Laestadius igen
Men inte Prosten, som vi alltid kallade Lars Levi i min ungdom (70-talet).
Nej, författaren Ann-Helen Laestadius. Boken heter Straff och handlar om samiska barns upplevelser av nomadskolesystemet.*
I boken får man på nära håll följa en grupp samiska barn som tas hemifrån och får gå på internatskola. Idag skulle väl 15 km inte vara oöverkomligt men i början av 50-talet, då bilägande inte var utbrett, var det kanske så. Det är väl tillräckligt för småskolebarn att ryckas ur sin hemmiljö, men här ligger även mycket fokus på husmor, skolans föreståndarinna som beskrivs som en mycket elak och sträng person. Av barnen kallas hon häxan.
I boken beskrivs barnens upplevelser 1954 men man får också följa dem i vuxenlivet drygt 30 år senare, 1985-86. Lite rörigt blir det ibland när författaren hoppar inte bara mellan 50-tal och 80-tal, utan också helt osorterat mellan personer.
Alla f d elever bär med sig starka traumatiska minnen av husmor och det hårda regementet. Men knappast någon talar om det. Men alla bär det inom sig. Det fanns dock personer i personalen som inte var "häxor". Men om de var för snälla mot barnen kunde de också drabbas av husmors vrede.
Till slut sker dock saker som gör att de vuxna f d nomadskoleeleverna i vissa fall börjar tala med varandra. Och när en av de snälla i f d nomadskolepersonalen dör i cancer så uppmanas alla f d nomadskoleelever komma till begravningen. Man anar ett rejält samtal, och att många får möjlighet prata av sig sina minnen. Minnesstunden håller på till midnatt, berättas det.
Behovet att i dylika situationer få dela och prata av sig sina upplevelser är lätt att förstå. Tanken på hämnd eller vilja ge igen är hos vissa levande. Men den verkliga förblivande befrielsen ur oförrätter, nämligen att förlåta,** kommer inte tydligt fram. Det nämns också att Husmor senare i livet skulle blivit kristen och setts på laestadianmöten.
* hennes förra bok hette Stöld och handlar om det stora problemet med renstöld och tjuvjakt på renar. En tredje bok i serien - Skam - Har också just utkommit. Återkommer när den finns som pocket.
** jag skriver igen (även om jag blir tjatig):
- förlåta betyder inte att acceptera ("det gjorde ingenting")
- förlåta är något som den drabbade beslutar i sitt eget hjärta (kan lika gärna ske på långt avstånd)
- att förlåta betyder inte att man måste träffa och försonas med förövaren/den skyldige
- man förlåter oavsett om den skyldige ber om förlåtelse eller ej. Jfr Paulus ord i Romarbrevet: "Gud bevisar sin kärlek till oss, genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare"
Jag rekommenderar än en gång boken "Jag valde att förlåta min sons mördare"
Kommentarer
Postat av: Thorsten Schütte
Det här rör ett livslångt trauma, i Tyskland har barn fram till 90-talet skickats till "Verschickungsheime" https://verschickungsheime.de/ mit einer historik från "Kinderlandverschickung" under andra världskriget. Jag genomled 1965 som 8-åring 6 veckor i ett sådant hem med sträng regi på den tyska Nordsjöön Langeoog och har fått bestående psykiska men som jag för några år sedan bearbetade med professionell hjälp. Det som ni gör åt dessa mina minsta...
Det finns sådana vittnesmål från barnhem nästan överallt på jorden. :-(
.
Trackback
