Värstingkristna i drevet
Så heter en bok jag just slukat. Utgiven på Artos förlag. Klart läsvärd.
Den handlar om hur olika kristna grupper behandlats i media under årens lopp. Och inte vilka kristna grupper som helst utan sådana som (under den aktuella tiden) upplevts som främmande i vårt svenska samhälls- och kulturklimat.
En gång i tiden (20-talet) var det pingstvännerna. Dom var allmänt hysteriska och därmed farliga för barn och ungdomar - och kvinnor.
En annan utsatt grupp har varit katoliker. Upplevdes som samhällsfarliga och illojala eftersom dom hörde till - och hade sin grundläggande lojalitet mot - den stora internationella katolska kyrkan. Dess farlighet har periodvis beskrivits i termer som får en att tänka på det nazistiska antisemitiska talet om den judiska världskonspirationen. Man trodde väl att katolikskräcken för länge sedan var död men för ca fem år sedan stack den upp sitt fula tryne under en sommar i en artikelserie i Expressen om den katolska organisationen Opus Dei. Här får man ett tydligt exempel på många journalisters totala brist på kunskap om kristet liv: det som läggs den framställt hemska rörelsen till last är bl a att dess medlemmar försöker hålla ordningen med en halvtimmes bibelläsning och bön morgon och kväll!
Nästan (och inte bara nästan) chockad blev jag när jag i boken såg ett klipp ur DN från 1937 inför etablering av en jeuitisk gemenskap i Stockholm. Tillsammans med en nidbild av jesuitiska präster var en dikt publicerad som innehöll alla fördomar om jesuiter (inkl att dom har en dolk dold i sitt krucifix) som man trodde att vi lämnat bakom oss när trettioåriga kriget tog slut.
Vad ska man säga? Inte blir det bättre när svenska kyrkans "kvinnoprästmotståndare" omtalas. Dom beskrivs som sexualneurotiker och här visas bilden av en litografi med karikatyrer av den svenska högkyrklighetens mest kända gestalter på ett sätt som ju skulle ha orsakat världskrig 20 gånger om om det handlat om Muhammed! Livets ord finns givetvis också med. Alla vet ju att dom föraktar handikappade och sjuka. I boken kommenteras också mediabevakningen av Knutbyhändelserna och pingstpastor Åke Gren.*
En fråga som också diskuteras på ett intressant sätt i boken är hur man egentligen ska värdera dom som ofta blir uppgiftslämnare i dylika reportage - s k avhoppare. Hur trovärdiga är dom egentligen? Bör man inte tänka att dom ibland kan ha ett behov att göra det dom lämnat värre än det var? Deras informationer skulle behöva jämföras sakligt med andras, vilket i förvånansvärt liten utsträckning sker.
Det är bara att konstatera att journalister ofta är okunniga när det gäller religion och kristendom på ett sätt som aldrig skulle tolereras inom andra mediala bevakningsområden och att dom dessutom i sin nyhetsrapportering i praktiken ofta sviker objektivitetskravet och därmed tar ställning för och emot olika företeelser.
Boken rekommenderas! Säger jag som också några gånger råkat ut för tendentiösa journalister och därför väl kan känna med alla drabbade.
* men t o m i d enna bok som vill vara en kritiskt granskande bok så hänvisas till Åke Grens yttrande på det sätt som blivit så vanligt att det tydligen blivit sant fast det är fel. Det om något visar väl hur svårt det är att komma loss ur en medialögn så fort den blivit etablerad. (Det jag syftar på är påståendet att Gren skulle ha sagt att "homosexualitet" är en "cancersvulst" på samhällskroppen. Korrekt är att han sa att "sexuella perversiteter" är en cancersvulst. Skillnaden kan upplevas obetydlig, men om man påstår något om någon så ska det vara korrekt!)
Den handlar om hur olika kristna grupper behandlats i media under årens lopp. Och inte vilka kristna grupper som helst utan sådana som (under den aktuella tiden) upplevts som främmande i vårt svenska samhälls- och kulturklimat.
En gång i tiden (20-talet) var det pingstvännerna. Dom var allmänt hysteriska och därmed farliga för barn och ungdomar - och kvinnor.
En annan utsatt grupp har varit katoliker. Upplevdes som samhällsfarliga och illojala eftersom dom hörde till - och hade sin grundläggande lojalitet mot - den stora internationella katolska kyrkan. Dess farlighet har periodvis beskrivits i termer som får en att tänka på det nazistiska antisemitiska talet om den judiska världskonspirationen. Man trodde väl att katolikskräcken för länge sedan var död men för ca fem år sedan stack den upp sitt fula tryne under en sommar i en artikelserie i Expressen om den katolska organisationen Opus Dei. Här får man ett tydligt exempel på många journalisters totala brist på kunskap om kristet liv: det som läggs den framställt hemska rörelsen till last är bl a att dess medlemmar försöker hålla ordningen med en halvtimmes bibelläsning och bön morgon och kväll!
Nästan (och inte bara nästan) chockad blev jag när jag i boken såg ett klipp ur DN från 1937 inför etablering av en jeuitisk gemenskap i Stockholm. Tillsammans med en nidbild av jesuitiska präster var en dikt publicerad som innehöll alla fördomar om jesuiter (inkl att dom har en dolk dold i sitt krucifix) som man trodde att vi lämnat bakom oss när trettioåriga kriget tog slut.
Vad ska man säga? Inte blir det bättre när svenska kyrkans "kvinnoprästmotståndare" omtalas. Dom beskrivs som sexualneurotiker och här visas bilden av en litografi med karikatyrer av den svenska högkyrklighetens mest kända gestalter på ett sätt som ju skulle ha orsakat världskrig 20 gånger om om det handlat om Muhammed! Livets ord finns givetvis också med. Alla vet ju att dom föraktar handikappade och sjuka. I boken kommenteras också mediabevakningen av Knutbyhändelserna och pingstpastor Åke Gren.*
En fråga som också diskuteras på ett intressant sätt i boken är hur man egentligen ska värdera dom som ofta blir uppgiftslämnare i dylika reportage - s k avhoppare. Hur trovärdiga är dom egentligen? Bör man inte tänka att dom ibland kan ha ett behov att göra det dom lämnat värre än det var? Deras informationer skulle behöva jämföras sakligt med andras, vilket i förvånansvärt liten utsträckning sker.
Det är bara att konstatera att journalister ofta är okunniga när det gäller religion och kristendom på ett sätt som aldrig skulle tolereras inom andra mediala bevakningsområden och att dom dessutom i sin nyhetsrapportering i praktiken ofta sviker objektivitetskravet och därmed tar ställning för och emot olika företeelser.
Boken rekommenderas! Säger jag som också några gånger råkat ut för tendentiösa journalister och därför väl kan känna med alla drabbade.
* men t o m i d enna bok som vill vara en kritiskt granskande bok så hänvisas till Åke Grens yttrande på det sätt som blivit så vanligt att det tydligen blivit sant fast det är fel. Det om något visar väl hur svårt det är att komma loss ur en medialögn så fort den blivit etablerad. (Det jag syftar på är påståendet att Gren skulle ha sagt att "homosexualitet" är en "cancersvulst" på samhällskroppen. Korrekt är att han sa att "sexuella perversiteter" är en cancersvulst. Skillnaden kan upplevas obetydlig, men om man påstår något om någon så ska det vara korrekt!)
Ett land två folk
Nu har jag också läst ut boken Ett land två folk av Sören Wibeck. En bok om Israel-palestinakonfliktens historia (en bok som den gamle kamraten redan kommenterat på sin blogg).
Mycket nyttig läsning, det är det minsta man kan säga. Att få en snabb översikt av hela historien var mycket nyttigt. Givetvis blir det ibland lite översiktligt, men som Wibeck skriver i förordet: "var glad för det annars skulle boken vara minst tre gånger så tjock".
För min egen del var det nog tiden från artonhundratalets slut - då de judiska invandrarna började komma - fram till staten Israel bildades där jag hade mest kunskapsluckor. Man inser att många av grundproblemen startade redan under den brittiska mandattiden mellan världskrigen. Man behöver inte läsa länge förrän man förstår att de löften som britterna slängde ur sig åt både judar och araber inte samtidigt skulle kunna uppfyllas: att dels bygga upp ett judiskt nationalhem dels se till att den arabiska befokningens legitima intressen inte kränks. Det är lätt att inse - tycker jag från min upphöjda position 70-80-90 år efteråt - att man inte kan flytta in ett folk till på en yta där det redan bor ett annat folk utan att det andra folket påverkas.
En sak som jag inte kan låta bli att fundera över är vad som hänt om den nya judiska staten tagit ett annat namn är Israel? Åtmistone borde det då varit lättare att skilja den moderna staten från det gammaltestamentliga gudsfolket. Det hade kanske hjälpt något.
Det man också blir varse är att "Israel" inte är ett så enhetligt begrepp som vi ofta tror. I vart fall om man tänker på den politik som staten Israel representerar. Det finns en passus i boken där det sägs att oenigheten inom de politiska leden i Israel är större än mellan israeler och palestinier.
Personligen har jag nog allt sedan min ungdom betraktat mig som i grunden ganska israelvänlig. När jag läser boken inser jag - ännu tydligare det som börjat klarna redan tidigare - att det Israel som jag känt sympati med är det av den israeliska pionjärtiden och senare av Arbetarpartiet dominerade. Under senare tid har ju det israeliska samhället genomgått en påtaglig högervridning.
En stor sorg kan man känna över att Arafat inte förmådde acceptera den uppgörelse som förhandlades fram under Clintons ledning år 2000. Kanske är det som det står i boken att Arafat levt med konflikten i hela sitt liv och att han helt enkelt inte förmådde tänka att den skulle kunna vara slut.
Nyttig läsning för mig var också slutkapitlens beskrivningar av palestiniernas liv under ockupation. Det är kanske den sida av hela saken som varit mest okänd för mig.
Finns det något slut på denna konflikt. Personligen fascinerades jag av den tanke som i slutet av boken kallades en regional lösning. Den går ut på att de omkringliggande arabländerna släppte till lite mark för att bereda Israel/Palestina större utrymme. Israel skulle få en del av Västbanken, Palestina skulle å sin sida få dels lite av Egypten så Gaza kan bli större, dels lite av Jordanien öster om Jordan osv. Intressant tanke. Realistiskt? Vem vet.
Till sist är det kanske så som påven Johannes Paulus II en gång lär ha yttrat: det finns två möjliga lösningar på den arabisk-israeliska konflikten: en realistisk och en mirakulös. Den realistiska bestod av ett gudomligt ingripande, den mirakulösa av ett frivilligt avtal mellan parterna.
Mycket nyttig läsning, det är det minsta man kan säga. Att få en snabb översikt av hela historien var mycket nyttigt. Givetvis blir det ibland lite översiktligt, men som Wibeck skriver i förordet: "var glad för det annars skulle boken vara minst tre gånger så tjock".
För min egen del var det nog tiden från artonhundratalets slut - då de judiska invandrarna började komma - fram till staten Israel bildades där jag hade mest kunskapsluckor. Man inser att många av grundproblemen startade redan under den brittiska mandattiden mellan världskrigen. Man behöver inte läsa länge förrän man förstår att de löften som britterna slängde ur sig åt både judar och araber inte samtidigt skulle kunna uppfyllas: att dels bygga upp ett judiskt nationalhem dels se till att den arabiska befokningens legitima intressen inte kränks. Det är lätt att inse - tycker jag från min upphöjda position 70-80-90 år efteråt - att man inte kan flytta in ett folk till på en yta där det redan bor ett annat folk utan att det andra folket påverkas.
En sak som jag inte kan låta bli att fundera över är vad som hänt om den nya judiska staten tagit ett annat namn är Israel? Åtmistone borde det då varit lättare att skilja den moderna staten från det gammaltestamentliga gudsfolket. Det hade kanske hjälpt något.
Det man också blir varse är att "Israel" inte är ett så enhetligt begrepp som vi ofta tror. I vart fall om man tänker på den politik som staten Israel representerar. Det finns en passus i boken där det sägs att oenigheten inom de politiska leden i Israel är större än mellan israeler och palestinier.
Personligen har jag nog allt sedan min ungdom betraktat mig som i grunden ganska israelvänlig. När jag läser boken inser jag - ännu tydligare det som börjat klarna redan tidigare - att det Israel som jag känt sympati med är det av den israeliska pionjärtiden och senare av Arbetarpartiet dominerade. Under senare tid har ju det israeliska samhället genomgått en påtaglig högervridning.
En stor sorg kan man känna över att Arafat inte förmådde acceptera den uppgörelse som förhandlades fram under Clintons ledning år 2000. Kanske är det som det står i boken att Arafat levt med konflikten i hela sitt liv och att han helt enkelt inte förmådde tänka att den skulle kunna vara slut.
Nyttig läsning för mig var också slutkapitlens beskrivningar av palestiniernas liv under ockupation. Det är kanske den sida av hela saken som varit mest okänd för mig.
Finns det något slut på denna konflikt. Personligen fascinerades jag av den tanke som i slutet av boken kallades en regional lösning. Den går ut på att de omkringliggande arabländerna släppte till lite mark för att bereda Israel/Palestina större utrymme. Israel skulle få en del av Västbanken, Palestina skulle å sin sida få dels lite av Egypten så Gaza kan bli större, dels lite av Jordanien öster om Jordan osv. Intressant tanke. Realistiskt? Vem vet.
Till sist är det kanske så som påven Johannes Paulus II en gång lär ha yttrat: det finns två möjliga lösningar på den arabisk-israeliska konflikten: en realistisk och en mirakulös. Den realistiska bestod av ett gudomligt ingripande, den mirakulösa av ett frivilligt avtal mellan parterna.
Läsare
Det har jag varit sista dygnen. Efter senaste inlägget insåg jag att jag behövde få lite fart på bokläsandet igen och få bort proppen i avloppet. Alltså beslutade jag mig för att under helgen läsa ut boken Shantaram av Gregory David Roberts. Precis som jag tidigare skrev så tycker jag att den mest gripande delen av boken är författarens beskrivning av när han bor i Bombays slum. Att läsa om den organisation, solidaritet, lojalitet och vänskap som trots allt kan finnas i dessa mycket svåra förhållanden. Sista delen av boken innehöll lite väl mycket dödande. Först var huvudpersonen nio månader i Afganistan och krigade med ryssen. Se'n när han återkommit till Bombay så blev det maffiakrig, med uppgörelser med både skjutvapen och knivar. En indisk variant av Sopranos alltså. Men till slut hamnade han igen (tillfälligt kanske men dock) hos sina vänner i slummen så då blev det lugnare igen.
Men när denna tegelsten som hindrat fortsatt läsande äntligen var avklarad så hade jag farten uppe. Och eftersom jag tycket att det blev lite väl mycket skytte (i Afganistan och i gängkrigen) så siktade jag in mig på något frommare i bokhögen på skänken. Alltså tog jag Skyttes båda böcker (Göran Skytte) Omvänd och På väg. Den förra - där Skytte beskriver sin resa från otro till tro - har jag tittat en hel del i på olika kyrkliga bokbord sedan den kom ut så jag har nog smygläst nästan hela boken. Nu fick jag hela i ett sammanhang. Vid något tillfälle (OAS-möte i Skövde) har jag själv hört honom berätta en hel del av det han skriver om. Kanske tycket jag att den andra boken - om det fortsatta kristna livet - var mer givande. Där går han lite mer på djupet i det andliga livet tycker jag.
Men jag rekommenderar verkligen båda böckerna å det varmaste.
När jag ändå var inne på läsartagen så passade jag även på att läsa i senaste numret av Keryx (Teologisk fördjupningstidskrift från Livets Ord som är - enligt min ringa mening - mycket läsvärd. Jag har tidigare skrivit att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från det hållet). Särskilt uppskattade jag en artikel av Svante Rumar om förhållandet mellan tro och naturvetenskap. Han menade att Paulus - med sin syn att Guds väsen kan anas t o m av hedningarna genom skapelsen - borde ha varit genuint intresserad och positiv till den naturvetenskap som försöker utforska just skapelsen. Dessutom menar han att Darwins kritik mot (delar av) den traditionella kristna tron inte sker på vetenskaplig grund utan på teologisk. Det är alltså snarast som en slags pre-liberalteolog som Darwin ifrågasätter den traditionella tron och inte på grund av nödvändiga slutsatser pga hans naturvetenskapliga insikter. Intressant.
Gripen blev jag ochså av berättelsen om Elsa Borg - vita bergens ängel. En kvinna som bedrev ett arbete bland Stockholms fattiga och utslagna på 1800-talet.
Givetvis har detta myckna läsande under helgen och innevarande lediga dag inneburit att jag bara hunnit en bråkdel av det jag också tänkt göra: städa. Än så länge har jag bara hunnit till avdelningen plocka-undan-allt-som-ligger-och-dräller i köket på matbordet, i hallen, i vardagsrummet. Steg ett är att bära allt i olika högar till arbetsrummet på övervåningen. Jag trodde att jag skulle ha inspiration även för del två: sortera allt som jag vid återkommande del ett-ryck samlat i arbetsrummet, men det hann jag inte. Jag måste ju blogga också!
Men när denna tegelsten som hindrat fortsatt läsande äntligen var avklarad så hade jag farten uppe. Och eftersom jag tycket att det blev lite väl mycket skytte (i Afganistan och i gängkrigen) så siktade jag in mig på något frommare i bokhögen på skänken. Alltså tog jag Skyttes båda böcker (Göran Skytte) Omvänd och På väg. Den förra - där Skytte beskriver sin resa från otro till tro - har jag tittat en hel del i på olika kyrkliga bokbord sedan den kom ut så jag har nog smygläst nästan hela boken. Nu fick jag hela i ett sammanhang. Vid något tillfälle (OAS-möte i Skövde) har jag själv hört honom berätta en hel del av det han skriver om. Kanske tycket jag att den andra boken - om det fortsatta kristna livet - var mer givande. Där går han lite mer på djupet i det andliga livet tycker jag.
Men jag rekommenderar verkligen båda böckerna å det varmaste.
När jag ändå var inne på läsartagen så passade jag även på att läsa i senaste numret av Keryx (Teologisk fördjupningstidskrift från Livets Ord som är - enligt min ringa mening - mycket läsvärd. Jag har tidigare skrivit att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från det hållet). Särskilt uppskattade jag en artikel av Svante Rumar om förhållandet mellan tro och naturvetenskap. Han menade att Paulus - med sin syn att Guds väsen kan anas t o m av hedningarna genom skapelsen - borde ha varit genuint intresserad och positiv till den naturvetenskap som försöker utforska just skapelsen. Dessutom menar han att Darwins kritik mot (delar av) den traditionella kristna tron inte sker på vetenskaplig grund utan på teologisk. Det är alltså snarast som en slags pre-liberalteolog som Darwin ifrågasätter den traditionella tron och inte på grund av nödvändiga slutsatser pga hans naturvetenskapliga insikter. Intressant.
Gripen blev jag ochså av berättelsen om Elsa Borg - vita bergens ängel. En kvinna som bedrev ett arbete bland Stockholms fattiga och utslagna på 1800-talet.
Givetvis har detta myckna läsande under helgen och innevarande lediga dag inneburit att jag bara hunnit en bråkdel av det jag också tänkt göra: städa. Än så länge har jag bara hunnit till avdelningen plocka-undan-allt-som-ligger-och-dräller i köket på matbordet, i hallen, i vardagsrummet. Steg ett är att bära allt i olika högar till arbetsrummet på övervåningen. Jag trodde att jag skulle ha inspiration även för del två: sortera allt som jag vid återkommande del ett-ryck samlat i arbetsrummet, men det hann jag inte. Jag måste ju blogga också!
Högen växer
Alltså högen av olästa böcker. Och då menar jag inte allla dom som jag ägt i åratal - i vissa fall i årtionden - och som jag redan olästa sorterat in i olika bokhyllor. Nej, jag menar dom som jag har en verklig avsikt att läsa inom överskådlig framtid. Dessa böcker lägger jag på den stora skänken till vänster i vardagsrummet vilken jag genom min mor fått ärva av min morfar och mormor. Under några år hade vi den i villan på Stadsön som vi hyrde av Nederluleå församling, sedan när vi flyttade till Porsön så tyckete vi inte att vi rymde den så då tog mor och far tillbaka den i några år, sedan började det ju glesna på barn härstädes och följaktligen även på vissa möbler så då kom skänken hit igen. Inuti är den full med porslin, dukar, fotografier och stearinljus + mm och div. Men en av dess väsentligaste funktioner är alltså att bära de travar av böcker som jag avser läsa. I den väntans traven ingår f n:
1. Jan Guillous memoarer. Den boken köpte jag redan i september på Arlanda när jag var på väg till Österbotten för kyrkhelg i Karleby efter första kyrkomötessessionen. Då köpte jag samtidigt Åsa Larssons senaste Till dess din vrede upphör vilken är hennes bästa tycker jag. Den slukade jag omedelbart, men Guillou hamnade på efterkälken. Nu har jag dessutom blivit lite sur på honom eftersom man läste i Expressen att han varit KGB-informatör och det drog (temporärt) ner intresset för boken, men jag lär snart ta itu med den.
2. Göran Skyttes båda böcker: Omvänd och På väg. Dom har jag fått av min mamma efter det att hon läst dem (och pappa, gissar jag, han slukar allt i bokväg på nolltid).
3. Hittills de tre första delarna av en serie om fem med dagboksanteckningar från finska fortsättningskriget. Dom köper jag från den enda bokklubb jag är med i: Svenskt militärhistoriskt bibliotek.
4. En serie om tre böcker (nyligen utgivna av Artos) med utdrag ur predikningar/ bibelutläggningar av kyrkofäderna, valda på ett sådant sätt att det täcker nuvarande evangelieboks texter. Det är ju inte böcker man sträckläser på samma sätt som de ovannämnda, snarare kollar man ju in dem i samband med predikoförberedelse eller använder dem som andaktsböcker. Givetvis har jag redan använt dem på det sätt jag brukar med böcker av andligt slag (särsklit om dom är vackra, vilket dessa är):
a) lukta på dom. Vad gäller nya böcker är jag klart som en Ferdinand med blommorna!
b) kyssa dom, det gör jag annars bara med Bibeln och Tidegärden
c) förstrött bläddra i dom och läsa några korta valda stycken på måfå.
Därmed upplever jag att jag insupit det väsentligaste innehållet och böckerna kan förpassas till lämplig bokhylla.
F.ö var det lite spännande att hämta ut dem. Jag fick för någon dag sedan ett SMS där det stod att ett DHL-paket väntade på mig på Bergvikens kiosk & spel. Jag hade ingen aaaning om vad det skulle vara. Just det oroade mig en aning för just samma dag hade det stått i tidningen om en man som farit till paketutlämning för att hämta ett paket som han inte heller (enligt egen utsago) visste vad det var. Och just när han tagit emot det blev han gripen av polis misstänkt för knarksmuggling eftersom knarkhundar konstaterat att det var knark i paketet. Själv påstod han sig vara helt ovetande och oskyldig, men det hjälpte inte*.
Alltså tänkte jag att här gäller det att gardera sig. Alltså sa jag till tjästgörande kioskpersonal ganska högt att "jag väntar inget paket och har inte en aaaning om vad det här skulle vara". Så högt att eventuella gömda knarkspanande civilpoliser skulle höra det. Då sa kioskbiträdet: "så säger folk ofta, men när dom väl ser paketet brukar dom utbrista: Javisst, ja!"
Alltså tittade jag efter avsändaren och när jag såg förlagsnamnet Artos så utbrast jag:
- Javisst ja!
Och pulsen gick ner till normalnivå eftersom jag inte längre behövde frukta plötslig anhållning och häktning.
Men som sagt, högen av olästa böcker växer. Det måste ha blivit stopp i det normala flödet. Så sant som det är sagt. Stoppet heter Shantaram, en verklig tegelsten på 940 sidor**. Jag började på den för säkert två månder sedan men hann bara 100 sidor innan läsningen avstannade. Måste bero på kyrkomöten och annat. Normalt slukar man ju några hundra sidor per helg så den skulle ha varit avklarad för länge sedan. Men nu har jag fått fart igen. Nu är det bara ca 300 sidor kvar.
Redan nu kan jag säga: köp den (finns som pocket). Det var en av de intagna på häktet som rekommenderade den till mig i våras. Den handlar om en man, dömd för väpnat rån i Australien, som rymmer ur ett av landets mest rymmningssäkra fängelser och kommer till Bombay i Indien. Att följa hans liv i slummen och sedan i maffians tjänst är inget annat än faschinerande. Fr a därför att i boken beskrivs en verklighet och människors liv som är på alla sätt totalt annorlunda än allt vi någonsin kan förställa oss i vår del av världen. Även om vi ibland kan tycka att vi har det lite kärvt så tror jag inte att någon av oss blivit födda av en ensamstående mor under ett plastskynke på en trottoar! Inte heller har vi väl sett ett höghus byggas där arbetarna med familjer (i brist på bättre) bosätter sig i huset dom bygger och fraktar upp höns och getter till trettonde våningen.
Hoppas jag hinner de sista sidorna denna helg så kan jag sedan börja beta av resten.
* av Haparanda Tingsrätt dömdes han till 10 års fängelse för medhjälp till knarksmuggling. Hovrätten sänkte straffet (därför stod det om fallet i tidningen) till 2,5 (!!!) år för försök till medhjälp till knarksmuggling.
** ett annat stopp i flödet måste vara att jag läser för lite och bloggar för mycket. Men man kan ju inte svika kära läsarna. Jag ser ju hur snabbt statistiken går ner om jag inte skriver på några dagar!
1. Jan Guillous memoarer. Den boken köpte jag redan i september på Arlanda när jag var på väg till Österbotten för kyrkhelg i Karleby efter första kyrkomötessessionen. Då köpte jag samtidigt Åsa Larssons senaste Till dess din vrede upphör vilken är hennes bästa tycker jag. Den slukade jag omedelbart, men Guillou hamnade på efterkälken. Nu har jag dessutom blivit lite sur på honom eftersom man läste i Expressen att han varit KGB-informatör och det drog (temporärt) ner intresset för boken, men jag lär snart ta itu med den.
2. Göran Skyttes båda böcker: Omvänd och På väg. Dom har jag fått av min mamma efter det att hon läst dem (och pappa, gissar jag, han slukar allt i bokväg på nolltid).
3. Hittills de tre första delarna av en serie om fem med dagboksanteckningar från finska fortsättningskriget. Dom köper jag från den enda bokklubb jag är med i: Svenskt militärhistoriskt bibliotek.
4. En serie om tre böcker (nyligen utgivna av Artos) med utdrag ur predikningar/ bibelutläggningar av kyrkofäderna, valda på ett sådant sätt att det täcker nuvarande evangelieboks texter. Det är ju inte böcker man sträckläser på samma sätt som de ovannämnda, snarare kollar man ju in dem i samband med predikoförberedelse eller använder dem som andaktsböcker. Givetvis har jag redan använt dem på det sätt jag brukar med böcker av andligt slag (särsklit om dom är vackra, vilket dessa är):
a) lukta på dom. Vad gäller nya böcker är jag klart som en Ferdinand med blommorna!
b) kyssa dom, det gör jag annars bara med Bibeln och Tidegärden
c) förstrött bläddra i dom och läsa några korta valda stycken på måfå.
Därmed upplever jag att jag insupit det väsentligaste innehållet och böckerna kan förpassas till lämplig bokhylla.
F.ö var det lite spännande att hämta ut dem. Jag fick för någon dag sedan ett SMS där det stod att ett DHL-paket väntade på mig på Bergvikens kiosk & spel. Jag hade ingen aaaning om vad det skulle vara. Just det oroade mig en aning för just samma dag hade det stått i tidningen om en man som farit till paketutlämning för att hämta ett paket som han inte heller (enligt egen utsago) visste vad det var. Och just när han tagit emot det blev han gripen av polis misstänkt för knarksmuggling eftersom knarkhundar konstaterat att det var knark i paketet. Själv påstod han sig vara helt ovetande och oskyldig, men det hjälpte inte*.
Alltså tänkte jag att här gäller det att gardera sig. Alltså sa jag till tjästgörande kioskpersonal ganska högt att "jag väntar inget paket och har inte en aaaning om vad det här skulle vara". Så högt att eventuella gömda knarkspanande civilpoliser skulle höra det. Då sa kioskbiträdet: "så säger folk ofta, men när dom väl ser paketet brukar dom utbrista: Javisst, ja!"
Alltså tittade jag efter avsändaren och när jag såg förlagsnamnet Artos så utbrast jag:
- Javisst ja!
Och pulsen gick ner till normalnivå eftersom jag inte längre behövde frukta plötslig anhållning och häktning.
Men som sagt, högen av olästa böcker växer. Det måste ha blivit stopp i det normala flödet. Så sant som det är sagt. Stoppet heter Shantaram, en verklig tegelsten på 940 sidor**. Jag började på den för säkert två månder sedan men hann bara 100 sidor innan läsningen avstannade. Måste bero på kyrkomöten och annat. Normalt slukar man ju några hundra sidor per helg så den skulle ha varit avklarad för länge sedan. Men nu har jag fått fart igen. Nu är det bara ca 300 sidor kvar.
Redan nu kan jag säga: köp den (finns som pocket). Det var en av de intagna på häktet som rekommenderade den till mig i våras. Den handlar om en man, dömd för väpnat rån i Australien, som rymmer ur ett av landets mest rymmningssäkra fängelser och kommer till Bombay i Indien. Att följa hans liv i slummen och sedan i maffians tjänst är inget annat än faschinerande. Fr a därför att i boken beskrivs en verklighet och människors liv som är på alla sätt totalt annorlunda än allt vi någonsin kan förställa oss i vår del av världen. Även om vi ibland kan tycka att vi har det lite kärvt så tror jag inte att någon av oss blivit födda av en ensamstående mor under ett plastskynke på en trottoar! Inte heller har vi väl sett ett höghus byggas där arbetarna med familjer (i brist på bättre) bosätter sig i huset dom bygger och fraktar upp höns och getter till trettonde våningen.
Hoppas jag hinner de sista sidorna denna helg så kan jag sedan börja beta av resten.
* av Haparanda Tingsrätt dömdes han till 10 års fängelse för medhjälp till knarksmuggling. Hovrätten sänkte straffet (därför stod det om fallet i tidningen) till 2,5 (!!!) år för försök till medhjälp till knarksmuggling.
** ett annat stopp i flödet måste vara att jag läser för lite och bloggar för mycket. Men man kan ju inte svika kära läsarna. Jag ser ju hur snabbt statistiken går ner om jag inte skriver på några dagar!
Tolvstegsprogrammet
Har just läst en bok om och av en person som blivit befriad från ett mycket destruktivt missbruk genom denna metod. Det är Mia Törnblom som berättar sin historia i sin självbiografiska bok Så dumt!
I tio år hade hon varit knarkare och ordentligt kriminell som en följd av det. Efter sin upprättelse har hon ju blivit känd som vägledare och föreläsare i personlig utveckling. Hon har varit i TV flera gånger. Skrivit böckerna Självkänsla nu! och Mera självkänsla, böcker jag dock inte läst - ännu.
Att läsa ett personligt vittnesbörd av denna typ är alltid gripande, tycker jag. Tänk att det finns en möjlighet att en människa kan bli så totalt förvandlad. Verkligen något att vara tacksam för. Det påstås i vissa sammanhang att tolvstegsprogrammet är det mest effektiva rehabiliteringsprogrammet som finns. Ändå är det bara en minoritet av dem som börjar programmet som blir långsiktigt drogfria. Så svårt är det alltså. Tolvstegsprogrammet utvecklades inom Anonyma Alkoholister men senare har det utvecklats många fler grenar: Anonyma Narkomaner mfl. Jag känner personligen, eller känner flyktigt eller har har hört talas om flera personer som blivit fria från olika former av missbruk genom detta program. Men jag vet också om många som inte blivit det. I nämnda bok sägs att det var 12 personer i den grupp som författarinnan ingick i. Terapeuten sa att statistiskt sett blir fyra av er drogfria, fyra återvänder till drogerna och fyra dör en mycket för tidig död. När boken skrevs ca 10 år efteråt var tre drogfria (varav en tagit ett återfall, alltså bara två helt drogfria), fyra var redan döda och fem var tillbaka i missbruket.
Utan att avslöja några förborgade själavårdshemligheter kan jag väl berätta att i mitt arbete som häktespräst har jag mött många som gått igenom programmet men uppenbarligen fallit tillbaka. Varför? Jag tror (efter att ha hört både lyckade och misslyckade personliga vittnesbörd) - och jag tycker det framgår i boken också - att man verkligen måste ta det på allvar om det ska fungera. "Tror" man inte på det så funkar det inte, om man inte kommit till sin personliga botten där man verkligen erkänner hur illa det är ställt så fungerar det inte. Om man inte gör de olika stegen grundligt så fungerar det inte. Men om man tar det på allvar - då funkar det!
Många har ju - från olika utgångspunkter - lite svårt med tolvstegsprogrammets andliga eller religiösa sida, talet om Gud mm. I det religionsfobiska sverige så verkar det som om många som är engagerade försöker att så mycket som möjligt tona ner den andliga sidan av rädsla för att andra ska tycka att det är för mycket religion (när man gör det så tror jag man förlorar en del av kraften). De tolv stegen är inget annat än en grundlig* bättring (omvändelse). Dess ursprung finns i den s k Oxfordgrupprörelsen där den personliga rannsakan och den konkreta syndabekännelsen var grundläggande hörnstenar. Själv har jag även läst en bok som heter Steg in i livet** som tydligt visar på tolvstegsprogrammets andliga - kristna! - ursprung och författaren (amerikan med kristen bakgrund) vänder sig å andra sidan till de kristna som tycker att det allmänna talet om Gud och högra makt är lite för diffust för en kristen. Han säger att man ska ta det lungt; även om man i början har ett dörrhandtag som sin högre makt så visar det sig - oftast! - att den Gud man börjar tro på - om det verkligen är en totalt älskande Gud - sakta men säkert får allt större likhet med den Gud som visat sig i Jesus Kristus. Den nämnda boken Steg in i livet visar hur de tolv stegen även kan vara ett mönster för det kristna livets andliga tillväxt.***
* hur många i våra andliga kretsar som menar sig ha "gjort bättring" har tagit sig tid att skriva ner namnet på alla personer man under sitt liv sårat eller skadat, även om det blir tiotals A4-sidor och sedan börjat gottgöra dem alla så långt det är möjligt utan att man sårar eller skadar dem igen.
**J Keith Miller: Steg in i livet. Tolvstegsprogrammet som modell för andligt växande. Libris.
En bok jag starkt rekommenderar.
*** De tolv stegen i Anonyma syndares tappning:
Vi erkände att vi var maktlösa inför synden ... istället för alkoholen...osv. I övrigt precis som Anonyma Alkoholisters tolv steg: överlåtelse till Gud, rannsakan, syndabekännelse (inför Gud och en medmänniska), bön om att Gud ska avlägsna alla ens brister, gottgörelse, fördjupad kontakt med Gud osv
I tio år hade hon varit knarkare och ordentligt kriminell som en följd av det. Efter sin upprättelse har hon ju blivit känd som vägledare och föreläsare i personlig utveckling. Hon har varit i TV flera gånger. Skrivit böckerna Självkänsla nu! och Mera självkänsla, böcker jag dock inte läst - ännu.
Att läsa ett personligt vittnesbörd av denna typ är alltid gripande, tycker jag. Tänk att det finns en möjlighet att en människa kan bli så totalt förvandlad. Verkligen något att vara tacksam för. Det påstås i vissa sammanhang att tolvstegsprogrammet är det mest effektiva rehabiliteringsprogrammet som finns. Ändå är det bara en minoritet av dem som börjar programmet som blir långsiktigt drogfria. Så svårt är det alltså. Tolvstegsprogrammet utvecklades inom Anonyma Alkoholister men senare har det utvecklats många fler grenar: Anonyma Narkomaner mfl. Jag känner personligen, eller känner flyktigt eller har har hört talas om flera personer som blivit fria från olika former av missbruk genom detta program. Men jag vet också om många som inte blivit det. I nämnda bok sägs att det var 12 personer i den grupp som författarinnan ingick i. Terapeuten sa att statistiskt sett blir fyra av er drogfria, fyra återvänder till drogerna och fyra dör en mycket för tidig död. När boken skrevs ca 10 år efteråt var tre drogfria (varav en tagit ett återfall, alltså bara två helt drogfria), fyra var redan döda och fem var tillbaka i missbruket.
Utan att avslöja några förborgade själavårdshemligheter kan jag väl berätta att i mitt arbete som häktespräst har jag mött många som gått igenom programmet men uppenbarligen fallit tillbaka. Varför? Jag tror (efter att ha hört både lyckade och misslyckade personliga vittnesbörd) - och jag tycker det framgår i boken också - att man verkligen måste ta det på allvar om det ska fungera. "Tror" man inte på det så funkar det inte, om man inte kommit till sin personliga botten där man verkligen erkänner hur illa det är ställt så fungerar det inte. Om man inte gör de olika stegen grundligt så fungerar det inte. Men om man tar det på allvar - då funkar det!
Många har ju - från olika utgångspunkter - lite svårt med tolvstegsprogrammets andliga eller religiösa sida, talet om Gud mm. I det religionsfobiska sverige så verkar det som om många som är engagerade försöker att så mycket som möjligt tona ner den andliga sidan av rädsla för att andra ska tycka att det är för mycket religion (när man gör det så tror jag man förlorar en del av kraften). De tolv stegen är inget annat än en grundlig* bättring (omvändelse). Dess ursprung finns i den s k Oxfordgrupprörelsen där den personliga rannsakan och den konkreta syndabekännelsen var grundläggande hörnstenar. Själv har jag även läst en bok som heter Steg in i livet** som tydligt visar på tolvstegsprogrammets andliga - kristna! - ursprung och författaren (amerikan med kristen bakgrund) vänder sig å andra sidan till de kristna som tycker att det allmänna talet om Gud och högra makt är lite för diffust för en kristen. Han säger att man ska ta det lungt; även om man i början har ett dörrhandtag som sin högre makt så visar det sig - oftast! - att den Gud man börjar tro på - om det verkligen är en totalt älskande Gud - sakta men säkert får allt större likhet med den Gud som visat sig i Jesus Kristus. Den nämnda boken Steg in i livet visar hur de tolv stegen även kan vara ett mönster för det kristna livets andliga tillväxt.***
* hur många i våra andliga kretsar som menar sig ha "gjort bättring" har tagit sig tid att skriva ner namnet på alla personer man under sitt liv sårat eller skadat, även om det blir tiotals A4-sidor och sedan börjat gottgöra dem alla så långt det är möjligt utan att man sårar eller skadar dem igen.
**J Keith Miller: Steg in i livet. Tolvstegsprogrammet som modell för andligt växande. Libris.
En bok jag starkt rekommenderar.
*** De tolv stegen i Anonyma syndares tappning:
Vi erkände att vi var maktlösa inför synden ... istället för alkoholen...osv. I övrigt precis som Anonyma Alkoholisters tolv steg: överlåtelse till Gud, rannsakan, syndabekännelse (inför Gud och en medmänniska), bön om att Gud ska avlägsna alla ens brister, gottgörelse, fördjupad kontakt med Gud osv
