Omdop
Något av de första åren av min prästtid konfronterades jag en del med det. I en konfirmandgrupp jag hade var det en grupp ungdomar som tydligt börjat svara upp mot Guds kallelse till liv med Kristus. Någon av dem kom kanske från ett hem där föräldrarna var troende, men de flesta från hem där far- eller morföräldrar var de aktivt kristna men den kristna traditionen likväl levande i det egna föräldrahemmet. Någon kom kanske från mer tydligt icke kristet praktiserande sammanhang.
Under denna period var samtidigt stadens Pingstförsamling mycket aktiv i sin "evangelisation" där man enligt något system betade av kommunens byar en efter en. Många ungdomar lockades till Pingstkyrkan. Väckelse, lär vissa i Pingst ha tyckt, proselytism, tyckte istället många EFS:are, och representanter för mindre frikyrkor och svenskkyrkliga som såg "sina" ungdomar - som ibland fostrats i dessa sammanhang i åratal - "dammsugas" in i Pingst med dess "häftiga" ungdomsarbete. Många av dessa till Pingst lockade blev givetvis döpta. Omdöpta tyckte vi som såg vissa av våra ungdomar - redan barndöpta - bli döpta igen. En grupp av mina fd konfirmander hamnade också i det läget.
Inte så lätt tänker jag att som 15-16-åring behöva ta ställning till den komplicerade dopfrågan och behöva ställa sig på tvären mot det som varit den förhärskande traditionen i hem och familj. Följdriktigt höll det några år. Efter en tid har det flesta tappat både sugen, församlingsengagemanget och - sannolikt - tron.
Så kan det gå.
Nu hör jag om detta igen. Givetvis händer dylikt hela tiden. Som svenskkyrklig präst blir man irriterad bara när det gäller människor man känner till.
Varför blir jag då så irriterad? Är det inte bra att människor tar ett aktivt steg som dom känner personligen för så att deras engagemang blir ännu starkare?
Mitt svar: NEJ.
1. Man kan i kristendomen inte bara göra det man "känner" för - även om man upplever att man har Bibeln med sig. Känslan och det personliga valet är nämligen en lika stabil salighetsgrund som kvicksand. Det sakramentala dopet är kanske det mest tydliga uttryck vi har för nådens verklighet. Att då säga att det inte "duger" utan måste förbättras med något som man själv lägger till, det är exakt detsamma som att bekänna att nu lämnar jag nåden som grund för mitt liv och väljer mina egna gärningar som salighetsgrund. Det är som sagt en mycket bräcklig grund, minst sagt.
2. I min ungdom hörde jag en högkyrklig luthersk präst uttrycka att omdop betyder att man bekänner: "Kristi död duger inte, han måste dö en gång till". Jag förstod inte vad han menade och kämpade länge med det. Men givetvis har han rätt. Om dopet är ett dop till Kristi död och uppståndelse, vilket det är enligt Paulus, så hade prästen naturligtvis rätt.
3. Omdop ställer frågan om vad som är ett giltigt dop. De flesta "omdöpare" anser ju inte att dom "döper om" eftersom det ursprungliga barndopet inte betraktas som ett dop överhuvudtaget. Alltså är det principiellt inget "omdop". Lätt att säga, men man måste tydligt skilja mellan ett idealiskt dop och ett giltigt dop. Ett idealiskt dop har många ingredienser: personlig tro (hos dopkandidaten eller föräldrarna), ett andligt sammanhang att leva i.* Man kan anse att nedsänkning (oavsett barn eller vuxen) hör till ett idealiskt dop. Man kan anse att det är bäst att dopet sker av en präst (ordinerad pastor) och inte av vem som helst. Även dopkandidatens ålder ("vuxendop") kan anföras.
Men ett GILTIGT dop är något helt annat. För det krävs enligt gammal allmänkyrklig tro:
a) att det sker i/med vatten
b) att det sker i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn (eller ev i Jesu namn)
c) att det sker i avsikt vara ett äkta dop (inte bara lek eller skådespeleri)
Och nu är det så att de allra flesta dop (samtliga?) i alla samfund uppfyller dessa krav. Då får man inte "döpa om" även om man tycker att vissa ideala förhållanden saknas.
Vad gör man då om man upplever att ens dop saknat vissa ideala kvalitéer? Jo man lägger till dem! Men döper inte om. Enligt följande:
a) om man döpts som barn men inte levt i ett kristet sammanhang så börjar man leva i en församlingsgemenskap
b) om man inte bekänt tro kan man ha en dopförnyelse med smörjande med den helige Andes olja och trosbekännelse.
c) om man varit bortvänd från Gud - och särskilt om man fått en kristen barndomsfostran som man tydligt vänt ryggen - så gör man bättring, dvs bekänner sin synd och tar emot förlåtelse.
Och det visar sig - gammal själavårdserfarenhet - att de "nyfrälsta", tidigare barndöpta men aktivt "okristna" som går i omdopstanker, att om dom gör punkt a) - c) ovan - särskilt c) !!! - då försvinner oftast omdopsbehovet helt, dvs när personen fått frid och syndernas förlåtelse och vågat placera sig i den position som vi som kristna måste leva i hela livet: jag är en syndare som behöver nåden.
4. Nu finns det vissa kristna som försöker inta en mellanställning: jag tror på mitt barndop, förnekar det inte, men döper om mig i alla fall för att det av någon anledning "känns" så rätt. Den hållningen är
a) fullständigt obiblisk - det finns bara "ett dop" (Ef 4)
b) fullständigt mot hela den samlade kristna kyrkans tro - "jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse" (Nicenska trobekännelsen, tredje artikeln)
Detta måste ju principiellt betyda - om man hårddrar det - att man genom detta två-giltiga-dop-i-mitt-eget-liv-synsätt i praktiken ställer sig utanför hela den kristna kyrkan i alla tider!
c) fullständigt svärmisk - att följa känslan och göra tvärt emot vad man egentligen teoretiskt tror är en totalt omöjlig kristen hållning. Rent svärmeri.
Nu vet jag att det finns många "omdöpta" som kan vittna om att det andra dopet var en "starkk andlig upplevelse" som "betydde mycket". Det betvivlar jag inte alls, men jag är helt övertygad att man genom en sann bättring kunnat nå exakt samma sak. Och mycket mer!
Min slutsats är alltså. Jag blir irriterad över vänner frikyrkopastorer som låter känslor leda, som är så oförmögna att analysera djupare andliga behov och som så lättvindigt ger uttryck för uppenbart sakramentsförakt (kanske inte så konstigt om man inte tror på sakramenten). Att välja bort nådan för känslan och den personliga vljan är alltså enligt min ringa, men mycket bestämda mening, ett allvarligt steg. I bland kan det gå bra ändå för man hamnar till sist i ett gott andligt sammanhang där en rätt andlig fostran kan ges och där man hittar tillbaka till nåden. Det kan gå illa, som med några av mina konfirmander: tron försvinner. Och det kan bli ett mellanting: inte lika synligt fördärvligt, men i sak lika illa som ett yttre avfall; man väljer känslornas och den egna viljans väg (= de egna gärningarnas väg) men det hela märks inte för det döljs under ett aktivt religiöst engagemang.
* I många av svenska kyrkans barndop saknas den tydliga tro hos föräldrarna som leder till ett kristet sammanhang för barnet att växa upp i. Det gör dessa dop långt ifrån ideala, men absolut inte ogiltiga. Det är skillnad på dessa två saker!
Problemet är väl att barndopet inte ses som ett dop. Då är det heller inga problem med att "döpa om" någon. Vederbörandes begjutning är ju inget dop. Från lutherskt håll har vi ingen svårighet att se ett baptistiskt dop som ett giltigt dop. Men omvänt.
Visst är det som SigridL skriver - och det nämnde jag också i inlägget.
Jag kan faktiskt ha viss förståelse för "omdop" i de situationer där barndöpta vuxit upp helt utan någon som helst anknytning till sitt dop eller ett andligt sammanhang och kommer "direkt" till ett baptisktiskt sammanhnag när dom blir personligt kristna. Jag tror inte "omdopet" är principiellt nödvändigt ändå men jag kan förstå att dett sker i dylika situationer. Den barndöpande kyrkan (och föräldrarna) har ju låtit barndopet ske utan de "ideala" förhållanden som bör finnas med.
Men vad jag INTE kan acceptera är när det finns barndöpta som vuxit upp väl medvetna om sitt barndop - eller t o m så tydligt kristet fostrade att dom själva upplevt sig "avfallit" från sin barndoms kristendom och som som börjat hitta tillbaka till tron i ett kyrklig sammanhang och en tid levt "som frälsta" som SEDAN döps om som någon slags "fördjupning" eller ytterligare "avgörelse" eller rent av bara som inträdesrit i en frikyrka.
Då blir jag irriterad.
Läste lite för fort ser jag, men du skrev så långt. Jag håller med i ditt resonemang. Tyvärr känns det som om debatten blåst igång igen. Och det som är mest trist är det nedlåtande språk som används om andras övertygelse. Syskonkärlek får vi be om!
Detta var ju Guds Ord och inga visor! Delar helt bloggarens beskrivning, resonemang och slutsatser.
Men undrar: Vad har föranlett texten? Något speciellt? Ny våg av proselytism?
Eller är det - också nödvändigt - ett försök att lyfta en viktig teologisk fråga som många i tron att de är ekumeniska sopar under matta?
Nå, man kan ju ha fler invändningar än åldern mot spädbarnsdopet (den hos oss brukliga ringa vattenmängden t.ex. - jfr de hos högkyrkliga rätt stränga kriterierna för äkta Nattvard!), och vissa evangeliska baptister kan ha en allt annat än högfärdig syn på sitt vuxendop. Jag brukar tänka att en baptist som John Bunyan - den mest evangeliske jag vet - nog såg på dopet ungefär som vi länge i SvK såg på nattvarden: något som främst är till för vuxna storsyndare, ett sätt att BLI barn på nytt i en annan bemärkelse än den som brukas om dementa äldre.
Men även om jag gillar Bunyan, tror jag att P P Waldenström hade mer rätt än han i JUST DEN HÄR frågan: se den alldeles utmärkta och ytterst fängslande debattskriften http://dopochbarndop.blogspot.com
Gamle kamrat!
Ingen rök utan eld.
Andreas!
Tack för bloggen med den gamla boken. Väckte klart intresse, men när hinner man läsa den?
Till alla läsare!
Funderade över om jag varit för skarp i mitt skrivande. Men ikväll besökte jag goda vänner som har besök av kollega söderifrån. Dom tyckte alla att jag varit för mild. Särskilt i mitt svar till SigridL. Jag sker att jag kan ha "förståelse" för omdop i vissa fall. Dom uppfattade det som accepterande. Vad jag menar med ordet "förståelse" är snarare "jag begriper varför det sker".
Det är väl ingen där uppe i norr som går omkring och tror att jag skulle uppmuntra omdop hoppas jag.
Och även jag höjde ögonbrynen inför TL:s ordval, som han nu korrigerat
Intressant att få det förklarat på det här sättet. Har lust att spara hela inlägget till kommande "behov".
För mej som baptist är dopet en personlig bekräftelse på en omvändelse till Kristus. Enligt min syn en omöjlighet för ett spädbarn. Trots detta har jag inget problem att acceptera kristna med en annan dopsyn, inom de baptistiska kyrkorna pågår nu en dialog att även acceptera barndöpta som medlemmar. Därför störs jag att ni använder ordet ”Proselytism” -Inom kristendomen ofta nedsättande uttryck för mission till andra kristna kyrkors medlemmar.” Numera är det vanligt att medlemmar från tex Pingst känner sig mer hemma i Sv Kyrkans gemenskap, från Lutherska kyrkor går man över till katolska kyrkan mm. Ha lite mer generositet.
Sist en liten berättelse från min hemby utanför Kalix. En yngling då i 17 år hade blivit frälst,( trots sin ringa ålder hade han hunnit med ett rätt så hårt liv i ”synden” ) för honom vart det naturligt att då låta döpa sig i Pingstkyrkan där han hade fått sin andliga gemenskap, hans gamla släktingar som var gudfruktiga Sv. Kyrkans medlemmar sa sinsemellan ” Han Jan skall döpa om sig vet han inte att han är döpt? ” Även om de inte förstod varför han behövde ”döpa om sig” gladde de sig över hans omvändelse.
Om man är stämplad dvs döpt en gång så blir det ju ingen skillnad om man blir stämplad en gång till på samma ställe med samma stämpel.
När min bror ville döpa om sig så sa jag till honom att det var onödigt eftersom han redan var döpt. Jag minns hans första dop eftersom jag är äldre än honom. Jag vet inte precis om det skadar att döpa om sig, men det gör verkligen ingen nytta.
Alla frikyrkliga dop bygger på frikyrklig teologi, där dopet blir en mänsklig avgörelse. All frikyrklighet i Sverige kommer från Amerika och från den Arminianska väckelsen inom reformert tro, där man i stället för att hävda predestinationsläran, betonade människans fria vilja och avgörelse. Det är nu detta som gäller i fråga om omvändelse, dop och nattvard i svensk frikyrklighet. Allt bygger på människan fria vilja och avgörelse. Detta till skillnad från lutherskt tro som bygger på Guds Andes verk genom ordet som skapar omvändelse, som ger dopet och nattvardens dess synnerliga verklighet och skänker människan nåd, förlåtelse och liv och det som en fri gåva.
Om "Lekmannen" har rätt i sin sammanfattning - vilket jag tror att han/hon har - KAN frågan faktiskt vara så allvarlig att det rör sig om olika frälsningsvägar: Guds vilja och verk eller människans vilja och lydnad. Och då är Guds vilja och verk mycket pålitligare!
Roligt att "minsta bröder" läser bloggen. Det blir jag nästan smickrad av.
Vad "proselytism" beträffar så är det naturligtvis så att människor flyttar mellan alla möjliga samfund i olika riktningar MEN vi lutheraner döper aldrig någon som redan är döpt i annat samfund, oavsett dopålder och dopsätt. Så gör inte heller den romersk-katolska kyrkan.
I vår tradition skulle vi aldrig döpa någon som redan är döpt - oavsett hur angelägen personen själv vore.
Maria undrar om det "det skadar" att döpa om sig. Jo, det tror jag. Fr a att man gör sig själv till domare över rätt och fel. Att bara ha sig själv att luta mot när det stormar är som alla inser inte så mycket.
Gamle kamratens analys av lekmannens ord var ju skarp och utmanande.
Bäste Pastorn, ja det händer att jag läser din blogg alltid intressant att läsa en i grannstadens prästmans tankar och funderingar. Jag hoppas även pastorn tittar in min blogg trots att jag har en annan syn på dopet, visst kan man vara goda vänner ändå? Vi har mer som förenar än skiljer.
Denna gång var det din kollega Stig som ”förledde” mej till din blogg.
Jag föreslog Pastor Strömbergsson att vi kristna bloggare i Norrbottens kustland kunde träffas för en bloggträff och prata om vårt ”bloggeri” hoppas vi kan göra det framöver.
