som nämnts i mitt inlägg och min gamle kamrats kommentar finns även Stadsökyrkan och Sörbyakyrkan. Det sammanlagda gudstjänstlivet i dessa 9 kyrkor är som följer.

 

Julböner (av olika slag, inkl julspel o dyl): 10

Midnattsmässor: 2

S:a 12 aktiviteter på 9 kyrkor

 

- - - - -

 

Julottor: 9 (varav dubblerat i Gammelstad och s:a 4 st i olika byar i Nederluleå)

Högmässa dagtid: 1

Kvällsmässa: 1

Gudstjänster dagtid: 2 (varav 1 typ samling vid krubban)

Konsert: 1

S:a 10 aktiviteter i 9 kyrkor (+ 4 julottor i byarna)

 

Högmässa: 3

Kvällsmässa: 1

Konsert: 1

Julens sånger & psalmer: 1

S:a 6 aktivitetet på 9 kyrkor (4 kyrkor hade ingenting)

 

Så såg det ut. Hur många deltagare det var på respektive ställe = ??? Vad kan man mer plocka fram ur statistiken? Sammanlagt 8 mässor i 9 kyrkor under hela helgen. Två kyrkor hade två mässor; båda i domkyrko. Det betyder att tre kyrkor inte hade någon mässa under hela julhelgen; alla tre i Nederluleå. Jag nöjer mig med ett "hmm" så blir jag inte anmäld till domkapitlet.

 

Men när jag nu suttit och ögnat igenom julhelgens predikoturer flera varv så noterar jag att i den stora grannförsamlingen ** Nederluleå, där var det på fjärde söndagen i advent (23 dec) sammanlyst till Nederluleå kyrka i samtliga fyra distriktskyrkor. Alltså bara gudstjänst i en kyrka. Vad ska man säga om detta? Att det visar på ett agerande som är för svagt och med för lite engagemang från prästerskapet? Jag påstår med bestämdhet att "på min tid" (80-talet) skulle det inte kunnat förekomma. Eller ska man anklaga församlingen för sexism, då man i stort sätt lägger ner gudstjänstlivet den enda söndag på hela året som är tillägnad en kvinna, Maria, Guds moder. Det kanske skulle behövas några fler högkyrkliga kvinnoprästmotståndare bland prästerna för att kvinnan ska få sin rättmätiga plats i församlingen?

 

Också idag har det varit gudstjänstdag. Det var Bosses tur hålla högmässan i kyrkan där jag oftast går, oavsett om jag "jobbar" eller inte. Precis som förra helgen fick jag hjälpa till och distribuera. Ett drygt trettiotal var vi väl i alla fall (men det kan nästan ha varit närmare fyrtio). Ovanligt låg medelålder pga flera närvarande barnfamiljer. Ytterligare två präster närvarande utöver de tjänstgörande, varav en prästvigd i Missionsprovinsen.***

 

 

* att min gamle kamrat inte förmår att själv hålla sig underrättad om det andliga livet i sin barndomsstad beror på att hans husorgan är PiteåTidningen (det s k Lokala Världsbladet) och där står ingenting om sådant som händer utanför Pite älvdal

 

** sett ur min arbetssynvinkel alltså. Som boende är jag församlingsmedlem

 

*** kära läsarna noterar att det finns två saker jag omnämner så snart tillfälle ges: motorcyklar och Missionsprovinsen. Snart får jag kanske lägga till teleskop, men då måste det först bli klart väder 

Vi börjar väl med julafton trots att den dagen kyrkoårsmässigt är adventstidens sista dag.

 

Hemmavarande son och jag drack enligt familjetraditionen kaffe kl 9 och tände de tio levande ljusen i lilla plastgranen. Dock sjöng vi inte Fröjdas vart sinne, julen är inne, helt i enlighet med tidigare påpekande från vännen Andreas. Kl 11 infann vi oss i domkyrkan och såg julspelet Levande julkrubba. Roligt se domkyrkan helt fullsatt. Och roligt äntligen själv få se detta som genomförts i många år nu. Det blev vårt deltagande i något som får gälla som julbön. Direkt efter det for vi till Örnäsgården och åt julmat och träffade många bekanta.

 

När det var slut for sonen hem och jag for och besökte mamma. Såg Kalle Anka där. Hem sedan för julgröt och julklappsöppning. Och sång av julpsalmer, bl a 118 så nu drar tidigare nämnd god vän en suck av lättnad över mitt helt kyrkoårskorrekta julfirande. Men törs jag då erkänna att vi även sjöng några adventpsalmer?

 

Upp med tuppen på juldagen då jag skulle leda julotta i Örnäsets kyrka. Inte särskilt mycket folk. Bara ca 35. Det är tydligt att de allt färre som fortfarande besöker julottor koncentrerar sig på Domkyrkan och Gammelstads kyrka. Undrar om dom som var i de kyrkorna också fick en predikan i tre punkter?

 

Men kyrkoårsförvirrad känner jag mig fortfarande. För precis när jag läst välsignelsen som avslutning på julottan och känt  att nu har julen börjat på riktigt då insåg jag att nästan i exakt samma stund har Mellandagsrean börjat. Juldagen - en mellandag!?, jag säger då bara det.

 

Själv fick jag en mellanstund mellan två gudstjänster. La mig att vila en stund innan det var dags hämta mamma och ta med henne till Hertsökyrkan. Men den högmässan leddes av Bosse. Bara en handfull färre än på julottan. Till moster och morbror sen för lite mat innan jag skjutsade hem mamma.

 

Midddag i hemmet, sen lite koll på månen i nya teleskopet. Är det roligt eller roligt?

 

 

Helige Stefanus dag eller nnandag jul. Två gudstjänster. Själv brukar jag ifrågasätta om vi ska/behöver dubblera när vi är så många präster i tjänst i församlingen. Men ok då. Först högmässa i Örnäsets kyrka kl 11.  Tjänstgörande vaktmästare hade förberett för gudstjänst i stora kyrkorummet. Det hade inte behövts - vi hade nästan kunnat få tre stolar var i mindre Mariakoret. Om jag räknade rätt var vi under 20 deltagare. Därmed  var vi kyrkostatistik; 80% av huvudgudstjänsterna i svenska kyrkan lär ju firas med färre än 20 deltagare.** I Hertsökyrkan däremot, där jag ledde gudstjänst kl 18, bröt vi mot statistiken. Där var vi 24. Glögg och pepparkaka efteråt.

 

 Så då har vi äntligen kommit till slutet av helgen. Vad är då att säga? Inga stora skaror besökare. Har i flera dagar gått med tanken att jag borde kommentera detta. Men vad ska jag skriva? Vet inte.

---

 

* började skriva detta redan på juldagens kväll

 

** en uppgift jag hörde första gången redan 2014

med grannarna var det dags för idag. Och i år var det min tur att bjuda. Vi turas om år från år. Tyvärr var paret i radhuset längst bort bortresta, så vi var inte full styrka. Men trevligt ändå. 

 

Behov av förberedelsetid gjorde att jag lämnade kyrkkaffet något tidigare än jag normalt skulle gjort. Men hann ändå ha en trevlig stund även där. Vid samma bord satt ett (relativt) nyinflyttat par som jag inte tror jag sett där förut. Kvinnan dotter till en av mina ungdomsvänner. Hoppas dom fortsätter komma. Eftersom dom hade flera barn skulle det vara roligt för gudstjänstgemenskapen.

 

Skulle tro att vi var bortåt 40 i gudstjänsten idag. Vi sjöng bl a hela ps 103, Bereden väg för Herran som gradualpsalm. Bereda väg var Johannes döparens uppgift och just tredje söndagen i advent är enligt nuvarande utformning av kyrkoåret hans särskilda söndag. Alltså Bereden väg för Herran.

 

Nu närmar sig julen med stormsteg. Om en vecka är det dagen före julafton. Då blir det dags ta ner julsakerna från vinden och börja förbereda julfirandet.

 

Än så länge firar jag advent.

var det idag. Alltså den som hölls under veckan då jag var på hörselrehabilitering. Alltså missade jag prostens visitation. Men var det dags för avslutning och prostens tillfälle sammanfatta sina intryck av församlingen. Det hela inleddes med högtidlig högmässa i domkyrkan, domprosten celebrant och kontraktsprosten predikant. Körsång därtill. Efteråt kyrkkaffe och det var då prosten gjorde sin sammanfattning. 

 

En sak kan man konstatera: sammanlysningar fungerar inte. De båda kyrkor inom församlingen som normalt har 11-gudstjänster hade sammanlyst till domkyrkan. Av de 25-40 som istort sett söndagligen kommer till Hertsökyrkan var (vad jag såg) endast sex (inklusive mig själv) närvarande i domkýrkan. 

 

På aftonen hade vi kvällsmässa i Hertsökyrkan. Vad ska vi skylla på denna gång när vi var så få? Kanske vädret. Eller att folk helst vill komma förmiddagen. Bara två (varav jag var den ene) som varit i domkyrkogudstjänsten. Enkelt fika och lite samvaro innan vi får hem.

 

Väl hemma blev det lite TV-tittande med hemmavarande son. Det slutade med att vi såg ortodox gudstjänst. (Repris från förmiddagen?) Ortodox gudstjänst betyder alltid besök i himlen.

till högmässan. Ca en halvtimme. Folk trodde kanske att jag försovit mig. Det hade jag inte. Jag klev på fel buss vid Porsö centrum. Misssade därmed bytet i stan. Fick istället följa 7:an så långt det var lönt. Kom inte längre än till hållplats Vinkelgränd. Fick alltså gå därifrån. 

 

Det innebar att jag missade större delen av ordets gudstjänst, inklusive del av predikan men hann ändå uppleva den innerliga ton som ofta utmärker Bosses predikningar och som jag uppskattar mycket. Omkring 40 var vi väl som fick del av förkunnelsen och gemenskapen kring nattvardsbordet.

 

Vid kyrkkaffet valde jag plats tillsammans med regelbundna gudstjänstdeltagare från grannkommunen. Mycket intressanta och givande samtal. Inte förrän 14.30 tog jag bussen.

 

Avstigning vid Örnässkolan för besök på mammas boende. Avslutning av gudstjänstdagen sedan med besök i (öst-)bönhuset. Där fick jag höra en predikan till över dagens evangelietext. Hade jag anat att det skulle bli samma text hade jag kanske avstått eftersom min mest frekventa sysselsättning under predikan var att försöka hålla mig vaken. Men även här blev det mycket givande samtal vid kaffebordet, så jag ångrar inte besöket.

 

Full söndag således.

känns det som när jag berättar om söndagen. Nästan alltid högmässa i Hertsökyrkan, ibland ledd av mig, ibland av Bosse. Varannan vecka är Maria musiker (så idag) varannan vecka Anders. Idag var det min tur igen att celebrera och predika och en liten lustighet inledde jag predikan med. Förra veckan hade jag haft uthållighet som ett av huvudorden i predikan och talat både om nödvändigheten av vår uthållighet och om att Kristus var uthållig när han genomgick sitt lidande; idag inleddes episteltexten med orden "du har bevarat ordet om min uthållighet..." kändes lite väl passande tyckte jag. Nästan s k händelse som ser ut som en tanke.

 

Eftersom jag vid kyrkkaffet fick lite uppskattning för att jag ofta har tre delar i predikan (vilket gör det lättare att minnas) så kan jag väl dela med mig av dagens tre punkter.

1. Bered dig för en lång väntan

2. Ingen synlig yttre skillnad mellan de kloka och de oförståndiga

3. Det finns något i din ställning inför Gud som du måste äga själv (som inte kan lånas av någon annan)

 

Drygt 40 i gudstjänsten, varav en musiker, en församlingspedagog, två diakoner, fyra präster varav en hjälpte mig i distributionen. Det kommer han kanske att göra i framtiden också eftersom han efter sin snart förestående pensionering lovat att han blir trogen gudstjänstfirare i Hertsökyrkan.

 

Efter kyrkkaffet besök på mammas boende där jag fick vara med om en gudstjänst till eftersom kollegan Boel var där för den månatliga andakten.

 

Sista stopp för dagen blev hos 70-årsfyllande diakon som tidigare arbetat med ugdomsarbete i dåvarande Örnäsets församling. Där träffade jag två f d Luleå-kommun-aktiva politiker varav den ena var gammal ungdomskompis, den andre f d kommunalråd.

 

Middag sen tillagad av hemmavarande son. Mycket smakligt.

på dagen igår. Vänner från både när och mer fjärran infann sig i mitt hem om morgonen. Vi inledde gemenskapen med mässa vid mitt husaltare vilket jag tidigare omtalat. Så nu är det invigt också här på denna plats. "Jag säger aldrig nej till en mässa", som en kollega brukar uttrycka sig. Frukost sedan tillsammans innan vännerna for åt olika håll. Själv for jag något senare till möbelaffär ca två mil söder om stan där jag mötte yngre bror och svägerska för gemensam beställning av ny mer ändamålsenlig fåtölj till mamma. Besök tillsammans hos mamma sedan för kaffe.

 

Söndagen inledde jag med att flytta mitt lilla husaltare. Det har ju hittills stått vid norra väggen, mest av möbleringsskäl. Men jag fick en tankeställare igår, man kan inte ha altare mot norr, det är hedningariktning. Nu står det korrekt mot öster, men skymmer då en aning av utsikten i mina nya fönster. Dessutom ska man inte ha naturutsikt som "altartavla", enligt samme kollega som tidigare. Jag får väl skaffa gardiner som kan hängas upp vid behov av mässfirande. Sedan blev förmiddagen i princip likadan som lördagen: högmässa, men i kyrka denna gång. Då hade även tvillingbror med fru infunnit sig så han distribuerade med mig.* Riktigt roligt. Och många gudstjänstdeltagare, 51 sades det. Jag kunde inte låta bli att efter gudstjänsten uttrycka min glädje: "När jag tänker på div som pågår inom kyrkan så blir jag så less att jag har lust gå i omedelbar pension, men när jag möter er här i gudstjänsten blir jag så uppmuntrad att jag får lust jobba till 85". Stor gudstjänstglädje. En riktig högmässa med en aktiv församling är helt oslagbar. Glädje också att en f d arbetsledare, som för några år sedan lämnade domkyrkoförsamlingen för kyrkoherdetjänst en bit söderut, var deltagare i gudstjänsten.** Han uttryckte också glädje över det han just fått uppleva.

 

 

På eftermiddagen sedan samling hos mamma för firande av hennes 93-årsdag (hon fyllde tidigare i veckan). Förutom närmaste släkt också några av mammas gamla vänner som fortfarande är i livet (något yngre). Roligt att vi kunde ordna denna lilla enkla fest medan mamma fortfarande har möjlighet känna igen folk och förstå samtalen, även om hörseln och minnet sviker.

 

Avslutade dagens bortovaro med gudstjänst i bönhuset. "Bara" en predikan. Inget fel på den, men en enkel predikogudstjänst kan - enligt min ringa mening - inte på långa vägar konkurera med en fullständig innehållsrik högmässa.

 

Dags för middag.

 

* han avböjde dock erbjudandet om koncelebration (att präster tillsammans vid altaret högt läser instiftelseorden och gemensamt håller händerna över brödet och vinet under epiklesen, dvs bönen om Anden). Han måste givetvis avstå detta katolska påhitt för att leva upp till sin roll som den lågkyrklige i tvillingskaran. 

 

** så får jag osökt anledning nämna att vi alltså var sammanlagt fyra präster i gudstjänsten

Först högmässa som Bosse ledde. Bra med folk, tre duklag och Bosse distribuerade ensam. Vi har ofta diskuterat både präster emellan och med kyrkvärdar om vi oftare borde vara två som distribuerar. Om det är två präster är det nog mer för det interna prästerliga nöjets skull. Vad kyrkvärdarna beträffar har synpunkten flera gånger framförts att det inte gör något om högmässan blir några minuter längre. Själv fick jag lite OAS-möteskänsla när högmässan inte var slut förrän tjugo i ett. Men det ska väl skyllas mer på Bosses långa predikan som kändes ungefär som tre femtonminuters predikningar direkt efter varandra - en över var och en av texterna.

- Men vad ska man göra när det är så helt underbara texter, undrade han vid kaffet efteråt.

 

Inte vet jag. Själv tyckte jag att det var en fin gudstjänst. Roligt också med flera av våra invandrade vänner, både från Burma och Egypten. Och ingen hörde jag som klagade över att det blev för långt.

 

Efter gudstjänst och kyrkkaffe var vi några som gick på lokala pizzerian och käkade.

 

Efter dagens rejäla högmässa borde det kanske varit nog med gudstjänst, men då jag var uppsatt predika hos Fridsförbundet denna dag så blev det bönhusbesök kl 16. Även Mikael predikade. Ett antal deltagare från förmiddagens högmässa såg jag även i bönhuset. Dom hade tydligen utrymme ta in ytterligare predikan. Givande och ytterst intressanta samtal vid kaffet efteråt. Bl a om nådegåvorna (utifrån episteln 1 Kor 12 i evangelienboken i 37 års psalmbok och om behovet av även annan typ av undervisning än predikan; tex en bibel/undervisningslördag där man kunde undervisa mer om sådant jag kort nämnde i predikan då jag berörde frågan om nya testamentets tillkomst. En av mina samtalspartners vid kaffet berättade att hon redan under predikan googlat på 2 Petrusbrevet (från vilket jag tagit predikotext) och sett att det dröjt rätt länge innan det var accepterat som kanoniskt i hela kyrkan. Sådan kunskap som för några årtionden sedan i praktiken var exklusivt tillgänglig för dem som studerade teologi den är nu tillgänglig för vem som helst som har en smartphone. Det ställer nya krav och ger nya utmaningar.

Men det gör ingen större skillnad om man arbetar eller inte. I kyrkan går man i vart fall. Enligt tjänstgörande kyrkvärd var vi 49 i gudstjänsten idag. Inte illa faktiskt, ändå saknades några av dem som nästan alltid kommer + ytterligare ett antal av dem som ibland kommer. Men å andra sidan var några andra på plats av dem som bara ibland kommer. 

 

I högmässan idag var en koptisk familj fr Egypten närvarande (familjen hör till dem som kommer ibland). De större barnen har alltid kommunicerat helt självklart men det några månader gamla, döpta, spädbarnet gav jag välsignelse. Efteråt noterade jag att familjen stod kvar utanför knäfallet och fick hjälp av diakonen påkalla min uppmärksamhet. När jag steg fram mot dem sa fadern, med en gest mot spädbarnet i moderns famn: "han ("hon"?-hörde ej tydligt) ska också ha blod"  och förklarade hur jag ska doppa fingret i kalken och låta barnet suga på fingret. Efter gudstjänst och kyrkkaffe fick jag ännu noggrannare undervisning om exakt hur det ska utföras. "Om barnet är sjukt och behöver medicin, tar barnet själv? Nej, det är föräldrarna som ger". Slutsatsen lika klar som enkel: det är föräldrarnas ansvar se till att barnet får sakramentet. En annan sak jag noterat med dessa vänner är att dom aldrig omtalar nattvardselementen med orden bröd och vin utan dom säger alltid kropp och blod.

 

Jag säger bara: kära invandrade vänner från andra traditioner, välsignade är ni!

 

 - - - - 

 

Tankar från föregående inlägg - och diskussion med min gamle kamrat? - fortsätter i en senare bloggpost. Nu är det nog sent gå till bädd.

har det varit. Känns som att mitt liv och mina veckor hoppar från söndag till söndag. Idag 17:e efter trefaldighet.

 

Högmässa celebrerade jag i Hertsön. Och predikade. För en gångs skull var det för mig två kända namn bland de avlidna. En jag kände (se blogg för en dryg vecka sedan), en som jag väl mött men knappast var bekant med. Ofta är ju de personer man nämner i tacksägelserna helt okända personer. I vart fall för präst i något så när stor stad. Hur det är för präst i mindre by, t ex den som min gamle kamrat bebor, vet jag icke.

 

Kyrkkaffe givetvis och fortsatt god gemenskap och intressanta samtal. 

 

Efter mässa och kaffe for jag och hälsade på mor på hennes boende. Där blev det gudstjänst igen då kollegan Boel och musiker Ida kom på besök. Mamma uppskattade nog få sjunga psalmer och uppleva lite gudstjänstkänsla.

 

Till bönhuset (öst-) sedan. Lite sen till maten men det fanns så det räckte. Deltagande sedan i sista gudstjänsten. Men jag var så trött att jag oupphörligt satt och nickade till under första predikan. Alltså tog jag bussen hem under den andra.

 

Långt telefonsamtal sedan med kristen vän. I morgon blir det träff i Boden - obligatoriskt även om man är ledig! - för präster och diakoner i trakten för möte med Åsa Nyström som efterträdde Hans Stiglund för drygt tre månader sedan.

blev det för mig idag. Först i Hertsökyrkan som vanligt i samband med högmässan. Senare på eftermiddagen i bönhuset. Var är det roligast predika? Det kan man fråga sig. Men den frågan lämnar vi. I kyrkan var det väl lite färre (drygt 30) än det ofta är numera. I bönhuset var det betydligt fler men även där färre än vanligt. Kanske berodde det på bröllop, var en gissning.

 

Ett besök hos mamma blev det också med vidareförande av fredagens bud. Än går det visst kommunicera med henne men hon blir sakta men tydligt alltmer dement. Men hon kom ihåg att det var nåt med min klocka som hon såg på min arm. Att jag fått den som 25-årspresent av arbetsgivaren påminde jag henne. Likaså undrade hon om jag ångrat att jag gått i pension. Men hon hade ingen svårighet acceptera att jag fortfarande jobbade. Det är väl glädjen i det hela att mamma "bara" blir alltmer glömsk, humöret är det inget fel på. Inte vrång eller tjurig på minsta sätt.

 

Nu är det en veckan sedan valet. Kampen om statsministerposten beskrevs i nyheterna som ett chicken race. 

 

Ett sent TV-program handlade om Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Intressant.

 

En bok läste jag ut igår, en som jag promenerat förbi många gånger på Kvantum där den stått i ett bokställ. Till slut kunde jag inte motstå frestelsen eftersom både titeln - Kyrktuppen - och snabbgluttande i densamma visade att romanen utspelade sig i kyrklig miljö. Då även författarnamnet var bekant blev saken till sist klar. Den handlar om en i övrigt duglig och omtyckt präst (man) som på bästa metoo-maner inte klarar att respektera vissa kvinnor i sin omgivning. Finns det verklighetsbakgrund till berättelsen? Inget som tydligt uttalas, men några enstaka formuleringar i för- och baksidestext kan möjligen antyda det. Var den bra? Nja. Som litteraur kändes den på många sätt ofärdig. Och är den skriven å någons vägnar, för att ge någon upprättelse, så må den drabbade bli upprättad, men personligen tror jag att en anonymiserad roman i så fall är ett alldeles för trubbigt verktyg och gränsen till ge igen  riskerar bli smal.

När den som idag i Hertsökyrkan sker med komplett riktig liturgi som genomförs väl och därtill god predikan, då  är svaret nej. Man kan inte bli less. Alltså går man till kyrkan söndag efter söndag. 

 

Idag var det Bosse som celebrerade och predikade. Nu blir det min tur två veckor. 

 

Och nu är det valvaka. Konstaterar bara att det parti som de flesta partier tycks tro inte existerar (SD) bara blir större och större. I princip alla partier har under kvällen funnit någon anledning utropa sig till segrare. Som på dagis. Alla är lucia.

 

blev det i afton. Fredagskvällens mässa i Örnäsets kyrka inledde Fridsförbundets höstmöte som pågår även lördag-söndag. Tre gudstjänster idag och tre imorgon. Den sista idag deltog jag i tillsammans med äldste son. Två predikningar som vanligt. Tolkade till finska. Klart lättare hänga med när man förstår originalspråket och inte bara tolkspråket. Första predikan hölls av min ungdomsvän Lars-Erik Wikberg från Haparanda. Jag får väl ge samma omdöme som biskop Göran Beijer gav för något år sedan i detsamma bönhuset då han hört samme talare: 

- Det var ju en predikant som ville nånting.

Näste talare, av dialekten att döma, österbottning. Uppfattade ej namnet. Talade över samma text som var evangelietext i söndags, om den barmhärtige samariern. Inget att invända där heller. Allt lugnt och stilla. Kaffe sen. Och sen hem. 

 

Men innan gudstjänsten slutade så pålystes söndagens gudstjänster varav den första börjar kl 11. Är detta första gången som en gudstjänst i östbönhuset utlyses samtidigt som högmässan i kyrkan? Jag har i vart fall aldrig sett eller hört det förut. Tänk att det fanns en tid när det var kontroversiellt nog att ha bönhusgudstjänster två ggr på söndag eftermiddag, kl 13 och kl 16. Redan det ansågs vara tillräckligt konkurerande med högmässan. Varje gång det skedde, så länge prof em Ingemar Öberg levde, så kom han till Hertsökyrkans högmässa och berättade ljudligt för den som ville höra att han i ren protest vägrade deltaga i bönhusgudstjänst som kunde uppfattas konkurera med högmässan:

- Så har det aldrig varit förr i Torne och Kalix älvdalar. 

 

Nu ligger ju Luleå vid Luleå älv men Fridsförbundet lever förvisso i arvet från de östligare* älvdalarnas fromhet.

 

 

* nordligare, tänker kanske en sörlänning som inte kan kartan ordentligt