Torbjörn Lindahl

Denna gång begravningsgudstjänt i domkyrkan för min tidigare arbetskamrat Monica Wasberg. Mycket folk varav en stor kör medverkade med några sånger. Ett antal arbetskamrater var där men kanske inte så många som jag förväntat mig. Vid minnesstunden givetvis färre och vad jag såg var vi bara tre arbetskamrater. Lite tråkigt kan jag tycka men det hör kanske till livets gång att när man gått i pension försvinner man snabbt ur de fortfarande arbetandes blickfång.

 

Tillfälle att bidra med sång eller tal erbjöds men få tog chansen. Det var faktiskt bara jag som sade något.* Lite tråkigt kan jag kanske tycka.

 

Nå, vad jag har skrivit det har jag skrivit (och sagt). Monica var en god arbetskamrat som jag uppskattade mycket. Hon dog för tidigt, det blir ett tomrum.

 

Tack för god arbetsgemenskap.

 

 

* det viktigaste av det jag sa har jag redan skrivit i andra halvan av inlägget Vänner levande och döda som jag skrev för ca två veckor sedan