Stilla veckan

är det nu, inte "påskveckan", vilket de flesta tror. Något om detta kunde man läsa på svenska kyrkans hemsida, vilket jag råkade snubbla över när jag googlade på församlingens hemsida efter en anställds telefonnummer nummer. Tänkt att något sant och korrekt också kan levereras från officiellt kyrkligt håll. Man får nästan lust utbrista kors i taket men vet inte om jag ska bedöma det som lämpligt uttryck en långfredag kväll.
 
Alltså stilla veckan, andra delen av fastetidens slutperiod passionstiden. Under den veckan har många församlingar traditionellt ordnat andakter där man läst (och predikat?) om Kristi lidande. Men detta andra coronaår har de ställts in på många platser. Så inte i Fridsförbundets bönhus där passionsandakter hölls månd, tisd, ons vilka sändes ut i etern och kan avlyssnas på Youtube. Själv talade jag onsdag kväll och ställde frågan om Jesu död var nödvändig och lät de inblandades agerande bli exempel på de synder som måste sonas. Petrus feghet, översteprästens fientlighet, Pilatus önskan hålla sig väl med folket mm.
 
Skärtorsdag firade jag två kvällsmässor tillsammans med Mats. Han skriftetalade och predikade och jag celebrerade. Bosse som skulle haft mässorna med Mats låg hemma och hostade - dock inte pga Corona kan upplysningsvis tilläggas.
 
Idag höll jag gudstjänst kl 11, Bosse, som nu mest var lite hes hade de två första. Ingen hade anmält sig till gudstjänst kl 12. Detta år läser vi ju den s k Markusserien från Palmsöndagen till Påskdag. Det innebär att evangeliet läses ur Markusevangeliet. Nu vet jag att man enligt gammal tradition alltid "ska" läsa evangeliet på Långfredag från Johannesevangeliet, vilket ofta förfäktas av högkyrkliga vänner som jag annars känner stor samhörighet med. Men personligen har jag alltid uppskattat att skilda år få läsa en längre berättelse ur ett evangelium i taget.*
 
Markusevangeliet är ju det kortaste av de fyra, så därför är ofta de andra tre evangelierna de som levererar detaljer som inte finns hos alla fyra. Men någon enstaka gång är det Markus som är unikt. Så i dagens evangelium. Det är bara hos Markus det berättas att Simon från Kyrene var far till Alexander och Rufus. Något som tyder på att de var kända i Rom några årtionden senare när evangeliet skrevs där. Jag uttryckte i predikan att de som omnämns i evangeliet med namn sannolikt är sådana som senare finns med i den kristna församlingen ...och (med hjälp av ett litet skutt) den viktigaste ommnämda person som finns med i församlingen och i kyrkan är givetvis Jesus! Så fick jag möjlighet predika lite om honom också!
 

 
* detta måste bli den tredje punkt där min numera rätt kompakta högkyrklighet sviker mig, som jag brukar uttrycka det.  De andra två är att jag inte är riktigt bekväm med diakonissor som uppträder i alba och stola i koret och vid altaret, och att jag kan tänka mig bikta för en lekman och ta emot förlåtelsen av en lekman (laestadiansk påverkan).

Kommentarer
Postat av: Den gamle kamraten

Jag tycker åxå att var evangelist för sig är intressant att bryta i. Nästa år är Lukas på tapeten och hur och varför han modifierar Markus blir knappast ämnen för predikan men väldigt intressant i sig. Evangeliet och Jesus får en annan modifierad och kompletteratterande ”slagsida”.

Svar: Eftersom man från barndomen var uppväxt med sammanställningen "Jesu Kristi lidandes historia" som plockat från all 4 så tyckte jag direkt fr o m våren 1984 att det var mycket stimulerande predika över ett evangelium i taget. De fyra första åren bestämde jag att om Långfredag bara predika om det som var unikt för det evangeliet; lättast m Lukas o Johannes men svårast m Markus. Hur predikar man om "Alexanders och Rufus fader"?? Men jag fick nog till det men orkar inte referera just nu.
Torbjörn Lindahl

2021-04-03 @ 16:46:10
Postat av: Kamraten på nytt

Jag har hoppat de kända pojkarna. Jesus slutord tycker jag är viktigare. Gissar att du åxå anser det.

2021-04-03 @ 23:23:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0