Högen med olästa böcker...
tycks inte bli mindre. Jag har en svaghet: jag köper böcker i snabbare takt än jag läser. Jag tycks vara en bookoholic. Måste kanske ta och gå med i tolvstegsgruppen Anonyma bokköpare. Det finns säkert en sådan grupp. Det finns anonyma grupper för nästan allt.
Nå, ett litet försök har jag sista veckan gjort för att med egen kraft ta mig ur missbruksträsket. Jag har slukat några av de böcker jag köpte i Uppsala under Kyrkomötets septembersession. En har jag redan berättat om. två till har jag nu läst.
En är en debattbok, tio år gammal, så inte helt aktuell, men inte ointressant för det. Motbilden och budskapet - om Bibeln och partnerskapsfrågan. Utgiven av ett antal pastorer inom Missionsförbundet. Skrivet i opposition mot det som då var aktuellt i samfundet: att man höll på att orientera sig mot en ny hållning i synen på utlevd homosexualitet, partnerskap mm. Bakgrunden var att en lokal Missionsförsamling ordinerat en pastor som levde i registrerat partnerskap. Läsarna minns kanske uppmärksamheten kring det.
Nå, utgivarna och skribenterna i boken upplever sig stå för en traditionell syn, i opposition mot det som synes vara på väg. Måste säga att jag uppskattade boken. Klar, tydlig och enkel. Vid läsningen av vissa kapitel tvingades jag för mig själv erkänna att jag aldrig trodde att den typen av åsikter och insikter fanns inom Missionsförbundet. Här vädrar jag fullständigt öppet mina kyrkliga fördomar och förutfattade meningar. Men jag är alltid glad när sådana kastas över ända - oavsett om det är mina egna ellar andras, tex kära läsarnas!
Det jag tänker på är bl a avsnitten om kyrkans enhet, att man tar ett oerhört ansvar om man i en kyrka inför en ordning som många av dess tidigare medlemmar inte kan stå bakom. Hänvisningarna till att stå i tradition med de historiska kyrkorna överraskade mig också.
Särskilt glad blev jag över Jan Erixons kapitel där han med exempel från situationen bakom järnridån (lånat från förre miss.förest. Krister Andersson) visar hur det kan gå för den kyrklige representant som vill stå fast vid kyrkans traditionella tro (och får ta drabbande konsekvenser av det) gentemot en statsmakt som vill komma med påtryckningar. Man skulle tro att en sådan person blir uppmuntrad av sin kyrka, men lika ofta blir han kritiserad av de egna som hellre vill ha lugn och ro i visst kompromissande. (Hoppas mitt korta referat ger någon rättvisa åt det skrivna).
När hela det skeende som Missionskyrkan stått inför beskrivs i boken så kan det inte hjälpas att jag ser stora paralleller till skeenden i svenska kyrkan, men inte när det gäller homosexualitet och enkönade äktenskap, utan när det gäller utvecklingen efter kvinnoprästreformen.
Det bibelteologiska kapitlet i boken var mycket gediget, skrivet av Gunnar Samuelsson.* Noterar också med glädje att i en not till Hans Johanssons kapitel finns en hänvisning till en artikel av min tvillingbror.
Har också läst en bok som jag känner mindre för. En av de otaliga böcker som ur ett (ultra-)protestantiskt perspektiv kritiserar den romersk-katolska kyrkan. Tänkte att jag behövde en sådan bok också efter att kommentatorer på bloggen tycker jag blivit för katolikpåverkad.
Vad ska jag säga efter den genomläsningen? Ett och annat kan man väl hålla med om, men i andra fall drabbar uppgörelsen även oss lutheraner, tex delar av kritiken mot sakramenten. Jag blir bara befäst i min uppfattning: en stor skiljelinje i kristenheten går inte bara mellan romerskt och protestantiskt utan också mellan lutherskt och reformert.
Idag kom också med posten mitt betällda ex av boken Alla tiders Rom. Nu kan jag sitta i lugn och ro och fördjupa mig i den eviga staden. Om någon läsare känner oro att jag ska bli för katolskt inspirerad så kan jag trösta med att i Rom går inte bara att se katolska kyrkor utan även ruiner efter gamla hedniska tempel.
Nu börjar Sverige-England i fotboll på Råsunda. Alltså blir det TV.
- - - -
Vad säger man sedan när matchen är slut? Jag säger bara: Zlatan!
* en helt annan sak än att läsa Jesper Svartvik, vilken i sina genomgångar av desamma bibelställena med nästan skadeglad frenesi (så upplever jag det) ägnar sig åt att beslutsamt riva ner allt vad traditionell tro heter
Gripande bok
Läste jag igår. Efter att ha gjort lite insatser utomhus, bla tagit in trädgårdsmöblerna vilket var på tiden. Tänkte efter denna stora insats att det var dags vila kroppen en aning och vad är då bättre än att lägga sig på soffan och njuta av en god bok?
Sagt och gjort. Boken jag tog mig igenom under fredagseftermiddagen och kvällen heter Nummer fem från vänster. Köpte den i Uppsala under kyrkomötet i september. Den handlar om en kvinna i USA (var annars?) som blir utsatt för en brutal våldtäkt och som sedan pekar ut förövaren i en vittneskonfrontation. Han blir senare dömd till livstid. Felet är bara att det är fel person. När senare DNA-tester börjar komma i bruk så kan det visas att han inte kan kopplas till brottet, vilket en annan man istället kan. Han blir alltså frisläppt - efter elva år i fängelse.
Vad är gripande med det? Jo, förmågan att gå vidare i livet. Både hans och hennes. Han gör det utan bitterhet, förlåter henne för allt lidande hon (oavsiktligt) förorsakat honom. Hon i sin tur lyckas till sist också förlåta den verklige förövaren, även om det får ske på avstånd, i hjärtat, eftersom de aldrig möts.
Bara gripande att läsa hur kärleken, försoningen, förlåtelsen kan omskapa, nyskapa, ge möjligheter, befria ur bitterhet och låsningar. När den urpsrungligen drabbade kvinnan till slut inser att hon även måste förlåta den verkligen förövaren (som inte efterfrågar någon förlåtelse) så inser hon att hon måste göra det för sin egen skull.
Tänkvärt och läsvärt.
Varför män hatar att gå i kyrkan
heter alltså boken som jag tagit mig igenom sista dygnet. Den recenserades bla i Dagen för en tid sedan och blev väl en aning tveksamt bedömd. Lite för amerikansk, lite för överdriven och schablonartad i sin beskrivning av män och mäns behov. Och inte så lite heller.
Det är väl svårt att inte hålla med, men likväl vill jag nog mer anamma boken än avfärda den. Den har onekligen sina poänger. Om många män och kvinnor har svårt att tro på vad han säger så beror det kanske just på att våra normala församlingsliv är så feminiserade som han påstår och om många kyrkliga män inte vill känna igen sig i den beskrivning av män som han ger så beror det kanske just på att den gruppen män som han beskriver saknas. ??
Visst kommer han med tänkvärda utmaningar. Herde är ju en bild i Bibeln vi ofta lyfter fram. Hur utmålas herden? Mild och god och vänlig bär han det lilla lammet i sin famn! Men hur ofta får vi det påpekat att bibelns mest kände herde - David - också är bibelns mest framgångsrika krigare?
Varför hoppar vi ofta över de läskiga berättelserna i Bibeln - om hur en man får en tältplugg slagen genom tinningen och om hur en fet konung får ett svärd så djupt instucket i buken att det döljs av bukfettet - sedan undrar vi förvånat hur det kommer sig att 10-12-åriga pojkar hellre läser Harry Potter än Bibeln. Kanske finns dessa berättelser i den Heliga Skrift just för dessa pojkars skull!
Hur ofta ber vi inte om Guds beskydd och bevarande (mer kvinnligt) än om att förstå och utföra Guds vilja (mer manligt). Även predikospråket kan förändras så att det får mer av ord och uttryck som känns naturliga och utmanande för män. Män behöver utmanas att göra hjältedåd, att riskera, att offra sig. Hur mycket av bildspråket och verksamheterna i våra oerhört "terapeutiska" kyrkor (vila, gemenskap, återhämtning, relationer, kärlek) ger sådana utblickar.Texterna i de moderna lovsångerna har ett innerligt kärleksspråk som, enligt författaren, snarast leder tankarna in i sängkammaren. Var finns det lovsångsspråk som hellre leder ut på äventyr i vildmarken? Jfr hjältarna som nämns i Hebr 11 som blev både stenade och söndersågade och uthärdade hunger och törst.
Exemplen i boken är nästan hur många som helst. Tänkvärt tycker jag nog ändå, om än till slut vissa upprepningar.
Han är väl inte heller den förste som påstår att kvinnor lättare skapar nya relationer genom att tala till varandra (ansikte mot ansikte) medan män hellre gör saker tillsammans (sida vid sida). Men hur påverkar det våra faktiska aktiviteter i våra kyrkor? Och hur utformar vi situationer för personlig förbön? Har han rätt i att många män hellre tar emot förbön stående (så man kan röra sig en aning) och av människor som inte kommer alltför nära?
Som icke-teolog vill författaren inte ta ställning för eller emot ett ett manligt ledarskap i kyrkan (manliga präster och pastorer) och försöka uttolka Guds vilja i den saken, men konstaterar utan vidare att ledarskapet i Bibeln i huvudsak var manligt. Jesu tränande av en liten grupp män blir ett föredömligt exempel. Han konstaterar vidare att de kyrkor som tidigast öppnat för kvinnor som präster/pastorer är generellt mer liberala, går tillbaka mer (vad medlemstalet beträffar) och har större könsklyfta (= betydligt fler kvinnor än män i gudstjänsterna) än andra kyrkor (alla kyrkor har fler kvinnor än män i gudstjänsterna) . Eftersom kvinnor leder i stort sätt all frivilligverksamhet i kyrkorna skulle det bli en katastrof om även männens sista (och enda) post - pastorsrollen - även den till stor del övertogs av kvinnor. Men eftersom fler kvinnor i präst/pastorsroll blir ett faktum i de flesta kyrkor oavsett om vi vill det eller inte så blir det då ännu angelägnare att fundera över hur ett manligt perspektiv på saker och ting ska kunna fungera i församlingarna.
Som sagt, se igenom det "amerikanska" i boken (även det tydliga att kyrkor finns på den "fria marknaden" och att man kan gå omkring och "välja" en kyrka som passar) och mottag lätt leende de något övertydliga schablonerna så finns där mycket som nog är nödvändigt att tänka på
Drabbad av verkligheten
heter en bok jag köpte av Ja till livet på OAS-mötet. Skriven av en kvinna vid namn Abby Johnson. Gripande. Jag läste den direkt under en eftermiddag då jag låg på sängen i hotellrummet istället för att vara på något seminarium.
Handlar om "abortkriget" i USA ur en personlig synvinkel. Ja, motsättningarna i denna fråga i det amerikanska samhället är betydligt starkare än hos oss oss. Det förkommer våldsamheter mellan de olika gruppernas mer radikala flyglar. Och även om det också - på båda sidor - finns mer sansade människor som försöker övertyga med sakargument så är det ingen tvekan om att sakfrågan har stor laddning. Att ha annorlunda åsikt än majoriteten i sin församling kan leda till att man blir utfryst eller utesluten. Gäller båda sidor, vilket Abby Johnson fick erfara.
Abby Johnson har, med början som volontär och sedan anställd till slut avancerat till rollen som chef för en av Planned Parenthoods kliniker. I bästa syfte. Där bedriver man mödravård, preventivmedelsrådgivning, samtalsstöd mm vilket är något hon ger sig in i med glädje i vilja att hjälpa utsatta kvinnor och minska antalet aborter genom förebyggande arbete. Men kliniken erbjuder även aborter för dem som till slut gör det valet. Det senare var inte riktigt Johnsons cup of tea men hon stod för kvinnans rätt till valfrihet. Mot slutet av hennes tid på kliniken växer dock en viss tveksamhet inom henne då hon från högre ort får målet att öka antalet aborter eftersom det är där inkomsterna finns. Själv var hon, inte medicinskt utbildad, inte engagerad i själva abortverksamheten, som hon därför kunde hålla ifrån sig, tills....
...en sköterska en gång ropade på henne att man behövde hjälp i behandlingsrummet. Där fick hon hjälpa till med att hålla ultraljudsscannern. Det var en sk ultraljudsstyrd abort där läkaren sålunda kan se på skärmen exakt vad som sker i livmodern. Jag ska bespara läsarna Johnsons mer dramatiska och detaljerade beskrivningar, men helt klart är att det blev en fullständig chock för henne att med egna ögon se hur ett levande barn knycklas ihop och förintas, ett barn i samma ålder som hennes eget var då hon några år tidigare sett det på ultraljud som gravid.
Den som inte blir berörd av berättelsen existerar inte. Jag skulle verkligen rekommendera läsning av boken. Vi måste med öppna ögon våga se vad som pågår. Över en million aborter har utförts i Sverige sedan den fria aborten kom. Har dom rätt som gissar att en av orsakerna till den alltmer utbredda utbrändheten kan vara den börda som vilar över stora delar av vårt folk. Jag lider lika mycket med dem som tvingas deltaga som dem som upplevt sig inte ha annan utväg.
Nå, i Abby Johnsons fall leder det till att hon under dramatiska former byter sida och går med i Coalition for Life, där det finns människor som i åratal troget och vänligt mött henne och bett för henne.
Som lagom högkyrklig kan man inte heller låta bli att glädjas över den starka andliga påverkan som högmässoliturgin utövar på henne när hon och hennes man en tid är med i The episcopal church (Anglikanska kyrkan i Amerika)
Köp och läs! www.gospelmedia.se (Eller låna av mig, du som bor nära).
Vän med fienden
heter en bok jag läst i helgen. Fick den från min bokklubb Svenskt Militärhistoriskt bibliotek. Skriven av Paul Briscoe. En självupplevd historia.
Handlar om en engelsk pojke som blir boende i Tyskland under hela andra världskriget. Skälet är att hans mamma, som har journalist- och författarambitioner, reser runt på kontinenten i jakt på uppslag till artiklar som hon sedan försöker få publicerade hemma i England. Eftersom hon har klara faschistsympatier uppehåller hon sig gärna i Tyskland. Periodvis får sonen bo hos en tysk familj hon lärt känna så att han inte alltid måste hänga med i hennes kringflackande liv.
När hon då vid en av sina snabbturer hem till England blir kvar pga att kriget bryter ut - ja, då får mor och son tillbringa kriget på var sida om havet och fronten.
Sonen är bara fyra år 1939 och blir väl omhändertagen i en familj där makarna saknar egna barn. Hitlerjugend, glädjen över den tyska återfödelsen och allt som präglade tyska folket och ungdomarna påverkar också den unge engelsmannen som sakta smälter in. Så totalt smälter han in att när han efter kriget, 11 år gammal, tvingas flytta till sin mamma (som han inte längre känner) och till ett land han inte minns och ett språk han inte kan, då känner han verkligen att han vill "hem" till sin familj i Tyskland.
Sakta men säkert öppnas hans ögon så att han förstår vilka hemskheter som skett i naziriket under kriget. Han får också veta att hans mor under hela kriget haft nazistsympatier och även prövat sin lycka som spion, vilket inte lyckades så bra men gav henne två och ett halvt år i engelskt fängelse.
Alla människoöden är givetvis gripande, men en sak tog särskilt tag i mig: när han under ett av sina år i Tyskland tillsammans med en mobb av yngre och äldre drogs med i vandaliseringen av stadens synagoga. Han insåg att så här får man ju inte göra, men alla gör det ändå. Varför är det ingen vuxen som säger till ungdomarna? Nej, för dom deltar själv i vandaliseringen. Och snart är han lika engagerad som alla andra.
Några år senare ska han ta emot sin första kommunion i kyrkan (både hans engelska och hans tyska familj är katoliker) och då får han lära sig att bikta sig. Prästen undervisar om alla tänkbara synder som även en åttaåring kan ha begått. Och i boken skriver han att han nog bekände en mängd. Men en sak minns han att han inte bekände: vandaliseringen av synagogan. Den ingick uppenbarligen i något system och synsätt som då var så naturligt att han inte kom på tanken att det kunde vara en synd. Men när han skriver boken årtionen senare då bekänner han för läsarna den synden.
Man funderar: kan det vara så med oss också att vi är så inriktade på vissa synder att vi missar andra som borde vara helt uppenbara. Vad var det Frälsaren sa? Nåt't om grandet o bjälken? Eller var det sila mygg och svälja kameler?
Handlar om en engelsk pojke som blir boende i Tyskland under hela andra världskriget. Skälet är att hans mamma, som har journalist- och författarambitioner, reser runt på kontinenten i jakt på uppslag till artiklar som hon sedan försöker få publicerade hemma i England. Eftersom hon har klara faschistsympatier uppehåller hon sig gärna i Tyskland. Periodvis får sonen bo hos en tysk familj hon lärt känna så att han inte alltid måste hänga med i hennes kringflackande liv.
När hon då vid en av sina snabbturer hem till England blir kvar pga att kriget bryter ut - ja, då får mor och son tillbringa kriget på var sida om havet och fronten.
Sonen är bara fyra år 1939 och blir väl omhändertagen i en familj där makarna saknar egna barn. Hitlerjugend, glädjen över den tyska återfödelsen och allt som präglade tyska folket och ungdomarna påverkar också den unge engelsmannen som sakta smälter in. Så totalt smälter han in att när han efter kriget, 11 år gammal, tvingas flytta till sin mamma (som han inte längre känner) och till ett land han inte minns och ett språk han inte kan, då känner han verkligen att han vill "hem" till sin familj i Tyskland.
Sakta men säkert öppnas hans ögon så att han förstår vilka hemskheter som skett i naziriket under kriget. Han får också veta att hans mor under hela kriget haft nazistsympatier och även prövat sin lycka som spion, vilket inte lyckades så bra men gav henne två och ett halvt år i engelskt fängelse.
Alla människoöden är givetvis gripande, men en sak tog särskilt tag i mig: när han under ett av sina år i Tyskland tillsammans med en mobb av yngre och äldre drogs med i vandaliseringen av stadens synagoga. Han insåg att så här får man ju inte göra, men alla gör det ändå. Varför är det ingen vuxen som säger till ungdomarna? Nej, för dom deltar själv i vandaliseringen. Och snart är han lika engagerad som alla andra.
Några år senare ska han ta emot sin första kommunion i kyrkan (både hans engelska och hans tyska familj är katoliker) och då får han lära sig att bikta sig. Prästen undervisar om alla tänkbara synder som även en åttaåring kan ha begått. Och i boken skriver han att han nog bekände en mängd. Men en sak minns han att han inte bekände: vandaliseringen av synagogan. Den ingick uppenbarligen i något system och synsätt som då var så naturligt att han inte kom på tanken att det kunde vara en synd. Men när han skriver boken årtionen senare då bekänner han för läsarna den synden.
Man funderar: kan det vara så med oss också att vi är så inriktade på vissa synder att vi missar andra som borde vara helt uppenbara. Vad var det Frälsaren sa? Nåt't om grandet o bjälken? Eller var det sila mygg och svälja kameler?
Rosendalska pärlor III (den vackraste!)
Jag fortsätter att citera ur boken Den ockuperade kyrkoprovinsen. f Gunnar anser alltså att det pågår en allvarlig kamp inom kyrkan. I praktiken en strid. Det innebär att vi inte bara har motståndare utan fiender. Dock bör man ju, enligt Jesu ord, älska sina fiender. Alltså formulerar han en mycket fin bön, och inbjuder till bönegemenskap:
"Författaren vill uppmana alla som vilja deltaga i kampen för svenska kyrkans frihet att dagligen bedja:
Att Gud helig och treenig måtte bevara oss för allt hat, all elakhet, all osanning om våra motståndare,
att vi måtte älska dem, som vi i vår kamp nödgas kalla våra fiender, och att vi, väl medvetna om denna världens mäktiges stora makt, dock måtte vara utan fruktan,
att vi i all kamp må bli bevarade i Guds Ord och i hans Kyrkas uppenbarade eviga och oföränderliga sanningar,
att vi alltid måtte hysa aktning, kärlek och vördnad för våra motståndare men icke för deras läror,
att vi alltid måtte föra ett värdigt och höviskt språk,
ehuru vi icke lova att avstå från humorns och satirens vapen,
att vi oavlåtligt må se till, att vårt svärd och vår sköld beständigt äro blänkande blanka.
I Kristi rättfärdighets KÄRLEK och SANNING."
"Författaren vill uppmana alla som vilja deltaga i kampen för svenska kyrkans frihet att dagligen bedja:
Att Gud helig och treenig måtte bevara oss för allt hat, all elakhet, all osanning om våra motståndare,
att vi måtte älska dem, som vi i vår kamp nödgas kalla våra fiender, och att vi, väl medvetna om denna världens mäktiges stora makt, dock måtte vara utan fruktan,
att vi i all kamp må bli bevarade i Guds Ord och i hans Kyrkas uppenbarade eviga och oföränderliga sanningar,
att vi alltid måtte hysa aktning, kärlek och vördnad för våra motståndare men icke för deras läror,
att vi alltid måtte föra ett värdigt och höviskt språk,
ehuru vi icke lova att avstå från humorns och satirens vapen,
att vi oavlåtligt må se till, att vårt svärd och vår sköld beständigt äro blänkande blanka.
I Kristi rättfärdighets KÄRLEK och SANNING."
Rosendalska pärlor II
Den andra boken av f Gunnar som jag lade beslag på nere på Öland var den för trettio år sedan utkomna Den ockuperade kyrkoprovinsen. När jag upprepade gånger begrundat dess utseende får jag för mig att den sedan tidigare kan ha funnits i mitt bibliotek. Dock har jag inte funnit den. Har jag läste den tidigare? Kanske.
När man nu läste den så känns den lite gammal. Utvecklingen har för länge sedan sprungit ifrån det kyrkopolitiska skeende som där avhandlas*. Fantastiskt är också att ana vilka förhoppningar f Gunnar tycks knyta till kyrkans "skiljande från staten". Hade han sett resultatet hade han kanske inte varit lika förhoppningsfull.
Han behandlar den tid då -78 års samarbetsregler** skulle befästas men redan börjat behandlas som passé av vissa domkapitel. Detta är också den tid då man på allvar började diskutera att "avskaffa" samvetsklausulen.***
Det är alltså det fortsatta genomdrivandet av reformen med kvinnor som präster, genom ett alltmer aktivt tillbakaträngande av dem som inte tror reformen, som är huvudtemat i boken.
På sid 32 skriver f Gunnar:
"Nej, det är inte det faktum att de kvinnliga prästerna är kvinnor som väcker motståndet. Om vi någonsin skall nå fram till samförstånd och fredlig , kristen samlevnad i Kyrkan och staten, så måste den åsikten, att motståndarna grunda sitt motstånd på det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, rättas.
Nej, vårt motstånd har icke sin rot i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, det har sitt motiv i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna icke äro präster.
Alltså icke i det de ÄRO, utan i det de ICKE ÄRO.
Icke för den kvinnliga art, som de besitta, utan på grund av frånvaron av den prästerliga arten, som de icke besitta och icke kunna besitta".
Intressant sätt att beskriva saken. Här är uppenbart att f Gunnar har den katolska synen att "endast en döpt man kan ta emot prästvigningens sakrament på ett giltigt sätt" - eller hur det nu exakt brukar uttryckas. Enligt f Gunnar får detta som följd att prästvigd kvinna inte på ett giltigt sätt kan förrätta mässan.
Femtio sidor senare i boken (s 82) behandlar f Gunnar, i ett öppet brev till dåvarande biskopen i Linköping, Martin Lönnebo, det som då fruktades: att präster tveksamma till ämbetsreformen skulle kunna tvingas assistera vid mässor förrättade av kvinnlig präst. Men han konstaterar att eftersom den kvinnliga prästens vigning inte är giltig så är hennes celeberande det inte heller. Alltså har den som deltagit i av kvinnlig präst ledd mässa "ingalunda varit med om communio in sacris (gemenskap i det heliga. min anm), han har bara varit med om communio in pane et vino (gemenskap i bröd och vin. min anm), vilket ju icke är otillbörligt."
Så kan man uttrycka det. Om man heter f Gunnar vill säga. Jag konstaterar bara att han skriver så. Utan omdöme.
* men just därför vore den kanske nyttig för många nutida kyrkoanställda och -aktiva, så att dom får se hur långt utvecklingen gått på trettio år.
** (för de oinvigda alt okunniga) 78 års samarbetsregler kom till efter den enorma massmediala press på kyrkan som uppstod efter biskop Ingemar Ströms nyårspredikan i Stockholm samma år. I korthet går dom ut på att kvinnoprästmotståndare kan vara präster i kyrkan men att dom inte får förhindra kvinnliga prästers tjänsteutövande men själv har rätt att "väja" dvs låta bli att deltaga, både som kommunikant och som medverkande. Reglerna kallades allmänt "väjningsrätten".
*** (för de oinvigda alt okunniga) den s k samvetsklausulen var en skrivning i utskottets yttrande vid 1958 års kyrkomöte med innehållet att om reformen går igenom bör det likväl vara så att präster och biskopar tvekamma till reformen skulle kunna fortsätta som (och i framtiden bli!) präster i kyrkan utan att behöva utföra något som stred mot vederbörandes samvetsbestämda övertygelse. Senare försök att påstå att denna samvetsklausul bara gällde dem som då redan var i tjänst och inte framtida präster/ biskopar är rent snick-snack, vilket märks av att det även talas om att avlägga prästlöften, dvs prästvigas.
Eftersom "klausulen" rent tekniskt var att betrakta som en motivskrivning till lagen om kvinnors behörighet till prästämbetet så kunde den inte "avskaffas" utan att lagen avskaffades. Alltså fick man vid 82 års kyrkomöte avskaffa den lag som ger kvinnor möjlighet till tillträde till prästämbetet. Istället ansåg man att samhällets allmänna jämställdhetsregler gäller här som på annat håll. Fr o m år 2000 då nya kyrkoordningen gäller så är det ju självklart att både män och kvinnor kan bli präster, men få vet att åren 83-99 saknades strängt taget något som klart och entydigt sade att kvinnor fick bli präster.
-------------
Varför skriver jag så utförligt om dessa gamla saker? Kanske för att jag vill vidareföra en kunskap som jag tror att många i yngre generationer inte besitter. Och långt på sidan om f Gunnar hamnade jag.
När man nu läste den så känns den lite gammal. Utvecklingen har för länge sedan sprungit ifrån det kyrkopolitiska skeende som där avhandlas*. Fantastiskt är också att ana vilka förhoppningar f Gunnar tycks knyta till kyrkans "skiljande från staten". Hade han sett resultatet hade han kanske inte varit lika förhoppningsfull.
Han behandlar den tid då -78 års samarbetsregler** skulle befästas men redan börjat behandlas som passé av vissa domkapitel. Detta är också den tid då man på allvar började diskutera att "avskaffa" samvetsklausulen.***
Det är alltså det fortsatta genomdrivandet av reformen med kvinnor som präster, genom ett alltmer aktivt tillbakaträngande av dem som inte tror reformen, som är huvudtemat i boken.
På sid 32 skriver f Gunnar:
"Nej, det är inte det faktum att de kvinnliga prästerna är kvinnor som väcker motståndet. Om vi någonsin skall nå fram till samförstånd och fredlig , kristen samlevnad i Kyrkan och staten, så måste den åsikten, att motståndarna grunda sitt motstånd på det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, rättas.
Nej, vårt motstånd har icke sin rot i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna äro kvinnor, det har sitt motiv i det förhållandet, att de kvinnliga prästerna icke äro präster.
Alltså icke i det de ÄRO, utan i det de ICKE ÄRO.
Icke för den kvinnliga art, som de besitta, utan på grund av frånvaron av den prästerliga arten, som de icke besitta och icke kunna besitta".
Intressant sätt att beskriva saken. Här är uppenbart att f Gunnar har den katolska synen att "endast en döpt man kan ta emot prästvigningens sakrament på ett giltigt sätt" - eller hur det nu exakt brukar uttryckas. Enligt f Gunnar får detta som följd att prästvigd kvinna inte på ett giltigt sätt kan förrätta mässan.
Femtio sidor senare i boken (s 82) behandlar f Gunnar, i ett öppet brev till dåvarande biskopen i Linköping, Martin Lönnebo, det som då fruktades: att präster tveksamma till ämbetsreformen skulle kunna tvingas assistera vid mässor förrättade av kvinnlig präst. Men han konstaterar att eftersom den kvinnliga prästens vigning inte är giltig så är hennes celeberande det inte heller. Alltså har den som deltagit i av kvinnlig präst ledd mässa "ingalunda varit med om communio in sacris (gemenskap i det heliga. min anm), han har bara varit med om communio in pane et vino (gemenskap i bröd och vin. min anm), vilket ju icke är otillbörligt."
Så kan man uttrycka det. Om man heter f Gunnar vill säga. Jag konstaterar bara att han skriver så. Utan omdöme.
* men just därför vore den kanske nyttig för många nutida kyrkoanställda och -aktiva, så att dom får se hur långt utvecklingen gått på trettio år.
** (för de oinvigda alt okunniga) 78 års samarbetsregler kom till efter den enorma massmediala press på kyrkan som uppstod efter biskop Ingemar Ströms nyårspredikan i Stockholm samma år. I korthet går dom ut på att kvinnoprästmotståndare kan vara präster i kyrkan men att dom inte får förhindra kvinnliga prästers tjänsteutövande men själv har rätt att "väja" dvs låta bli att deltaga, både som kommunikant och som medverkande. Reglerna kallades allmänt "väjningsrätten".
*** (för de oinvigda alt okunniga) den s k samvetsklausulen var en skrivning i utskottets yttrande vid 1958 års kyrkomöte med innehållet att om reformen går igenom bör det likväl vara så att präster och biskopar tvekamma till reformen skulle kunna fortsätta som (och i framtiden bli!) präster i kyrkan utan att behöva utföra något som stred mot vederbörandes samvetsbestämda övertygelse. Senare försök att påstå att denna samvetsklausul bara gällde dem som då redan var i tjänst och inte framtida präster/ biskopar är rent snick-snack, vilket märks av att det även talas om att avlägga prästlöften, dvs prästvigas.
Eftersom "klausulen" rent tekniskt var att betrakta som en motivskrivning till lagen om kvinnors behörighet till prästämbetet så kunde den inte "avskaffas" utan att lagen avskaffades. Alltså fick man vid 82 års kyrkomöte avskaffa den lag som ger kvinnor möjlighet till tillträde till prästämbetet. Istället ansåg man att samhällets allmänna jämställdhetsregler gäller här som på annat håll. Fr o m år 2000 då nya kyrkoordningen gäller så är det ju självklart att både män och kvinnor kan bli präster, men få vet att åren 83-99 saknades strängt taget något som klart och entydigt sade att kvinnor fick bli präster.
-------------
Varför skriver jag så utförligt om dessa gamla saker? Kanske för att jag vill vidareföra en kunskap som jag tror att många i yngre generationer inte besitter. Och långt på sidan om f Gunnar hamnade jag.
Rosendalska pärlor
F Gunnar, dvs Gunnar Rosendal, den högkyrklige pionjären framför alla andra i vår kyrka, har skrivit ett antal böcker. Några har jag läst. Andra borde jag läsa. Ytterligare två fick jag tag i nere på Öland. Jag köpte en bunt och fick god rabatt.
Den ena var Vår allraheligaste tro - en liten katakes. Skriven på 50-talet. Upplevs kanske lite omodern i några små detaljer men helt läsvärd. Ett lite mer "katolskt" perspektiv - inte helt fel - jämfört med den vanliga katekesen. Tex så nämns inte bara ordet utan även sakramenten såsom det som bör få vår uppmärksamhet på vilodagen. Likaså omtalas begreppet tradition på ett positivt sätt, med betoningen att inget kan höra till den sanna traditionen som strider mot Guds ord. Det betonas också att man inte kan bilda en "ny" kyrka för en sådan skulle inte vara apostolisk utan bli en sekt.
Men det som jag ville dela med kära läsarna är en sak som f Gunnar skriver om bönen. Frågor och svar:
HUR SKALL MAN GÖRA, DÅ MAN ALLS INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Då skall man vara mycket noga med regelbundenheten.
HUR SKALL MAN KUNNA VETA, ATT MAN HAR VÄLSIGNELSE AV BÖNEN ÄVEN, DÅ MAN INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Emedan Gud mera uppskattar vår trohet än våra känslor och stämningar.
Bättre kan det väl inte sägas!
Den ena var Vår allraheligaste tro - en liten katakes. Skriven på 50-talet. Upplevs kanske lite omodern i några små detaljer men helt läsvärd. Ett lite mer "katolskt" perspektiv - inte helt fel - jämfört med den vanliga katekesen. Tex så nämns inte bara ordet utan även sakramenten såsom det som bör få vår uppmärksamhet på vilodagen. Likaså omtalas begreppet tradition på ett positivt sätt, med betoningen att inget kan höra till den sanna traditionen som strider mot Guds ord. Det betonas också att man inte kan bilda en "ny" kyrka för en sådan skulle inte vara apostolisk utan bli en sekt.
Men det som jag ville dela med kära läsarna är en sak som f Gunnar skriver om bönen. Frågor och svar:
HUR SKALL MAN GÖRA, DÅ MAN ALLS INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Då skall man vara mycket noga med regelbundenheten.
HUR SKALL MAN KUNNA VETA, ATT MAN HAR VÄLSIGNELSE AV BÖNEN ÄVEN, DÅ MAN INTE HAR LUST ATT BEDJA?
Emedan Gud mera uppskattar vår trohet än våra känslor och stämningar.
Bättre kan det väl inte sägas!
Mord - i verkligheten, domstolen och media
Jag sätter detta inlägg under kategorin böcker jag läst, fast det lika gärna kunde hamna i kategorin samhälle, eftersom det var en bok som på allvar satte mig på spåret i denna fråga även om jag senare tagit del även av hemsidor, bloggar och TV-program.
Det hela började på allvar med en bok jag läste redan under fjolårets bloggfasta. Jag tänkte givetvis skriva om den redan då, men när bloggen var igång igen så var det så mycket annat som pockade på uppmärksamhet. Men nu blev det aktuellt igen. Jag har nämligen läst en bok till i ämnet. Egentligen den första boken. Den jag läste ifjol var den andra, eller snarare en bearbetning av den första.
Nu är ni tillräckligt nyfikna så nu får jag snart avslöja vad det handlar om. Det är journalisten Per Lindebergs böcker om det sk Styckmordet 1984. Kort repetition: sommaren 1984 hittades kvarlevorna efter en styckad kvinna i Stockholm. Kroppsdelarna fanns i plastsäckar på olika ställen och den dödade kunde med hjälp av fingeravtryck identifieras som Catrine da Costa. Efter några år åtalades en rättsläkare (den sk obducenten) och en annan läkare (den sk allmänläkaren) för mord. De dömdes först i tingsrätten men pga div schabbel fick rättegången göras om och då friades dom från mordåtalet men ansågs ha styckat kvinnan (vilket dom inte var åtalade för, ett brott - "brott mot griftefriden" - som dessutom var preskriberat). Eftersom dom friades i mordåtalet kunde dom inte överklaga men eftersom rätten höll det för troligt att dom ändå styckat kroppen blev dom i allmännhetens ögon ändå dömda. Alltså formellt frikända, men i praktiken dömda, utan överklagansmöjlighet. Ytterst fiffig konstruktion - utom för läkarna själva.
På tiden det begav sig följde jag nog rättegångarna en del i media - senare blev det också flera ytterligare processer om läkarnas legitimationer - men brydde mig inte särskilt mycket om saken. Det som första gången lite preliminärt väckte mitt intresse för det hela var när jag för många år sedan läste Jan Guillou: Häxornas försvarare, en mycket intressant bok som i slutet tar upp styckmordsfallet som ett exempel på en häxprocess i vår tid. Ett av de avgörande "bevisen" mot läkarna var ju påståendet att den ene läkarens dotter skulle ha bevittnat styckningen. Hon skulle vid den tiden ha varit 17 månader gammal och hon skulle ha börjat berätta om detta för sin mamma vid ca tre års ålder.
Det Per Lindeberg nu i praktiken förmedlar genom sina böcker - en tanke som det är väldigt svårt att värja sig mot när man läser vad han skriver - är att här är ett justitiemord begånget. Ytterst detaljrikt går Lindeberg igenom processen och visar på många grava misstag i polisutredningen; hur polisen snabbt fick "tunnelseende" dvs bestämde sig för vem som var den skyldige och letade bevis bara mot denne istället för att spana brett och förutsättningslöst (detta ledde också till att andra misstänka som borde ha undersökts betydligt noggrannare lämnades åt sidan), och fr a hur media styrde bilden av de åtalade* på ett sådant sätt att många kom att förutsätta att dom var skyldiga långt innan någon dom fallit och trots att bevisningen var så svag att åklagaren var mycket tveksam till om han överhuvudtaget skulle åtala.
Jag skulle givetvis kunna skriva sida upp och sida ner och referera saker som gör mig upprörd bara jag tänker på det. Men det bästa är givetvis att du läser själv - eller tittar på de hemsidor, TV-program och YouTube-klipp jag länkar till.
Per Lindebergs böcker heter
Döden är en man Styckmordet Myterna efterspelet
Den kom 2008 och är en pocket på knappt 650 sidor. Den finns i bokhandeln och är en sammanfattning av Lindebergs första bok och beskriver dessutom de senaste årens skeenden,. Intressant är också att i denna senare utgåva läsa om det enorma motstånd mot den första boken som mötte från hela den kulturmaffia som var säkra på de två läkarnas skuld.
Den första av Lindebergs böcker heter
Döden är en man historien om obducenten och allmänläkaren. utg 1999, 750 sid.
Av förklarliga skäl beskriver denna bok de första årens skeenden betydligt noggrannare än vad som ryms i den senare pocketutgåvan - väl värt att läsa. Den boken får du låna på biblioteket eller söka antikvariskt. Själv fann jag den på Bokbörsen.**
Du kan också, om du vill ha snabb information, gå in på Per Lindebergs hemsida mediemordet.com. Leta rätt på "tio frågor om styckmålet" och Leif GW Perssons artikel "Mordet som aldrig inträffat", så får du grunden.
Leif GW Perssons syn på saken redovisades även för några veckor sedan i ett av avsnitten av programmet Veckans brott. Klicka på länken så ser du programmet.
För ca tio år sedan färdigställdes även en SVT-dramadokumentär om det hela, vilken ifrågasätter processen. Den fick dock först inte visas eftersom det programmet motarbetades av den kulturmaffia (representerad även bland SVT:s personal) som var säkra på läkarnas skuld. Först flera år senare när det kommit offentlig kritik mot den "fria" "objektiva" statliga televisionens "censur" fick programmet sändas. Dock på sämsta möjliga tid - sen lördagkväll - och utan repriser.*** Nu finns det programmet utlagt på YouTube i 11 delar, sammanlagt drygt 1,5 tim. Den första delen har du här, sen kan du klicka dig fram.
På Facebook lär finnas gruppen Till stöd för de anklagade läkarna i styckmålet. Givetvis går kära läsarna (de som är Facebookare) med i gruppen. Kanske ska jag själv uppge mitt envetna motstånd mot Facebook - för den goda sakens skull.
* en ytterst intressant detalj i medias hantering av affären är tituleringen av "obducenten". Hans korrekta titel vore snarare "rättsläkare", vilket han kallades i de allra första reportagen, men snabbt blev han omdöpt till obducenten, vilket gjorde det mycket lättare att skapa bilden av en pervers person som dagarna i ända stod och skar i folk. Det händer givetvis att rättsläkare obducerar, men lika ofta undersöker dom levande personer som tex är brottsoffer.
** under året som gått har jag även läst en bok, representerande "andra sidan", nämligen Hanna Olsson: Catrine och rättvisan. I denna bok tas läkarnas skuld snarast för given - alltför given vill jag tänka. När man läser Lindebergs böcker om den betydelse som Hanna Olssons bok + en tidigare DN-artikel hade för att vända hela skeendet till läkarnas nackdel så blir man mörkrädd. Hanna Olsson anlägger ett politiskt-feministiskt perspektiv på saken och därmed förvandlar hon rättsprocessen från att vara en fråga om det finns tillräckliga bevis för de åtalades skuld till att snarast bli en moralisk fråga: man "måste" tro de åtalades skuld annars står man på patriarkatets sida mot de förtryckta kvinnorna.
*** en serie Uppdrag granskning-program som lutade mer åt läkarnas skuld fick dock sändas på bästa sändningstid (vardag kl 20.00) med flera repriser. Detta säger något om svårigheten i vårt samhälle att komma fram med alternativa synsätt när den tredje statsmakten (media) bestämt sig för vad som är sant.
Det hela började på allvar med en bok jag läste redan under fjolårets bloggfasta. Jag tänkte givetvis skriva om den redan då, men när bloggen var igång igen så var det så mycket annat som pockade på uppmärksamhet. Men nu blev det aktuellt igen. Jag har nämligen läst en bok till i ämnet. Egentligen den första boken. Den jag läste ifjol var den andra, eller snarare en bearbetning av den första.
Nu är ni tillräckligt nyfikna så nu får jag snart avslöja vad det handlar om. Det är journalisten Per Lindebergs böcker om det sk Styckmordet 1984. Kort repetition: sommaren 1984 hittades kvarlevorna efter en styckad kvinna i Stockholm. Kroppsdelarna fanns i plastsäckar på olika ställen och den dödade kunde med hjälp av fingeravtryck identifieras som Catrine da Costa. Efter några år åtalades en rättsläkare (den sk obducenten) och en annan läkare (den sk allmänläkaren) för mord. De dömdes först i tingsrätten men pga div schabbel fick rättegången göras om och då friades dom från mordåtalet men ansågs ha styckat kvinnan (vilket dom inte var åtalade för, ett brott - "brott mot griftefriden" - som dessutom var preskriberat). Eftersom dom friades i mordåtalet kunde dom inte överklaga men eftersom rätten höll det för troligt att dom ändå styckat kroppen blev dom i allmännhetens ögon ändå dömda. Alltså formellt frikända, men i praktiken dömda, utan överklagansmöjlighet. Ytterst fiffig konstruktion - utom för läkarna själva.
På tiden det begav sig följde jag nog rättegångarna en del i media - senare blev det också flera ytterligare processer om läkarnas legitimationer - men brydde mig inte särskilt mycket om saken. Det som första gången lite preliminärt väckte mitt intresse för det hela var när jag för många år sedan läste Jan Guillou: Häxornas försvarare, en mycket intressant bok som i slutet tar upp styckmordsfallet som ett exempel på en häxprocess i vår tid. Ett av de avgörande "bevisen" mot läkarna var ju påståendet att den ene läkarens dotter skulle ha bevittnat styckningen. Hon skulle vid den tiden ha varit 17 månader gammal och hon skulle ha börjat berätta om detta för sin mamma vid ca tre års ålder.
Det Per Lindeberg nu i praktiken förmedlar genom sina böcker - en tanke som det är väldigt svårt att värja sig mot när man läser vad han skriver - är att här är ett justitiemord begånget. Ytterst detaljrikt går Lindeberg igenom processen och visar på många grava misstag i polisutredningen; hur polisen snabbt fick "tunnelseende" dvs bestämde sig för vem som var den skyldige och letade bevis bara mot denne istället för att spana brett och förutsättningslöst (detta ledde också till att andra misstänka som borde ha undersökts betydligt noggrannare lämnades åt sidan), och fr a hur media styrde bilden av de åtalade* på ett sådant sätt att många kom att förutsätta att dom var skyldiga långt innan någon dom fallit och trots att bevisningen var så svag att åklagaren var mycket tveksam till om han överhuvudtaget skulle åtala.
Jag skulle givetvis kunna skriva sida upp och sida ner och referera saker som gör mig upprörd bara jag tänker på det. Men det bästa är givetvis att du läser själv - eller tittar på de hemsidor, TV-program och YouTube-klipp jag länkar till.
Per Lindebergs böcker heter
Döden är en man Styckmordet Myterna efterspelet
Den kom 2008 och är en pocket på knappt 650 sidor. Den finns i bokhandeln och är en sammanfattning av Lindebergs första bok och beskriver dessutom de senaste årens skeenden,. Intressant är också att i denna senare utgåva läsa om det enorma motstånd mot den första boken som mötte från hela den kulturmaffia som var säkra på de två läkarnas skuld.
Den första av Lindebergs böcker heter
Döden är en man historien om obducenten och allmänläkaren. utg 1999, 750 sid.
Av förklarliga skäl beskriver denna bok de första årens skeenden betydligt noggrannare än vad som ryms i den senare pocketutgåvan - väl värt att läsa. Den boken får du låna på biblioteket eller söka antikvariskt. Själv fann jag den på Bokbörsen.**
Du kan också, om du vill ha snabb information, gå in på Per Lindebergs hemsida mediemordet.com. Leta rätt på "tio frågor om styckmålet" och Leif GW Perssons artikel "Mordet som aldrig inträffat", så får du grunden.
Leif GW Perssons syn på saken redovisades även för några veckor sedan i ett av avsnitten av programmet Veckans brott. Klicka på länken så ser du programmet.
För ca tio år sedan färdigställdes även en SVT-dramadokumentär om det hela, vilken ifrågasätter processen. Den fick dock först inte visas eftersom det programmet motarbetades av den kulturmaffia (representerad även bland SVT:s personal) som var säkra på läkarnas skuld. Först flera år senare när det kommit offentlig kritik mot den "fria" "objektiva" statliga televisionens "censur" fick programmet sändas. Dock på sämsta möjliga tid - sen lördagkväll - och utan repriser.*** Nu finns det programmet utlagt på YouTube i 11 delar, sammanlagt drygt 1,5 tim. Den första delen har du här, sen kan du klicka dig fram.
På Facebook lär finnas gruppen Till stöd för de anklagade läkarna i styckmålet. Givetvis går kära läsarna (de som är Facebookare) med i gruppen. Kanske ska jag själv uppge mitt envetna motstånd mot Facebook - för den goda sakens skull.
* en ytterst intressant detalj i medias hantering av affären är tituleringen av "obducenten". Hans korrekta titel vore snarare "rättsläkare", vilket han kallades i de allra första reportagen, men snabbt blev han omdöpt till obducenten, vilket gjorde det mycket lättare att skapa bilden av en pervers person som dagarna i ända stod och skar i folk. Det händer givetvis att rättsläkare obducerar, men lika ofta undersöker dom levande personer som tex är brottsoffer.
** under året som gått har jag även läst en bok, representerande "andra sidan", nämligen Hanna Olsson: Catrine och rättvisan. I denna bok tas läkarnas skuld snarast för given - alltför given vill jag tänka. När man läser Lindebergs böcker om den betydelse som Hanna Olssons bok + en tidigare DN-artikel hade för att vända hela skeendet till läkarnas nackdel så blir man mörkrädd. Hanna Olsson anlägger ett politiskt-feministiskt perspektiv på saken och därmed förvandlar hon rättsprocessen från att vara en fråga om det finns tillräckliga bevis för de åtalades skuld till att snarast bli en moralisk fråga: man "måste" tro de åtalades skuld annars står man på patriarkatets sida mot de förtryckta kvinnorna.
*** en serie Uppdrag granskning-program som lutade mer åt läkarnas skuld fick dock sändas på bästa sändningstid (vardag kl 20.00) med flera repriser. Detta säger något om svårigheten i vårt samhälle att komma fram med alternativa synsätt när den tredje statsmakten (media) bestämt sig för vad som är sant.
En svensk finne
har jag läst om. I boken Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen. Fick den redan på sjukhuset av äldsta dottern men då några andra böcker var före i kön så har den fått vänta.
Den handlar om en man från ett mindre samhälle i Finland som upplever sig som svensk. Han är helt enkelt en svensk man född i fel kropp. Han gör allt han kan för att få bli svensk och han beundrar passionerat allt det svenska: Per Albin, folkhemmet, jämställdheten, omsorgen, tryggheten...
I baksidestexten kallas boken "en varm hyllning till det trygga lagomlandet Sverige framförd med en ironisk och kärleksfull blinkning från vårt grannland i öster".
Nå, bokens huvudperson lyckas till slut skapa sig en svensk identitet i Göteborg. Själv skrattade jag igenkännande när jag läste om hans första dagar på jobbet:
Han blir välkomnad och presenterad och får hälsa på alla. Sedan vidtar en rad möten. Han berättar:"På svenska arbetsplatser har man många möten. En bra planering är halva jobbet, det där har svenskar alltid hajat". Ett av mötena är en två timmars diskussion - inklusive kaffepaus - om hur man ska ta betalt för personalfikat. Två alternativ: ett skrin där man betalar för vad man fikar eller avdrag direkt på lönen. Det första blir lite krångligare men det andra orättvisare eftersom alla då får samma avdrag oavsett hur mycket dom fikar. Efter sluten omröstning vinner "lönedebitering". Chefen meddelar då skrindebiteringsanhängarna att nästa dag kommer en psykolog att finnas tillgänglig på arbetsplatsen kl 10-15 med vilken dom kan prata och vädra sina känslor så att inga för arbetsmoralen besvärande framtida trauman består. Ytterligare någon dag senare sammankallar vd:n alla skrindebiteringsanhängare för att försäkra sig om att alla mår bra och att alla kommit över den snöpliga omröstningsförlusten. På fredagen kan alla - både lönedebiteringsanhängare och skrindebiteringsanhängare gå på After Work tillsammans och "ta en öl". Huvudpersonen sammanfattar sitt intryck: "Med gedigen eftervård har man kommit över omröstningstraumat på några dagar. Alla kan le mot varandra".
Så glad jag känner mig att jag jobbar på en svensk arbetsplats. Visst håller ni med mig, alla svenska arbetskamrater!
Läs och skratta åt vår förträffliga svenskhet.
Den handlar om en man från ett mindre samhälle i Finland som upplever sig som svensk. Han är helt enkelt en svensk man född i fel kropp. Han gör allt han kan för att få bli svensk och han beundrar passionerat allt det svenska: Per Albin, folkhemmet, jämställdheten, omsorgen, tryggheten...
I baksidestexten kallas boken "en varm hyllning till det trygga lagomlandet Sverige framförd med en ironisk och kärleksfull blinkning från vårt grannland i öster".
Nå, bokens huvudperson lyckas till slut skapa sig en svensk identitet i Göteborg. Själv skrattade jag igenkännande när jag läste om hans första dagar på jobbet:
Han blir välkomnad och presenterad och får hälsa på alla. Sedan vidtar en rad möten. Han berättar:"På svenska arbetsplatser har man många möten. En bra planering är halva jobbet, det där har svenskar alltid hajat". Ett av mötena är en två timmars diskussion - inklusive kaffepaus - om hur man ska ta betalt för personalfikat. Två alternativ: ett skrin där man betalar för vad man fikar eller avdrag direkt på lönen. Det första blir lite krångligare men det andra orättvisare eftersom alla då får samma avdrag oavsett hur mycket dom fikar. Efter sluten omröstning vinner "lönedebitering". Chefen meddelar då skrindebiteringsanhängarna att nästa dag kommer en psykolog att finnas tillgänglig på arbetsplatsen kl 10-15 med vilken dom kan prata och vädra sina känslor så att inga för arbetsmoralen besvärande framtida trauman består. Ytterligare någon dag senare sammankallar vd:n alla skrindebiteringsanhängare för att försäkra sig om att alla mår bra och att alla kommit över den snöpliga omröstningsförlusten. På fredagen kan alla - både lönedebiteringsanhängare och skrindebiteringsanhängare gå på After Work tillsammans och "ta en öl". Huvudpersonen sammanfattar sitt intryck: "Med gedigen eftervård har man kommit över omröstningstraumat på några dagar. Alla kan le mot varandra".
Så glad jag känner mig att jag jobbar på en svensk arbetsplats. Visst håller ni med mig, alla svenska arbetskamrater!
Läs och skratta åt vår förträffliga svenskhet.
Om Tyskland segrat
Nu har jag äntligen läst ut boken med den titeln. Fritt fram för min gamle kamrat att låna den således.
Undertiteln på boken är 53 alternativa scenarier. I 16 huvudkapitel, indelade i, som sagt, 53 delar beskrivs hur det kunde ha gått i Andra världskriget om det gått på något annat sätt. Läsarna kan vara lugna. Författarnas slutsats är att det i de flesta fall inte gjort så stor skillnad för krigets sammanlagda utgång, men kanske hade kriget förkortats med några månader eller i vissa fall upp till ett halvår (i några alternativa scenarier) eller blivit lite längre (i något enstaka scenario).
Men den riktigt stora skillnaden hade ju blivit om den inomtyska oppositionens planer att röja Hitler ur vägen hade genomförts under 1938. Planerna var mycket långt framskridna och detaljerade. Man får intrycket i boken att det nästan bara var det sista avgörande telefonsamtalet från person A till person B som fattades och att A då i sista minuten darrade på manschetten. Attentatet 20 juli 1944 tror författarna mindre på. Oppositionen den gången var betydligt svagare och mer oförberedd och hade knappast kunnat nå makten även om Hitler personligen avlägsnats.
Intressant är också att författarna sågar den tanke som understundom dyker upp att Hitlers personliga engagemang i den tyska krigsplaneringen skulle ha inverkat menligt på Tysklands möjligheter och att landet skulle klarat sig bättre om de professionella militärerna fått styra och ställa mer. I själva verket gällde meningsmotsättningarna mellan Hitler och militärledningen oftast mer begränsade frågor med mindre betydelse för själva utgången.
Sedan finns som sagt en mängd alternativa - teoretiskt tänkbara - utvecklingar beskrivna. Åtskilliga av de beskrivna alternativen skulle enligt författarnas mening ha kunnat förkorta kriget, tex om de allierade invaderat kontinenten redan 1942 eller 1943 istället för 1944 och om dom börjat erövringen av Italien inte via Sicilien och sedan långt ner på italeinska stöveln utan via Sardinien eller Korsika och sedan in högre upp på italienska fastlandet. Givetvis behandlas också i några kapitel kriget i Stilla havet. Tex så tror författarna att en invasion av Japan (som alternativ till atombomberna) inte skulle ha blivit så kostsam för de allierade som man oftast tänker sig (en miljon amerikaner, en halv miljon britter enligt Churchills gissning). Japsen skulle nämligen ha kapitulerat redan inför hotet om en invasion.
Sista kapitlet - som verkar vara ett tillägg i svenska utgåvan - är författat av historikern Dick Harrisson som skriver om Sveriges roll. Vad hade hänt om Sverige gått med i Finska Vinterkriget (inget mer än att kriget kanske varat några veckor till. Sveriga var alldeles för dåligt rustat för att på allvar deltaga); om Sverige vägrat genomfart för tyska Engelbrektdivisionen från Norge till Finland 1941; om britterna och fransmännen tagit sig från Narvik genom Lappland för att bistå finnarna i vinterkriget; om de allierade gjort detta men med det verkliga syftet att besätta malmfälten; om Sverige gjort respektive inte gjort motstånd mot en sådan västerländsk "ockupation"? Den enda situation där Harrisson kan tänka sig att Sverige skulle ha blivit ockuperat (av Tyskland) är om Sverige valt att inte göra motstånd mot ett brittiskt/franskt besättande av malmfälten. Då hade tyskarna blivit arga och sett sig tvugna säkra malmtillförseln. Det tyska behovet att i så fall placera några hundratusen man i vårt land skulle givetvis varit till Tysklands nackdel särskilt i krigets slutskede. Kortare krig, men tråkigare för oss svenskar.
- - - - - - - -
Om min gamle kamrat - trots detta utmärkta referat - "vill själv" läsa boken så kan han ju komma förbi nästa gång han besöker barnbarnet. Att döma av den långa tid (nio dagar) som gått sedan senaste Tyra-filmen dök upp på hans blogg så är han snart ytterst sugen på ett besök i staden.
Undertiteln på boken är 53 alternativa scenarier. I 16 huvudkapitel, indelade i, som sagt, 53 delar beskrivs hur det kunde ha gått i Andra världskriget om det gått på något annat sätt. Läsarna kan vara lugna. Författarnas slutsats är att det i de flesta fall inte gjort så stor skillnad för krigets sammanlagda utgång, men kanske hade kriget förkortats med några månader eller i vissa fall upp till ett halvår (i några alternativa scenarier) eller blivit lite längre (i något enstaka scenario).
Men den riktigt stora skillnaden hade ju blivit om den inomtyska oppositionens planer att röja Hitler ur vägen hade genomförts under 1938. Planerna var mycket långt framskridna och detaljerade. Man får intrycket i boken att det nästan bara var det sista avgörande telefonsamtalet från person A till person B som fattades och att A då i sista minuten darrade på manschetten. Attentatet 20 juli 1944 tror författarna mindre på. Oppositionen den gången var betydligt svagare och mer oförberedd och hade knappast kunnat nå makten även om Hitler personligen avlägsnats.
Intressant är också att författarna sågar den tanke som understundom dyker upp att Hitlers personliga engagemang i den tyska krigsplaneringen skulle ha inverkat menligt på Tysklands möjligheter och att landet skulle klarat sig bättre om de professionella militärerna fått styra och ställa mer. I själva verket gällde meningsmotsättningarna mellan Hitler och militärledningen oftast mer begränsade frågor med mindre betydelse för själva utgången.
Sedan finns som sagt en mängd alternativa - teoretiskt tänkbara - utvecklingar beskrivna. Åtskilliga av de beskrivna alternativen skulle enligt författarnas mening ha kunnat förkorta kriget, tex om de allierade invaderat kontinenten redan 1942 eller 1943 istället för 1944 och om dom börjat erövringen av Italien inte via Sicilien och sedan långt ner på italeinska stöveln utan via Sardinien eller Korsika och sedan in högre upp på italienska fastlandet. Givetvis behandlas också i några kapitel kriget i Stilla havet. Tex så tror författarna att en invasion av Japan (som alternativ till atombomberna) inte skulle ha blivit så kostsam för de allierade som man oftast tänker sig (en miljon amerikaner, en halv miljon britter enligt Churchills gissning). Japsen skulle nämligen ha kapitulerat redan inför hotet om en invasion.
Sista kapitlet - som verkar vara ett tillägg i svenska utgåvan - är författat av historikern Dick Harrisson som skriver om Sveriges roll. Vad hade hänt om Sverige gått med i Finska Vinterkriget (inget mer än att kriget kanske varat några veckor till. Sveriga var alldeles för dåligt rustat för att på allvar deltaga); om Sverige vägrat genomfart för tyska Engelbrektdivisionen från Norge till Finland 1941; om britterna och fransmännen tagit sig från Narvik genom Lappland för att bistå finnarna i vinterkriget; om de allierade gjort detta men med det verkliga syftet att besätta malmfälten; om Sverige gjort respektive inte gjort motstånd mot en sådan västerländsk "ockupation"? Den enda situation där Harrisson kan tänka sig att Sverige skulle ha blivit ockuperat (av Tyskland) är om Sverige valt att inte göra motstånd mot ett brittiskt/franskt besättande av malmfälten. Då hade tyskarna blivit arga och sett sig tvugna säkra malmtillförseln. Det tyska behovet att i så fall placera några hundratusen man i vårt land skulle givetvis varit till Tysklands nackdel särskilt i krigets slutskede. Kortare krig, men tråkigare för oss svenskar.
- - - - - - - -
Om min gamle kamrat - trots detta utmärkta referat - "vill själv" läsa boken så kan han ju komma förbi nästa gång han besöker barnbarnet. Att döma av den långa tid (nio dagar) som gått sedan senaste Tyra-filmen dök upp på hans blogg så är han snart ytterst sugen på ett besök i staden.
Tyckandets tyranni
heter en bok som jag alldeles nyss tagit mig igenom. Bara 158 sidor. Lätt som en plätt. Skriven av prof Kjell O Lejon. Synnerligen läsvärd.
Lejon anser det nödvändigt att ordentligt gå igenom toleransbegreppet. Det missbrukas nämligen. Ofta används det på ett sådant sätt att det hävdas att de som förfäktar traditionella kristna ståndpunker (om abort, äktenskapet, prästämbetet mm) skull vara intoleranta. På sida efter sida försöker han hamra in att tolerans inte måste betyda åsiktslikhet.
Han ägnar också en stor del av boken åt att visa att det är i den kristna (eller judiskt-kristna som han ofta skriver) idétraditionen som toleransbegreppet och demokratin uppsått. Är det en tillfällighet? Absolut inte. På ett övertygande sätt visar han hur de grundläggande idéerna i Bibeln är de som format vår samhällsutveckling och gett grunden för både demokrati, yttrandefrihet och tanken på mänskliga rättigheter (i kombination med det grekiska filosafiska arvet).
Klart uppmuntrande för oss kristna som numera så ofta indoktrineras med tanken att det är kristendomen (kyrkan) som varit emot all tankefrihet och att det är först nu när vi kastat det oket av oss som vi blivit verkligt fria och toleranta.
Har han rätt? Tänk efter: i vilken del av världen är det som de stabila demokratierna uppstått? Är det i det kristna västerlandet eller är det i Libyen, Saudi-Arabien och Iran? Intressant är också hans påstående att den bibliska profettraditionen skapat grund för vår tolerans mot samhällskritik; att även den enskilde - utifrån en grund av etiska värderingar - kan (och har rätt att) kritisera även makthavarna.
I boken visas också flera exempel från det svenska samhället hur de som menar sig företräda ett öppet och tolerant samhälle själva kan vara ytterst intoleranta mot traditionella kristna värderingar.
Ett avsnitt som visar den medvetna socialdemokratiska politiseringen av svenska kyrkan kan jag bara säga ja och amen till. Det mest kontroversiella avsnittet i boken är sannolikt dock då han gör en jämförelse mellan islam och kristendom och visar att det faktiskt inte är en ren tillfällighet att man då och då hör talas om självmordsbombare som motiverar sitt handlande utifrån en muslimsk grundsyn medan du aldrig hör talas om någon som spränger sig i luften (med många döda som följd) med "kristen" motivering. Tydligt är att koranen är en bok med olika budskap bl a i frågan om hur de "otrogna" ska behandlas och att islam därför kan utvecklas i olika riktningar.
Ytterst tänkvärd bok. Du köper den här BV-förlag 195:-
Andra som bloggat om boken: Yngve Kalin (15 dec); Håkan Sunnliden (9 januari).
Lejon anser det nödvändigt att ordentligt gå igenom toleransbegreppet. Det missbrukas nämligen. Ofta används det på ett sådant sätt att det hävdas att de som förfäktar traditionella kristna ståndpunker (om abort, äktenskapet, prästämbetet mm) skull vara intoleranta. På sida efter sida försöker han hamra in att tolerans inte måste betyda åsiktslikhet.
Han ägnar också en stor del av boken åt att visa att det är i den kristna (eller judiskt-kristna som han ofta skriver) idétraditionen som toleransbegreppet och demokratin uppsått. Är det en tillfällighet? Absolut inte. På ett övertygande sätt visar han hur de grundläggande idéerna i Bibeln är de som format vår samhällsutveckling och gett grunden för både demokrati, yttrandefrihet och tanken på mänskliga rättigheter (i kombination med det grekiska filosafiska arvet).
Klart uppmuntrande för oss kristna som numera så ofta indoktrineras med tanken att det är kristendomen (kyrkan) som varit emot all tankefrihet och att det är först nu när vi kastat det oket av oss som vi blivit verkligt fria och toleranta.
Har han rätt? Tänk efter: i vilken del av världen är det som de stabila demokratierna uppstått? Är det i det kristna västerlandet eller är det i Libyen, Saudi-Arabien och Iran? Intressant är också hans påstående att den bibliska profettraditionen skapat grund för vår tolerans mot samhällskritik; att även den enskilde - utifrån en grund av etiska värderingar - kan (och har rätt att) kritisera även makthavarna.
I boken visas också flera exempel från det svenska samhället hur de som menar sig företräda ett öppet och tolerant samhälle själva kan vara ytterst intoleranta mot traditionella kristna värderingar.
Ett avsnitt som visar den medvetna socialdemokratiska politiseringen av svenska kyrkan kan jag bara säga ja och amen till. Det mest kontroversiella avsnittet i boken är sannolikt dock då han gör en jämförelse mellan islam och kristendom och visar att det faktiskt inte är en ren tillfällighet att man då och då hör talas om självmordsbombare som motiverar sitt handlande utifrån en muslimsk grundsyn medan du aldrig hör talas om någon som spränger sig i luften (med många döda som följd) med "kristen" motivering. Tydligt är att koranen är en bok med olika budskap bl a i frågan om hur de "otrogna" ska behandlas och att islam därför kan utvecklas i olika riktningar.
Ytterst tänkvärd bok. Du köper den här BV-förlag 195:-
Andra som bloggat om boken: Yngve Kalin (15 dec); Håkan Sunnliden (9 januari).
Tidskriftsläsare
är vad jag varit sista veckorna. En kort tid före jul fick jag ungefär samtidigt nr 4 av två olika tidskrifter som jag prenumerarar på, dels den finlandssvenska Kristet perspektiv och dels Keryx utgiven av Livets ord. När jag började bläddra i dem så uppmärksammade jag samtidigt att på mitt lilla bord där olästa tidskrifter har sin plats fanns även numren 2 och 3 av desamma tidskrifterna. Bäst göra ett s k ryck innan högen av olästa tidskrifter blir för hög, tänkte jag. Sagt och gjort. Nu är alla dessa sammanlagt sex nr färdiglästa och inplacerade i bokhylla. Dags för sammanfattning.
Kristet perspektiv tror jag att jag tidigare en gång karaktäriserat som en slags kvartalsvariant av Kyrka och Folk. Men med ett perspektiv från vårt östra grannland. En hel del utblickar även till vårt land finns med. Absolut läsvärd, men samtidigt: en tidskrift som ägnar en stor del av innehållet åt att kommentera dagsläget i kyrkan kan någon gång upplevas lite gnällig. Men det är ju i och för sig inte så underligt. Om man bara sakligt beskriver vad som händer i våra två kyrkors kyrkomöten, vilka ståndpunkter våra biskopar intar, vad som sker i kyrkopolitiken mm så blir det ju av sig självt en till stor del deprimerande läsning.
Recenssionsdelen i tidskriften är stor. Många intressanta böcker presenteras. Många gånger har jag fått behärska mig så jag inte ännu mer bygger på travarna av olästa böcker. Men där finns också mycken nyttig bibelundervisning. I ett av de senare numren en intressant utläggning av Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus. I något ännu tidigare nummer minns jag en förklaring av hur man egentligen ska förstå det uttryck om dem som var åskådare till korsfästelsen, vilket i vår svenska bibel tidigare översatts "de slog sig för bröstet och vände hem igen".*
Absolut är den värld sitt pris. Man får den nämligen gratis (men man kan givetvis ge en gåva!). En given följeslagare för alla allvarligt sinnade kyrkokristna.
Keryx är en tidskrift av helt annat slag. Jag har om den tidigare uttryckt att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från Livets ord. Till alla teologiskt intresserade (innehållet är delvis lite "tyngre") kristna kan jag bara säga: prenumerera! Knappt 300:- per år är väl vad den kostar. Det är den absolut värd. En teologisk fördjupningstidskrift, men inte är den full med "framgångsteologiska" författare. Nej, mest katoliker och ortodoxa känns det som. Tillsammans med utdrag ur kyrkofädernas skrifter mm. Det är nog den tidskrift som jag numera med allra största behållning läser.**
- - - - - - -
(Jag sätter detta inlägga under kategorin Böcker jag läst eftersom jag inte ids skapa en ny tidskriftskategori.)
* enligt artikeln ifråga skulle en korrekt översättning snarare vara "de slog sig för bröstet och omvände sig". Det lär finnas vissa gamla överättningar som har den lydelsen. Att slå sig för bröstet är en gammal sed som uttrycker ånger. Den som går i mässa i katolska kyrkan kan notera att där förekommer att man slår sig för bröstet med knuten näve under mässans syndabekännelse.
Intressant tolkning onekligen. Tänk om det var många av dessa korsfärstelsevittnen som "när de såg det som skedde" ångrade att dom deltagit i hetsen som förde Jesus till korset och när sedan den Helige Ande blivit utgjuten så var det bl a dessa som var beredda att ta emot evangeliet så att flera tusen blev troende på en och samma dag.
** jag har alla nummer av Keryx utom nummer 2-2004 vilket redan var slut när jag något år senare började prenumerera och fick chansen köpa alla tidigare utgivna nummer. Om det finns någon läsare som har detta nr och är beredd sälja det så är jag intresserad.
Kristet perspektiv tror jag att jag tidigare en gång karaktäriserat som en slags kvartalsvariant av Kyrka och Folk. Men med ett perspektiv från vårt östra grannland. En hel del utblickar även till vårt land finns med. Absolut läsvärd, men samtidigt: en tidskrift som ägnar en stor del av innehållet åt att kommentera dagsläget i kyrkan kan någon gång upplevas lite gnällig. Men det är ju i och för sig inte så underligt. Om man bara sakligt beskriver vad som händer i våra två kyrkors kyrkomöten, vilka ståndpunkter våra biskopar intar, vad som sker i kyrkopolitiken mm så blir det ju av sig självt en till stor del deprimerande läsning.
Recenssionsdelen i tidskriften är stor. Många intressanta böcker presenteras. Många gånger har jag fått behärska mig så jag inte ännu mer bygger på travarna av olästa böcker. Men där finns också mycken nyttig bibelundervisning. I ett av de senare numren en intressant utläggning av Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus. I något ännu tidigare nummer minns jag en förklaring av hur man egentligen ska förstå det uttryck om dem som var åskådare till korsfästelsen, vilket i vår svenska bibel tidigare översatts "de slog sig för bröstet och vände hem igen".*
Absolut är den värld sitt pris. Man får den nämligen gratis (men man kan givetvis ge en gåva!). En given följeslagare för alla allvarligt sinnade kyrkokristna.
Keryx är en tidskrift av helt annat slag. Jag har om den tidigare uttryckt att den sannolikt omkullkastar de flestas fördomar om vad som kommer från Livets ord. Till alla teologiskt intresserade (innehållet är delvis lite "tyngre") kristna kan jag bara säga: prenumerera! Knappt 300:- per år är väl vad den kostar. Det är den absolut värd. En teologisk fördjupningstidskrift, men inte är den full med "framgångsteologiska" författare. Nej, mest katoliker och ortodoxa känns det som. Tillsammans med utdrag ur kyrkofädernas skrifter mm. Det är nog den tidskrift som jag numera med allra största behållning läser.**
- - - - - - -
(Jag sätter detta inlägga under kategorin Böcker jag läst eftersom jag inte ids skapa en ny tidskriftskategori.)
* enligt artikeln ifråga skulle en korrekt översättning snarare vara "de slog sig för bröstet och omvände sig". Det lär finnas vissa gamla överättningar som har den lydelsen. Att slå sig för bröstet är en gammal sed som uttrycker ånger. Den som går i mässa i katolska kyrkan kan notera att där förekommer att man slår sig för bröstet med knuten näve under mässans syndabekännelse.
Intressant tolkning onekligen. Tänk om det var många av dessa korsfärstelsevittnen som "när de såg det som skedde" ångrade att dom deltagit i hetsen som förde Jesus till korset och när sedan den Helige Ande blivit utgjuten så var det bl a dessa som var beredda att ta emot evangeliet så att flera tusen blev troende på en och samma dag.
** jag har alla nummer av Keryx utom nummer 2-2004 vilket redan var slut när jag något år senare började prenumerera och fick chansen köpa alla tidigare utgivna nummer. Om det finns någon läsare som har detta nr och är beredd sälja det så är jag intresserad.
Lyda Gud mer än människor
Så heter en bok som jag läst under senaste veckorna. Den är utgiven av Missionsprovinsen och är en festskrift tillägnad Missionsprovinsens förste biskop Arne Olsson vid hans 80-årsdag. När man i våras fick ett erbjudande att beställa boken så gjorde jag givetvis det. Jag lät även mitt namn komma med i Tabula gratulatoria.* Varför jag nu gjorde det? Jag känner inte Arne Olsson personligen och har aldrig träffat honom. Inte heller har jag valt att vara engagerad i Missionsprovinsen. Så varför? Kanske för att jag trots allt känner en respekt för en person som vågar ta konsekvenser av sin övertygelse även om det innebär att man måste gå på tvären i förhållande till den stora massan?
Boken är klart intressant och läsvärd tycker jag. Den innehåller dels historiken hur Missionsprovinsen blev till med lite vida utblickar. Intressant att läsa kapitlet om Missionshistorien, hur evangeliet bla genom svenskt missionsarbete kom till Kenya, vars biskop Valter Obare nu gett tillbaka till sina trossyskon i Sverige genom att ge del av biskopsämbetet. Intressant är även den artikel som visar i viken successionskedja valter Obare står; att vigningskedjan går tillbaka via några afrikanska biskopar via svenska biskopar i Afrika till svenske biskopen Bo Giertz. Det är alltså svenska kyrkans egen successionstradition som nu kommer tillbaka till oss.
Men för den officiella svenska kyrkan var det inte tillräckligt. Om än man givetvis inte kan underkänna själva biskopsämbetet som sådant så måste man konstatera att Missionsprovinsens vigningar är illegitima, sett ur svenska kyrkans synvinkel. Alltså har de svenskkyrkliga präster som blivit biskopsvigda i provinsen förlorat sin rätt vara präster i svenska kyrkan.
På ett sätt följdriktigt givetvis - i alla fall om man ska vara paragraf-fundamentalist. Men nog hade en annan utveckling varit möjlig! Svenska kyrkan skulle ha kunnat slå till bomsarna och ställa sig frågorna "vad är det som sker, varför sker det, vad ska vi dra för slutsatser av det och hur ska vi hantera det?"
Svaret på dessa frågor hade kunnat bli ungefär att kristna i svenska kyrkan känner sig tvingade att agera på egen hand därför att dom känner sig svikna/motarbetade av den officiella kyrkan. Kyrkan själv kunde ha insett att den hittillsvarande vägen att "lösa" ämbetskonflikten - stoppa alla präst- och diakonvigningar av "motståndare" - leder till en brist på ämbetsbärare som trots allt en ganska stor grupp kyrkfolk fortfarande vill ha. Man hade kunnat "stanna" utvecklingen för en tid och sätta sig i seriösa samtal för att finna en utväg och i den utvägen skapat en möjlighet att inkludera Missionsprovonsen som ett fritt icke-territoriellt stift inom svenska kyrkan. Ingen ska säga att det varit omöjligt - om man velat.**
Men av detta givetvis ingenting. I övrigt tycker jag att kyrkans agerande mot Missionsprovinsen utmärks av viss godtycklighet. När även provinsens sekreterare förlorar prästämbetet i svenska kyrkan pga av sitt engagemang (men inte flera andra präster som deltagit i prästvigningarna) så känns det som att Göteborgs domkapitel bara hade behov av att statuera exempel.
Intressant i boken är även att läsa biskop Obares försvar av sitt handlande inför Lutherska Världsförbundet. Där framkommer tydligt (också med konkret exempel) hur han som afrikansk kristen får uppleva hur de rika västerländska kyrkorna använder sin yttre makt för att driva igenom sin vilja. Men kan knappast komma från intrycket att Lutherska världsförbundet i en konflikt mellan en fattig ung afrikansk kyrka och världens största (till nominella medlemstalet) och rikaste lutherska kyrka, svenska kyrkan, naturligtvis inte kan undvika att ta den senares parti. Som av en händelse!
Men inte bara historik i boken. Även ett antal teologiska uppsatser. God traditionell luthersk undervisning rakt igenom. Det här är i mina ögon genuint och äkta (om än i något fall lite "torrt"). Svenska kyrkan när den är som bäst. Tänk om Juhana Pohjalas uppsats om gudstjänsten Tillsammans med den uppståndne Herren och biskop Göran Beijers artikel om Det allmänna prästadömet hade fått vara föredrag vid stiftets Framtidsforum - det hade varit nå'nting!
Det enda kapitel i boken som känns lite udda är ett om Finlands historia. Men kanske måste det vara med för att den finska delen av Missionsprovinsen ska känna sig inkluderad. Annars var det intressant att läsa det personliga vittnesbördet av Matti Väisänen som blivit Missionsprovinsens biskop i Finland. Tyvärr verkar det som att basen i den finska grenen av provinsen (dess förankring i olika rörelser inom kyrkan) är ännu smalare än i Sverige.
Absolut inte bortkastad tid att läsa den boken. Både uppbyggligt och lärorikt!
* föteckning över alla som vill gratulera jubilaren
** man kan jämföra med svenska kyrkans förhållande till EFS. Där har kyrkan på många olika sätt och under mycket lång tid ansträngt sig för att kunna inkludera EFS i svenska kyrkan, trots att delar av EFS under perioder i praktiken levt och agerat som en ren frikyrka.
Ännu tydligare blir ju kontrasten när man betänker svenska kyrkans överenskommelse om samverkan med
Missionskyrkan: att rata trossyskon som har samma bekännelse och samma ämbete men omfamna andra kristna med vika vi varken har gemensam bekännelse- eller ämbetsgrund; det känns verkligen som att gå över ån efter vatten.
Boken är klart intressant och läsvärd tycker jag. Den innehåller dels historiken hur Missionsprovinsen blev till med lite vida utblickar. Intressant att läsa kapitlet om Missionshistorien, hur evangeliet bla genom svenskt missionsarbete kom till Kenya, vars biskop Valter Obare nu gett tillbaka till sina trossyskon i Sverige genom att ge del av biskopsämbetet. Intressant är även den artikel som visar i viken successionskedja valter Obare står; att vigningskedjan går tillbaka via några afrikanska biskopar via svenska biskopar i Afrika till svenske biskopen Bo Giertz. Det är alltså svenska kyrkans egen successionstradition som nu kommer tillbaka till oss.
Men för den officiella svenska kyrkan var det inte tillräckligt. Om än man givetvis inte kan underkänna själva biskopsämbetet som sådant så måste man konstatera att Missionsprovinsens vigningar är illegitima, sett ur svenska kyrkans synvinkel. Alltså har de svenskkyrkliga präster som blivit biskopsvigda i provinsen förlorat sin rätt vara präster i svenska kyrkan.
På ett sätt följdriktigt givetvis - i alla fall om man ska vara paragraf-fundamentalist. Men nog hade en annan utveckling varit möjlig! Svenska kyrkan skulle ha kunnat slå till bomsarna och ställa sig frågorna "vad är det som sker, varför sker det, vad ska vi dra för slutsatser av det och hur ska vi hantera det?"
Svaret på dessa frågor hade kunnat bli ungefär att kristna i svenska kyrkan känner sig tvingade att agera på egen hand därför att dom känner sig svikna/motarbetade av den officiella kyrkan. Kyrkan själv kunde ha insett att den hittillsvarande vägen att "lösa" ämbetskonflikten - stoppa alla präst- och diakonvigningar av "motståndare" - leder till en brist på ämbetsbärare som trots allt en ganska stor grupp kyrkfolk fortfarande vill ha. Man hade kunnat "stanna" utvecklingen för en tid och sätta sig i seriösa samtal för att finna en utväg och i den utvägen skapat en möjlighet att inkludera Missionsprovonsen som ett fritt icke-territoriellt stift inom svenska kyrkan. Ingen ska säga att det varit omöjligt - om man velat.**
Men av detta givetvis ingenting. I övrigt tycker jag att kyrkans agerande mot Missionsprovinsen utmärks av viss godtycklighet. När även provinsens sekreterare förlorar prästämbetet i svenska kyrkan pga av sitt engagemang (men inte flera andra präster som deltagit i prästvigningarna) så känns det som att Göteborgs domkapitel bara hade behov av att statuera exempel.
Intressant i boken är även att läsa biskop Obares försvar av sitt handlande inför Lutherska Världsförbundet. Där framkommer tydligt (också med konkret exempel) hur han som afrikansk kristen får uppleva hur de rika västerländska kyrkorna använder sin yttre makt för att driva igenom sin vilja. Men kan knappast komma från intrycket att Lutherska världsförbundet i en konflikt mellan en fattig ung afrikansk kyrka och världens största (till nominella medlemstalet) och rikaste lutherska kyrka, svenska kyrkan, naturligtvis inte kan undvika att ta den senares parti. Som av en händelse!
Men inte bara historik i boken. Även ett antal teologiska uppsatser. God traditionell luthersk undervisning rakt igenom. Det här är i mina ögon genuint och äkta (om än i något fall lite "torrt"). Svenska kyrkan när den är som bäst. Tänk om Juhana Pohjalas uppsats om gudstjänsten Tillsammans med den uppståndne Herren och biskop Göran Beijers artikel om Det allmänna prästadömet hade fått vara föredrag vid stiftets Framtidsforum - det hade varit nå'nting!
Det enda kapitel i boken som känns lite udda är ett om Finlands historia. Men kanske måste det vara med för att den finska delen av Missionsprovinsen ska känna sig inkluderad. Annars var det intressant att läsa det personliga vittnesbördet av Matti Väisänen som blivit Missionsprovinsens biskop i Finland. Tyvärr verkar det som att basen i den finska grenen av provinsen (dess förankring i olika rörelser inom kyrkan) är ännu smalare än i Sverige.
Absolut inte bortkastad tid att läsa den boken. Både uppbyggligt och lärorikt!
* föteckning över alla som vill gratulera jubilaren
** man kan jämföra med svenska kyrkans förhållande till EFS. Där har kyrkan på många olika sätt och under mycket lång tid ansträngt sig för att kunna inkludera EFS i svenska kyrkan, trots att delar av EFS under perioder i praktiken levt och agerat som en ren frikyrka.
Ännu tydligare blir ju kontrasten när man betänker svenska kyrkans överenskommelse om samverkan med
Missionskyrkan: att rata trossyskon som har samma bekännelse och samma ämbete men omfamna andra kristna med vika vi varken har gemensam bekännelse- eller ämbetsgrund; det känns verkligen som att gå över ån efter vatten.
Trygga och lättkränkta
det är vad vi svenskar är enligt psykiatern David Eberhard.
För en tid sedan läste jag två böcker av honom vilka jag råkade springa på när jag en ledig eftermiddag botaniserade i bokhandelns hyllor. Tyvärr innebar det att den övriga högen med olästa böcker fick ligga orörd. Jag tycks köpa böcker i snabbare takt än jag läser. Inte bra!
Den första av de två böckerna, I trygghetsnarkomanernas land, kom ju ut för flera år sedan och rekommenderades då till mig av min yngre bror. Alltså har jag i flera år burit bördan att jag borde läsa den. När jag nu äntligen kom mig för att läsa den så ringde jag honom för att få diskutera den men då menade han att han redan glömt den. Så kan det gå.
Eberhard skriver om att vi är omgivna av lagar, regler, myndigheter som på allt sätt försöker skydda oss från faror och göra vår tillvaro trygg. Överdrivet trygg! Många övertydliga exempel ges. Det visar sig, menar Eberhard, i att vi till slut blir oförmögna att hantera det som bara hör till det vanliga livet av konflikter och svårigheter. En bakgrund är kanske hans erfarenhet som läkare på psykakuten: folk söker hjälp där när katten dött eller pojkvännen gjort slut.
Också skolan får sina slängar. Fr a tycks han irritera sig över att vår jämlika skola hindrar alla att utvecklas och fr a de duktiga hämmas. Känns som att man läser skolminister Björklund.
Böcker kan vara läsvärda även om dom har några år på nacken - och då kan man ju köpa en pocket. Billigare.
Den andra boken, Ingen tar skit i de lättkränktas land, är färskare. Egentligen känns den som ett utbyggt avslutningskapitel i första boken. En hel del upprepningar - för det är ju den grundläggande överdrivna tryggheten (beskriven i första boken) som gör att vi ingenting tål - men också en teori om jantelagens betydelse för vår lättkränkthet. Om jag minns rätt så skulle resonemanget kunna sammanfattas ungefär sålunda:
1. du ska inte tro att du är nå'nting
2. detta gäller även andra, dvs dom ska inte heller tro att dom är nå'nting.
3. när jag då - trots allt - stöter på någon som i något avseende faktiskt är duktigare ("bättre") än jag eller på något sätt har det bättre än jag eller har något som jag inte har eller kan något som jag inte kan...
4. ...då blir jag KRÄNKT
Ett av de mer komiska exemplen i boken är lärarstudenten med invandrarbakgrund som anmäler sin lärare för rasism när hon får tillbaka en uppsats med kommentaren "fortsätt jobba med språket"!
För en tid sedan läste jag två böcker av honom vilka jag råkade springa på när jag en ledig eftermiddag botaniserade i bokhandelns hyllor. Tyvärr innebar det att den övriga högen med olästa böcker fick ligga orörd. Jag tycks köpa böcker i snabbare takt än jag läser. Inte bra!
Den första av de två böckerna, I trygghetsnarkomanernas land, kom ju ut för flera år sedan och rekommenderades då till mig av min yngre bror. Alltså har jag i flera år burit bördan att jag borde läsa den. När jag nu äntligen kom mig för att läsa den så ringde jag honom för att få diskutera den men då menade han att han redan glömt den. Så kan det gå.
Eberhard skriver om att vi är omgivna av lagar, regler, myndigheter som på allt sätt försöker skydda oss från faror och göra vår tillvaro trygg. Överdrivet trygg! Många övertydliga exempel ges. Det visar sig, menar Eberhard, i att vi till slut blir oförmögna att hantera det som bara hör till det vanliga livet av konflikter och svårigheter. En bakgrund är kanske hans erfarenhet som läkare på psykakuten: folk söker hjälp där när katten dött eller pojkvännen gjort slut.
Också skolan får sina slängar. Fr a tycks han irritera sig över att vår jämlika skola hindrar alla att utvecklas och fr a de duktiga hämmas. Känns som att man läser skolminister Björklund.
Böcker kan vara läsvärda även om dom har några år på nacken - och då kan man ju köpa en pocket. Billigare.
Den andra boken, Ingen tar skit i de lättkränktas land, är färskare. Egentligen känns den som ett utbyggt avslutningskapitel i första boken. En hel del upprepningar - för det är ju den grundläggande överdrivna tryggheten (beskriven i första boken) som gör att vi ingenting tål - men också en teori om jantelagens betydelse för vår lättkränkthet. Om jag minns rätt så skulle resonemanget kunna sammanfattas ungefär sålunda:
1. du ska inte tro att du är nå'nting
2. detta gäller även andra, dvs dom ska inte heller tro att dom är nå'nting.
3. när jag då - trots allt - stöter på någon som i något avseende faktiskt är duktigare ("bättre") än jag eller på något sätt har det bättre än jag eller har något som jag inte har eller kan något som jag inte kan...
4. ...då blir jag KRÄNKT
Ett av de mer komiska exemplen i boken är lärarstudenten med invandrarbakgrund som anmäler sin lärare för rasism när hon får tillbaka en uppsats med kommentaren "fortsätt jobba med språket"!
Teori och praktik
Lite så känns det med de två böcker jag läst senaste tiden.
Den första - som jag lyckades ta mig igenom på lediga stunder under seglarlägret - är en nästan femton år gammal bok (utkom 1996) som jag länge tänkt läsa; Peter Englund: Brev från Nollpunkten. Redan när den utkom insåg jag att det här är en bok jag vill läsa. Varför det inte blivit av på alla år har jag inget bra svar på. Redan någon gång direkt efter den utkom fick jag en personlig rekommendation att läsa den. Det var en gammal klasskamrat från grundskolan - nu boende i mellansverige - som var på besök hos sin mor och fått för sig att hälsa på mig på församlingsexpeditionen då han fått veta att jag blivit präst i vår gemensamma barndomsförsamling. Han stod på expen under hela öppettiden (två timmar) och en av samtalspunkterna var alltså en rekommendation av denna bok. Men först nu blev det av. Under försommaren fanns boken tillsammans med ett flertal andra titlar i en stor låda på COOP märkt "sommarläsning - tre pocket för 100 kr".
Nu blir det kanske lite märkligt att recensera en femton år gammal bok så jag avstår. Säger bara att den var läsvärd. Den behandlar några stora skeenden i det grymmaste av århundraden, 1900-talet. Första världskriget, Stalinterrorn på trettiotalet, Förintelsen och Atombombssprängningarna över Japan. När man läser kapitlen efter varandra så blir det som om Englund steg för steg visar hur respekten för människolivet bryts ner genom masslaktningen av soldater i första världskrigets skyttegravar, terrorbombningarna av civila under det andra och givetvis Förintelsen och atombomberna. Till detta ett kapitel om kultur- och vetenskapspolitiken i de två totalitära politiska systemen nazismen och sovjetkommunismen.
Det intressanta med just det kapitlet är att Englund visar hur lika dessa två totalitära system i grunden var.
Man ser också hur orimligt det är när vetenskap och kultur ska styras av ideologi. Vad är "tysk matematik"? Relativitetsteorin kan avfärdas för att den är "judisk" osv. Utan alla övriga jämförelser så kan det inte hjälpas att man ser vissa små paralleller även till vår egen både kyrkliga och samhälleliga samtid. Hur även vi i vår tid fattar beslut om vad som är riktigt på rent ideologiska grunder klart i strid med tradition och etablerad erfarenhet. Läsaren får själv tänka ut det konkreta.
Den andra boken,som jag läst sista dagarna, är en av dem jag tidigare berättat att jag köpt: Gereon Goldmann: Genom Dödsskuggans dal (Fredestad förlag/Catholica). Det är absolut en av de mest faschinerande böcker jag läst på länge. Det handlar om en tysk katolsk man, franciskan och seminarist vid prästseminarium som blir inkallad till militärtjänst i SS tillsammans med en grupp andra blivande präster. Ett starkt vittnesbörd är hur man kan se hur dessa unga kristna mitt i den nazistiska omgivningen får respekt för sin tro när dom vägrar kompromissa. T o m Heinrich Himmler ger dem ett personligt löfte att de ska få utöva sina religiösa plikter och inte behöva utsättas för kränkningar pga sin tro. Man kommer utan tvekan att tänka på Daniel och hans vänner (se början av Daniels bok i Bibeln) som också genom sin direkta kompromisslöshet skapar sig religiöst utrymme. Vid ett tillfälle i sitt liv är han mer kompromisslös än sina kamrater (överdrivet skarp i sin kritik mot missförhållanden, tycker dom) och förlorar därmed sin post. Det visar sig att just detta senare räddar hans liv.
Hela boken är sedan ett enda långt vittnesbörd om bönens makt, om trohetens värde, om hur Gud kan frälsa i yttersta nöd. Jag avstår från att referera hela boken. Istället uppmanar jag verkligen läsarna att köpa/låna den och läsa den. Du ångrar dig garanterat inte.*
Men några bitar ur boken ska jag ge. Huvudpersonen är alltså på väg bli präst när kriget avbryter planerna. Han lyckas dock senare få biskopligt tillstånd att dela ut kommunion (nattvard, på denna tid gav katolska kyrkan bara brödet, inte vinet till lekmännen) till sårade och döende soldater (han får kontinuerligt hämta invigt nattvardsbröd hos präster på de olika orter han kommer till). Vid ett tillfälle när han som sjukvårdare, under skydd av Röda kors-flaggan, tar sig fram till de sårade mitt i stridslinjen så möter han allierade sjukvårdare i samma ärende. En trettio minuter lång fred uppstår där mitt i striden där de allierade sjukvårdarna bjuder på choklad och han ger nattvarden till döende katoliker även bland de allierade soldaterna.
Mot slutet av kriget blir han tillfångatagen och hamnar i fransk fångenskap i Nordafrika. Efter att ha blivit prästvigd av en fransk biskop blir han präst i ett fångläger där särskilt övertygade nazister sitter fångna. Han möter först ett oerhört motstånd men tack vare träget arbete lyckas han återuppväcka tron hos många av dessa tyska soldater som har en kristen bakgrund. Efter en tid är det hundratals som deltager i den dagliga mässan.
Vid ett tillfälle får han möjlighet möta en kristen ordenskvinna som lever som eremit i de nordafrikanska bergen. Hon ber honom ge namnet på den nazist i fånglägret som är allra mest hatisk mot kristendomen. Efter en tids fortsatt arbete i lägret kommer just den officeren och vill bli kristen och bikta sig. När han senare får chans berätta detta för eremitkvinnan så utbister hon "Naturligtvis, jag har ju bett för honom sex timmar - varje natt!"
Kan man annat än få en tankeställare, vi som så ofta ger upp i våra böner för grannar, vänner, barn, föräldrar, makar? Bönens makt framträder även på annat sätt. Det visar sig att huvudpersonen - utan att veta om det - haft hemliga förebedjare i hela sitt liv. Men nu avslöjar jag inte mer. Tole lege! (Tag och läs!)
Den första - som jag lyckades ta mig igenom på lediga stunder under seglarlägret - är en nästan femton år gammal bok (utkom 1996) som jag länge tänkt läsa; Peter Englund: Brev från Nollpunkten. Redan när den utkom insåg jag att det här är en bok jag vill läsa. Varför det inte blivit av på alla år har jag inget bra svar på. Redan någon gång direkt efter den utkom fick jag en personlig rekommendation att läsa den. Det var en gammal klasskamrat från grundskolan - nu boende i mellansverige - som var på besök hos sin mor och fått för sig att hälsa på mig på församlingsexpeditionen då han fått veta att jag blivit präst i vår gemensamma barndomsförsamling. Han stod på expen under hela öppettiden (två timmar) och en av samtalspunkterna var alltså en rekommendation av denna bok. Men först nu blev det av. Under försommaren fanns boken tillsammans med ett flertal andra titlar i en stor låda på COOP märkt "sommarläsning - tre pocket för 100 kr".
Nu blir det kanske lite märkligt att recensera en femton år gammal bok så jag avstår. Säger bara att den var läsvärd. Den behandlar några stora skeenden i det grymmaste av århundraden, 1900-talet. Första världskriget, Stalinterrorn på trettiotalet, Förintelsen och Atombombssprängningarna över Japan. När man läser kapitlen efter varandra så blir det som om Englund steg för steg visar hur respekten för människolivet bryts ner genom masslaktningen av soldater i första världskrigets skyttegravar, terrorbombningarna av civila under det andra och givetvis Förintelsen och atombomberna. Till detta ett kapitel om kultur- och vetenskapspolitiken i de två totalitära politiska systemen nazismen och sovjetkommunismen.
Det intressanta med just det kapitlet är att Englund visar hur lika dessa två totalitära system i grunden var.
Man ser också hur orimligt det är när vetenskap och kultur ska styras av ideologi. Vad är "tysk matematik"? Relativitetsteorin kan avfärdas för att den är "judisk" osv. Utan alla övriga jämförelser så kan det inte hjälpas att man ser vissa små paralleller även till vår egen både kyrkliga och samhälleliga samtid. Hur även vi i vår tid fattar beslut om vad som är riktigt på rent ideologiska grunder klart i strid med tradition och etablerad erfarenhet. Läsaren får själv tänka ut det konkreta.
Den andra boken,som jag läst sista dagarna, är en av dem jag tidigare berättat att jag köpt: Gereon Goldmann: Genom Dödsskuggans dal (Fredestad förlag/Catholica). Det är absolut en av de mest faschinerande böcker jag läst på länge. Det handlar om en tysk katolsk man, franciskan och seminarist vid prästseminarium som blir inkallad till militärtjänst i SS tillsammans med en grupp andra blivande präster. Ett starkt vittnesbörd är hur man kan se hur dessa unga kristna mitt i den nazistiska omgivningen får respekt för sin tro när dom vägrar kompromissa. T o m Heinrich Himmler ger dem ett personligt löfte att de ska få utöva sina religiösa plikter och inte behöva utsättas för kränkningar pga sin tro. Man kommer utan tvekan att tänka på Daniel och hans vänner (se början av Daniels bok i Bibeln) som också genom sin direkta kompromisslöshet skapar sig religiöst utrymme. Vid ett tillfälle i sitt liv är han mer kompromisslös än sina kamrater (överdrivet skarp i sin kritik mot missförhållanden, tycker dom) och förlorar därmed sin post. Det visar sig att just detta senare räddar hans liv.
Hela boken är sedan ett enda långt vittnesbörd om bönens makt, om trohetens värde, om hur Gud kan frälsa i yttersta nöd. Jag avstår från att referera hela boken. Istället uppmanar jag verkligen läsarna att köpa/låna den och läsa den. Du ångrar dig garanterat inte.*
Men några bitar ur boken ska jag ge. Huvudpersonen är alltså på väg bli präst när kriget avbryter planerna. Han lyckas dock senare få biskopligt tillstånd att dela ut kommunion (nattvard, på denna tid gav katolska kyrkan bara brödet, inte vinet till lekmännen) till sårade och döende soldater (han får kontinuerligt hämta invigt nattvardsbröd hos präster på de olika orter han kommer till). Vid ett tillfälle när han som sjukvårdare, under skydd av Röda kors-flaggan, tar sig fram till de sårade mitt i stridslinjen så möter han allierade sjukvårdare i samma ärende. En trettio minuter lång fred uppstår där mitt i striden där de allierade sjukvårdarna bjuder på choklad och han ger nattvarden till döende katoliker även bland de allierade soldaterna.
Mot slutet av kriget blir han tillfångatagen och hamnar i fransk fångenskap i Nordafrika. Efter att ha blivit prästvigd av en fransk biskop blir han präst i ett fångläger där särskilt övertygade nazister sitter fångna. Han möter först ett oerhört motstånd men tack vare träget arbete lyckas han återuppväcka tron hos många av dessa tyska soldater som har en kristen bakgrund. Efter en tid är det hundratals som deltager i den dagliga mässan.
Vid ett tillfälle får han möjlighet möta en kristen ordenskvinna som lever som eremit i de nordafrikanska bergen. Hon ber honom ge namnet på den nazist i fånglägret som är allra mest hatisk mot kristendomen. Efter en tids fortsatt arbete i lägret kommer just den officeren och vill bli kristen och bikta sig. När han senare får chans berätta detta för eremitkvinnan så utbister hon "Naturligtvis, jag har ju bett för honom sex timmar - varje natt!"
Kan man annat än få en tankeställare, vi som så ofta ger upp i våra böner för grannar, vänner, barn, föräldrar, makar? Bönens makt framträder även på annat sätt. Det visar sig att huvudpersonen - utan att veta om det - haft hemliga förebedjare i hela sitt liv. Men nu avslöjar jag inte mer. Tole lege! (Tag och läs!)
* men som vanligt när katolska böcker rekommenderas så måste protestantvarning utfärdas: om du tror att allt är fel bara för att Påven och helgonen omnämns i positiva ordalag eller att den Helige Ande absolut inte kan verka i den katolska kyrkan eller i enskilda katolikers liv - ja, då blir det givetvis en ytterst svettig läsning
Minnen från vägen
heter en bok jag just läst. Det är en självbiografi eller en minnesbok skriven av docenten Alf Härdelin. Under någon termin hade jag honom som lärare i Uppsala när jag läste teologi. Därför var det kul att läsa boken - även om jag redan läst Dag Sandahls recension i SPT för några nummer sedan. Lite igenkännade blir det även på annat sätt. Alf Härdelin var född 1926 (samma år som min pappa) och var prästson vilket även min pappa var.
Sedan kan jag ju inte låta bli att hänvisa till några passager där Härdelin nämner bikten (har ni läst om den förut?). I ett sammanhang där han talar om sin egen omvändelse (vid 19-20 års ålder) så berättar han att även hans far, som vid den tiden redan varit präst i 25 år, i samband med kyrkodagar hos den högkyrklige Gunnar Rosendal gjorde så avgörande andliga erfarenheter att även han efteråt talade om den tiden som sin omvändelse. I sammanhanget nämns även att det var i samband med dessa dagar som han (fadern alltså) biktade sig för första gången.
I slutet av boken där Härdelin beklagar en, som han upplever det, tilltagande andlig slapphet i kyrko- och kristenlivet, citerar han Laestadius uttryck att det finns många nådetjuvar och tilläger med egna ord: sådana som vill gå raka vägen till nattvarden utan omvägen förbi biktstolen.
Biktstol? När du hör det uttrycket förstår du kanske att det är en katolik som skriver. Alf Härdelin hörde till den grupp i svenska kyrkan som på 40-50-talen var med om den kyrkliga förnyelse som sedan ledde fram till aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse). Delvis samma skeenden som berättas i Dag Sandahls Förnyarna beskrivs här ur ett personligt perspektiv. Alf Härdelin hör dock till den grupp högkyrkliga som med tiden upplevde det allt svårare* - han hade då varit präst i svenska kyrkan i några år - att inom svenska kyrkan leva ut den katolska grundsyn som dom börjat präglas av. Själv konverterade han dock flera år senare än många av sina kamrater, först 1963.
Kanske ska vi vara glada att Alf Härdelin lämnade prästjobbet i svenska kyrkan. Istället har den teologiska forskningen blivit hans livsgärning. Han har i sitt arbete lyft fram många teologer (som till stor del varit helt okända) och deras verk, vari det finns mycket som är djupt uppbyggligt; teologer från den medeltid som vi oftast kallar den mörka och från vilken vi fostrats tro att inget av värde är att hämta.
* även på annat sätt kunde det kosta på att stå för sin tro. När Härdelin vid ett tillfälle avböjt att viga ett par där ena parten var skild, blev han ställd inför rätta för tjänstefel (prästen är ju som vigselförrättare en statens tjänare) och dömd till dagsböter.
(Liknande ting skedde sedan vid några ytterligare tillfällen under 60-talet, tills man fann för gott att göra en ny tolkning av gällande lag vilket innebär att kyrkomedlem har rätt till kyrklig vigsel även efter skilsmässa, men att enskild präst inte behöver viga. Därefter har konflikter oftast kunnat undvikas.)
Sedan kan jag ju inte låta bli att hänvisa till några passager där Härdelin nämner bikten (har ni läst om den förut?). I ett sammanhang där han talar om sin egen omvändelse (vid 19-20 års ålder) så berättar han att även hans far, som vid den tiden redan varit präst i 25 år, i samband med kyrkodagar hos den högkyrklige Gunnar Rosendal gjorde så avgörande andliga erfarenheter att även han efteråt talade om den tiden som sin omvändelse. I sammanhanget nämns även att det var i samband med dessa dagar som han (fadern alltså) biktade sig för första gången.
I slutet av boken där Härdelin beklagar en, som han upplever det, tilltagande andlig slapphet i kyrko- och kristenlivet, citerar han Laestadius uttryck att det finns många nådetjuvar och tilläger med egna ord: sådana som vill gå raka vägen till nattvarden utan omvägen förbi biktstolen.
Biktstol? När du hör det uttrycket förstår du kanske att det är en katolik som skriver. Alf Härdelin hörde till den grupp i svenska kyrkan som på 40-50-talen var med om den kyrkliga förnyelse som sedan ledde fram till aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse). Delvis samma skeenden som berättas i Dag Sandahls Förnyarna beskrivs här ur ett personligt perspektiv. Alf Härdelin hör dock till den grupp högkyrkliga som med tiden upplevde det allt svårare* - han hade då varit präst i svenska kyrkan i några år - att inom svenska kyrkan leva ut den katolska grundsyn som dom börjat präglas av. Själv konverterade han dock flera år senare än många av sina kamrater, först 1963.
Kanske ska vi vara glada att Alf Härdelin lämnade prästjobbet i svenska kyrkan. Istället har den teologiska forskningen blivit hans livsgärning. Han har i sitt arbete lyft fram många teologer (som till stor del varit helt okända) och deras verk, vari det finns mycket som är djupt uppbyggligt; teologer från den medeltid som vi oftast kallar den mörka och från vilken vi fostrats tro att inget av värde är att hämta.
* även på annat sätt kunde det kosta på att stå för sin tro. När Härdelin vid ett tillfälle avböjt att viga ett par där ena parten var skild, blev han ställd inför rätta för tjänstefel (prästen är ju som vigselförrättare en statens tjänare) och dömd till dagsböter.
(Liknande ting skedde sedan vid några ytterligare tillfällen under 60-talet, tills man fann för gott att göra en ny tolkning av gällande lag vilket innebär att kyrkomedlem har rätt till kyrklig vigsel även efter skilsmässa, men att enskild präst inte behöver viga. Därefter har konflikter oftast kunnat undvikas.)
En märklig kyrkoherde
har jag läst om idag (eller snarare igår har det väl hunnit bli).
Han hette Jean Marie Vianney och var kyrkoherde i en liten by som hette Ars på den franska landsbygden. Han föddes i slutet av 1700-talet och dog 1859. Ganska jämngammal med Lars Levi Laestadius konstaterar jag när jag betänker att han i vår andliga tradition snarast skulle ha kallats en väckelsepräst istället för det han kallas i katolska kyrkan - ett helgon.
Helgon förkommer även på annat sätt i boken. Bla så sker ett under där ett sädesmagasin blir fullt med säd efter det att man anropat ett visst helgon och bett om helgonets förböner. Jag får erkänna - kanske till sorg för en del av mina protestantiska vänner - att jag med åren får allt större förståelse för den fromhet där man också aktivt räknar med helgonen och vågar tänka tanken att de är aktiva förebedjare för oss. Även om jag själv aldrig ber något helgon om förbön. Det har liksom aldrig ingått i den andlighet jag fostrats i.
Men det som träder en till mötes när man läser vittnesbördet om den enkle landsortprästen som blir Guds redskap för en fullständig förvandlig av den bygd där han verkar är att här möter man verklig och levande fromhet. En ödmjukhet där han alltid vill ställa sig själv i andra rummet. En själasörjarvishet. Nådegåvor i funktion, utan tvekan både helandets gåva och profetians.
När jag betänker att kyrkoherden i Ars är ungefär jämnårig och samtida som välkänd kyrkoherde i Karesuando så tänker jag att vi i den reformerade kristenheten ofta tänker på 1800-talet som väckelsens århundrade. Säkerligen gällde det även den katolska kyrkan på olika ställen. När Gud har ett verk att utföra då gör han det, genom vem han vill, genom den som öppnar sig att vara hans redskap, oavsett vilka traditioner Gud får verka genom.
Jean Marie Vianney, i katolska kyrkan mer känd. Både helgonförklarad och sedd som alla kyrkoherdars skyddshelgon. Men hos oss lutheraner väntar han kanske mer på att bli känd. Väl värd att lära känna.
Milton Lomask: Jean Marie Vianney - Kyrkoherden i Ars. Bokförlaget Catholica, 120 sid.
Han hette Jean Marie Vianney och var kyrkoherde i en liten by som hette Ars på den franska landsbygden. Han föddes i slutet av 1700-talet och dog 1859. Ganska jämngammal med Lars Levi Laestadius konstaterar jag när jag betänker att han i vår andliga tradition snarast skulle ha kallats en väckelsepräst istället för det han kallas i katolska kyrkan - ett helgon.
Helgon förkommer även på annat sätt i boken. Bla så sker ett under där ett sädesmagasin blir fullt med säd efter det att man anropat ett visst helgon och bett om helgonets förböner. Jag får erkänna - kanske till sorg för en del av mina protestantiska vänner - att jag med åren får allt större förståelse för den fromhet där man också aktivt räknar med helgonen och vågar tänka tanken att de är aktiva förebedjare för oss. Även om jag själv aldrig ber något helgon om förbön. Det har liksom aldrig ingått i den andlighet jag fostrats i.
Men det som träder en till mötes när man läser vittnesbördet om den enkle landsortprästen som blir Guds redskap för en fullständig förvandlig av den bygd där han verkar är att här möter man verklig och levande fromhet. En ödmjukhet där han alltid vill ställa sig själv i andra rummet. En själasörjarvishet. Nådegåvor i funktion, utan tvekan både helandets gåva och profetians.
När jag betänker att kyrkoherden i Ars är ungefär jämnårig och samtida som välkänd kyrkoherde i Karesuando så tänker jag att vi i den reformerade kristenheten ofta tänker på 1800-talet som väckelsens århundrade. Säkerligen gällde det även den katolska kyrkan på olika ställen. När Gud har ett verk att utföra då gör han det, genom vem han vill, genom den som öppnar sig att vara hans redskap, oavsett vilka traditioner Gud får verka genom.
Jean Marie Vianney, i katolska kyrkan mer känd. Både helgonförklarad och sedd som alla kyrkoherdars skyddshelgon. Men hos oss lutheraner väntar han kanske mer på att bli känd. Väl värd att lära känna.
Milton Lomask: Jean Marie Vianney - Kyrkoherden i Ars. Bokförlaget Catholica, 120 sid.
Förnyarna
Har nu - äntligen - läst igenom Dag Sandahl: Förnyarna. Mer än en historia om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse.
En del av det skrivna väcker igenkännandets glädje. Jag var ju student i Uppsala under 70-talet och deltog många år mer eller mindre i Kyrkodagarna som alltid hölls i slutet av augusti när man efter sommarledighet återvänt till studentstaden. Efter min prästvigning 1979 har jag - om jag minns rätt - bara varit på kyrkodagar tre gånger, dels 2003 då jag åkte dit speciellt i akt och mening att vara med, dels två gånger något år senare då Frimodig Kyrkas riksstyrelse - vilken jag satt med i - påpassligt förlade sitt höstsammanträde till Uppsala i samband med kyrkodagarna så att man skulle kunna slå två flugor i en smäll.
Medlem i aKF har jag varit men bara några få år på 80- eller 90-talet. Jag har kanske aldrig riktigt känt att organisationen aKF varit mitt huvudalternativ även om jag vid läsning av Dags bok påminns om hur mycket jag under åren påverkats av den strömning av kyrklig förnyelse som aKF blev ett organisatoriskt uttryck för. Utan den kyrkliga förnyelsens inspiration skulle de gudstjänster jag firar sannolikt vara mycket stelare och tråkigare.
Givetvis kan man sörja över att den kyrkliga förnyelsens människor i så stor utsträckning marginaliserats i svenska kyrkan. Den officiella bilden är ju att de högkyrkliga får skylla sig själva som "låst" sig i "kvinnoprästfrågan". Hellre delar jag den något annorlunda bilden att den officiella kyrkan svikit sina löften om att två åsikter i ämbetsfrågan skulle kunna rymmas i kyrkan och medvetet utestängt dem som tänker annorlunda - inte bara högkyrkliga utan även andra, men nu är det högkyrkligheten som är i centrum för uppmärksamheten.
Högkyrklig är ju f ö ett ord att fundera på. I Dags bok finns ett exempel där en ung präst som i själva verket var teologiskt högkyrklig betraktades av folk som lågkyrklig eftersom han var "folklig" och spelade gitarr. Den teologiskt något mindre högkyrklige kyrkoherden betraktades däremot som högkyrklig eftersom han var lite stramare i sitt sätt. Ett liknande exempel finns från Tornedalen där den högkyrklige Sune Wiman betraktades av laestadianerna som lågkyrklig pga sin något fria predikostil medan en typisk gammalkyrklig präst från Västkusten betraktades som högkyrklig pga sin något striktare predikostil.
Tydliga exempel på det ganska vanliga att högkyrklig uppfattas betyda högtravande, överlägsen, stel osv. I sjäva verket - om det nu finns någon bland läsarna som inte vet det - så är högkyrklig och lågkyrklig snarare beskrivningar av teologiska ställningstaganden. Enkelt uttryckt kan man säga att de högkyrkliga "tänker högt om Kyrkan" dvs värdesätter och arbetar med och för det som Kyrkan står för och äger: sakramenten, liturgin, högmässan, ämbetet. De lågkyrkliga däremot tänker "lågt" om kyrkan, kanske inte så att de nedvärderar, men åtminstone så att de i praktiken inte tycker att det är viktigast, utan låter "det kyrkliga" mer finnas i bakgrunden. Det viktiga blir den egna predikoverksamheten i missionshus och bönhus.
Givetvis är det sant att högkyrkligheten och dess organisation aKF påverkat i svenska kyrkan långt utanför sina egna led. Den kyrkliga förnyelsen har varit en stor gåva till svenska kyrkan. Kanske är det där som svenska kyrkan till stor del verkligen funnits mer än i de sammanhang som politiker i olika kyrkliga beslutsorgan försöker skapa. Ändå känns det som att förnyelse-stafettpinnen nu i stor utsträckning överlämnats till OAS-rörelsen. Det liturgiska ideal som högkyrkligheten infört får numera till stor del sitt uttryck på OAS-mötena även om det där kombineras med de friare formerna lovsång och förbön mm.
Men det är väl så det går till i alla sanna förnyelser: vi lär av varandra och tar det bästa.
Tråkigt bara - eller kanske ska man säga att det för svenska kyrkans vidkommande är en framtida katastrof? - att det sedan länge införts befordrings- och prästvigningsregler som i praktiken sätter stopp för framtida präster ur den kyrkliga förnyelsens led. Att i stort sett alla präster numera firar gudstjänst på ett sätt som till det yttre är - åtminstone något så när - "högkyrkligt"* kommer i längden inte att kunna dölja den substansbrist som blir följden när verkligt högkyrkligt troende** präster inte längre kommer att finnas.
Kanske fick vi under mitten och slutet av 1900-talet uppleva en av svenska kyrkans guldåldrar!? Låt oss be om en ny!
* den nuvarande handboken i svenska kyrkan (HB 86) är ju till stora delar uttryck för den kyrkliga förnyelsens strävanden
**att vara genuint högkyrklig (kyrkligt förnyad) innebär ju inte bara att vara för det som på ytan uppfattas som högkyrkligt: en levande och "vacker" liturgi utan också att man tror på och lever med Kyrkans bekännelse och Bibeln som trons grund och fundament.
En del av det skrivna väcker igenkännandets glädje. Jag var ju student i Uppsala under 70-talet och deltog många år mer eller mindre i Kyrkodagarna som alltid hölls i slutet av augusti när man efter sommarledighet återvänt till studentstaden. Efter min prästvigning 1979 har jag - om jag minns rätt - bara varit på kyrkodagar tre gånger, dels 2003 då jag åkte dit speciellt i akt och mening att vara med, dels två gånger något år senare då Frimodig Kyrkas riksstyrelse - vilken jag satt med i - påpassligt förlade sitt höstsammanträde till Uppsala i samband med kyrkodagarna så att man skulle kunna slå två flugor i en smäll.
Medlem i aKF har jag varit men bara några få år på 80- eller 90-talet. Jag har kanske aldrig riktigt känt att organisationen aKF varit mitt huvudalternativ även om jag vid läsning av Dags bok påminns om hur mycket jag under åren påverkats av den strömning av kyrklig förnyelse som aKF blev ett organisatoriskt uttryck för. Utan den kyrkliga förnyelsens inspiration skulle de gudstjänster jag firar sannolikt vara mycket stelare och tråkigare.
Givetvis kan man sörja över att den kyrkliga förnyelsens människor i så stor utsträckning marginaliserats i svenska kyrkan. Den officiella bilden är ju att de högkyrkliga får skylla sig själva som "låst" sig i "kvinnoprästfrågan". Hellre delar jag den något annorlunda bilden att den officiella kyrkan svikit sina löften om att två åsikter i ämbetsfrågan skulle kunna rymmas i kyrkan och medvetet utestängt dem som tänker annorlunda - inte bara högkyrkliga utan även andra, men nu är det högkyrkligheten som är i centrum för uppmärksamheten.
Högkyrklig är ju f ö ett ord att fundera på. I Dags bok finns ett exempel där en ung präst som i själva verket var teologiskt högkyrklig betraktades av folk som lågkyrklig eftersom han var "folklig" och spelade gitarr. Den teologiskt något mindre högkyrklige kyrkoherden betraktades däremot som högkyrklig eftersom han var lite stramare i sitt sätt. Ett liknande exempel finns från Tornedalen där den högkyrklige Sune Wiman betraktades av laestadianerna som lågkyrklig pga sin något fria predikostil medan en typisk gammalkyrklig präst från Västkusten betraktades som högkyrklig pga sin något striktare predikostil.
Tydliga exempel på det ganska vanliga att högkyrklig uppfattas betyda högtravande, överlägsen, stel osv. I sjäva verket - om det nu finns någon bland läsarna som inte vet det - så är högkyrklig och lågkyrklig snarare beskrivningar av teologiska ställningstaganden. Enkelt uttryckt kan man säga att de högkyrkliga "tänker högt om Kyrkan" dvs värdesätter och arbetar med och för det som Kyrkan står för och äger: sakramenten, liturgin, högmässan, ämbetet. De lågkyrkliga däremot tänker "lågt" om kyrkan, kanske inte så att de nedvärderar, men åtminstone så att de i praktiken inte tycker att det är viktigast, utan låter "det kyrkliga" mer finnas i bakgrunden. Det viktiga blir den egna predikoverksamheten i missionshus och bönhus.
Givetvis är det sant att högkyrkligheten och dess organisation aKF påverkat i svenska kyrkan långt utanför sina egna led. Den kyrkliga förnyelsen har varit en stor gåva till svenska kyrkan. Kanske är det där som svenska kyrkan till stor del verkligen funnits mer än i de sammanhang som politiker i olika kyrkliga beslutsorgan försöker skapa. Ändå känns det som att förnyelse-stafettpinnen nu i stor utsträckning överlämnats till OAS-rörelsen. Det liturgiska ideal som högkyrkligheten infört får numera till stor del sitt uttryck på OAS-mötena även om det där kombineras med de friare formerna lovsång och förbön mm.
Men det är väl så det går till i alla sanna förnyelser: vi lär av varandra och tar det bästa.
Tråkigt bara - eller kanske ska man säga att det för svenska kyrkans vidkommande är en framtida katastrof? - att det sedan länge införts befordrings- och prästvigningsregler som i praktiken sätter stopp för framtida präster ur den kyrkliga förnyelsens led. Att i stort sett alla präster numera firar gudstjänst på ett sätt som till det yttre är - åtminstone något så när - "högkyrkligt"* kommer i längden inte att kunna dölja den substansbrist som blir följden när verkligt högkyrkligt troende** präster inte längre kommer att finnas.
Kanske fick vi under mitten och slutet av 1900-talet uppleva en av svenska kyrkans guldåldrar!? Låt oss be om en ny!
* den nuvarande handboken i svenska kyrkan (HB 86) är ju till stora delar uttryck för den kyrkliga förnyelsens strävanden
**att vara genuint högkyrklig (kyrkligt förnyad) innebär ju inte bara att vara för det som på ytan uppfattas som högkyrkligt: en levande och "vacker" liturgi utan också att man tror på och lever med Kyrkans bekännelse och Bibeln som trons grund och fundament.
Sanningen var mitt enda försvar
Heter en liten bok som jag hittade förra veckan på Kupan, röda korset, när jag strosade runt en stund en ledig dag. "Fåfäng gå gör mycket ont" eller vad det nu heter i ordspråket, men denna gång gäller det inte. För här hittade jag en riktigt läsvärd bok.
Den är skriven av den f d (nu avliden) katolske ärkebiskopen och kardinalen Joseph Bernardin i USA. Titeln syftar på en händelse i mitten av nittiotalet när han blev anklagad för att ha begått sexuella övergrepp mot en tidigare student några årtionden tidigare. Biskopen hävdade sin oskuld och det är detta som gett (den svenska utgåvan av) boken dess titel. Senare visade sig anklagelserna vara falska och den anklagande tog också tillbaka dem (kanske trodde han själv en tid på det efter det att han genom terapi och hypnos fåtts att tro på s k förträngda minnen). Men det mest gripande i den delen av boken är hur ärkebiskopen söker upp sin f d elev och söker försoning och erbjuder honom sin förlåtelse, vilket resulterar i att de kan fira nattvard tillsammans.
Även om det, som sagt, är denna händelse som gett boken dess titel så är detta bara en del av boken. För under året efter denna händelse så drabbas ärekebiskopen av beskedet att han har en elakartad cancer. I resten av boken berättar han om de två sista åren av sitt liv då han genomgår tuffa behandlingar, pendlar mellan hopp och förtvivlan men ändå sakta försämras utan återvändo.
Under denna sin sjukdomstid möter han många cancersjuka och andra allvarligt sjuka. Han blir något av deras speciella själasörjare, får vara förebedjare, mottar och skickar stora mängder brev och leder vid flera tillfällen gudstjänster med förbön för de svårt sjuka och delar ut de sjukas smörjelse.
Kanske skulle man som delvis karismatiker möjligen ha önskat fler vittnesbörd om helanden, men det är ingen tvekan om att kardinal Joseph Bernardin upplever som sin speciella kallelse och gåva att skänka människor tröst och erbjuda dem en Gudsnärvaro mitt i och genom det svåraste av lidanden (bokens originaltitel är: The Gift of Peace: personal reflections.
Ska man säga att boken berättar om katolsk fromhet när den är som bäst? Läs gärna boken om du ännu får tag i den. Den rekommenderas.*
* liten varning dock till eventuella överdrivet övertygade protestanter i läsekretsen: om du vill förbli i din fördom och din förutfattade mening att verklig, levande, Kristuspräglad fromhet inte finns i den katolska kyrkan - då ska du välja en annan bok.
Den är skriven av den f d (nu avliden) katolske ärkebiskopen och kardinalen Joseph Bernardin i USA. Titeln syftar på en händelse i mitten av nittiotalet när han blev anklagad för att ha begått sexuella övergrepp mot en tidigare student några årtionden tidigare. Biskopen hävdade sin oskuld och det är detta som gett (den svenska utgåvan av) boken dess titel. Senare visade sig anklagelserna vara falska och den anklagande tog också tillbaka dem (kanske trodde han själv en tid på det efter det att han genom terapi och hypnos fåtts att tro på s k förträngda minnen). Men det mest gripande i den delen av boken är hur ärkebiskopen söker upp sin f d elev och söker försoning och erbjuder honom sin förlåtelse, vilket resulterar i att de kan fira nattvard tillsammans.
Även om det, som sagt, är denna händelse som gett boken dess titel så är detta bara en del av boken. För under året efter denna händelse så drabbas ärekebiskopen av beskedet att han har en elakartad cancer. I resten av boken berättar han om de två sista åren av sitt liv då han genomgår tuffa behandlingar, pendlar mellan hopp och förtvivlan men ändå sakta försämras utan återvändo.
Under denna sin sjukdomstid möter han många cancersjuka och andra allvarligt sjuka. Han blir något av deras speciella själasörjare, får vara förebedjare, mottar och skickar stora mängder brev och leder vid flera tillfällen gudstjänster med förbön för de svårt sjuka och delar ut de sjukas smörjelse.
Kanske skulle man som delvis karismatiker möjligen ha önskat fler vittnesbörd om helanden, men det är ingen tvekan om att kardinal Joseph Bernardin upplever som sin speciella kallelse och gåva att skänka människor tröst och erbjuda dem en Gudsnärvaro mitt i och genom det svåraste av lidanden (bokens originaltitel är: The Gift of Peace: personal reflections.
Ska man säga att boken berättar om katolsk fromhet när den är som bäst? Läs gärna boken om du ännu får tag i den. Den rekommenderas.*
* liten varning dock till eventuella överdrivet övertygade protestanter i läsekretsen: om du vill förbli i din fördom och din förutfattade mening att verklig, levande, Kristuspräglad fromhet inte finns i den katolska kyrkan - då ska du välja en annan bok.
