Teologifestivalen

I kommentarer till föregående inlägg har trogna läsare av denna ringa blogg uttryckt sin längtan och hunger efter ett nytt inlägg.
 
Givetvis borde jag svarat upp mot denna längtan redan direkt när jag i måndags kom hem från Teologifestivalen i Uppsala. Men en efterhängsen förkylning har tröttat ut mig under veckan och tvingat mig ransonera med krafterna. 
 
Dagarna i Uppsala var roliga. På flera sätt. Dels för att jag när jag stannade ett dygn extra fick ordentlig chans träffa äldste son och storasyster och gammelsvåger. Man får försöka slå flera flugor i en smäll. En av avsikterna med att alla församlingens präster erbjöds fara på Teologifestivalen var att vi skulle få chansen umgås under otvugna former. Och det gjorde vi. 
 
Själva Teologifestivalen innehöll ett antal "strömmar" som man kunde välja mellan. Själv valde jag lyssna på en jesuitpater som talade om ignatiansk spiritualitet. Intressant och givande. En fråga jag burit med mig - och fick chans att enskilt diskutera med föredragshållaren - var om det verkligen är möjligt att lyfta den ignatianska spiritualiteten ur dess ursprungliga katolska sammanhang (som nu görs tex i svenska kyrkan) utan att det blir en lightversion av det hela. 
 
Kanske kunde jag även gått på strömmen om dopet. Där medverkade ju min gamle vän Kjell Petersson. Lite förvånad var jag när jag såg hans namn. Tydligt högkyrklig, aktiv i Frimodig kyrka (har även suttit i kyrkomötet för FK) och tidigare mångårig dekan i Svenska kyrkans fria Synod. Var det ett olyckligt misstag i planeringen eller rentav ett litet tecken på att även "svenska kyrkan" kan vara på väg att återigen börjar värdera verklig kunnighet och kompetens. Det vore ju tröstefullt få erfara det på sin ålderdom.
 
På lördagskvällen var det utdelning av Silverkeruben. Något slags teologiskt pris till någon som gjort - ja nu minns jag inte exakt vad - något teologiskt förtjänstfullt. Årets pris gick till Jonas Gardell. 
 
- Lika bra då att vi inte var där, utbrast en av kollegorna som tillbringat kvällen på restaurang Costas, när vi sammanstrålade med övriga på hotellet senare på kvällen.
 
Var där. Dvs i universitetsaulan var jag däremot på fredagskvällen då festivalen inleddes. När Anna-Karin Hammar fick de församlade att unisont uttala de tre sanningarna:
-teologi är allas egendom
-teologi är en skapande verksamhet
-teologi är en konstart för jordens överlevnad
 
då kände man att här är den nya religionens trosbekännelse. T o m i tre artiklar. Fullkomligt.
 
Nej, jag förnekar inte att man kan hitta ett korn här och där. Men det är något i hela konceptet, själva grunden som gör att man känner sig helt främmande. Ytan fint men innehållet.. ja, vad då? Redan i fredagskvällens inledningsmässa märkte jag det. På ytan fint genomförd i bästa högkyrkliga stil som nu är allmän i svenska kyrkan. Men när nattvardsbönen lästes - som enligt tradition innehåller ett tack till Fadern för frälsningsgärningen i Sonen - då kom det. Nu minns jag inte ordagrant men ungefär " tack för att Jesus visar  hur vi ska leva som människor". Jo visst. Han gör det - också! Visar oss hur vi ska leva. Men om betoningen inte ligger på vad han unikt, ensam gör för oss så är det inte kristendom.
 
Skillnaden hårfin. Ungefär som på 300- talet. Då hängde hela kristendomen på en bokstav.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0