Lyda Gud mer än människor

Så heter en bok som jag läst under senaste veckorna. Den är utgiven av Missionsprovinsen och är en festskrift tillägnad Missionsprovinsens förste biskop Arne Olsson vid hans 80-årsdag. När man i våras fick ett erbjudande att beställa boken så gjorde jag givetvis det. Jag lät även mitt namn komma med i Tabula gratulatoria.* Varför jag nu gjorde det? Jag känner inte Arne Olsson personligen och har aldrig träffat honom. Inte heller har jag valt att vara engagerad i Missionsprovinsen. Så varför? Kanske för att jag trots allt känner en respekt för en person som vågar ta konsekvenser av sin övertygelse även om det innebär att man måste gå på tvären i förhållande till den stora massan?

Boken är klart intressant och läsvärd tycker jag. Den innehåller dels historiken hur Missionsprovinsen blev till med lite vida utblickar. Intressant att läsa kapitlet om Missionshistorien, hur evangeliet bla genom svenskt missionsarbete kom till Kenya, vars biskop Valter Obare nu gett tillbaka till sina trossyskon i Sverige genom att ge del av biskopsämbetet. Intressant är även den artikel som visar i viken successionskedja valter Obare står; att vigningskedjan går tillbaka via några afrikanska biskopar via svenska biskopar i Afrika till svenske biskopen Bo Giertz. Det är alltså svenska kyrkans egen successionstradition som nu kommer tillbaka till oss.

Men för den officiella svenska kyrkan var det inte tillräckligt. Om än man givetvis inte kan underkänna själva biskopsämbetet som sådant så måste man konstatera att Missionsprovinsens vigningar är illegitima, sett ur svenska kyrkans synvinkel. Alltså har de svenskkyrkliga präster som blivit biskopsvigda i provinsen förlorat sin rätt vara präster i svenska kyrkan.

På ett sätt följdriktigt givetvis - i alla fall om man ska vara paragraf-fundamentalist. Men nog hade en annan utveckling varit möjlig! Svenska kyrkan skulle ha kunnat slå till bomsarna och ställa sig frågorna "vad är det som sker, varför sker det, vad ska vi dra för slutsatser av det och hur ska vi hantera det?"

Svaret på dessa frågor hade kunnat bli ungefär att kristna i svenska kyrkan känner sig tvingade att agera på egen hand därför att dom känner sig svikna/motarbetade av den officiella kyrkan. Kyrkan själv kunde ha insett att den hittillsvarande vägen att "lösa" ämbetskonflikten - stoppa alla präst- och diakonvigningar av "motståndare" - leder till en brist på ämbetsbärare som trots allt en ganska stor grupp kyrkfolk fortfarande vill ha. Man hade kunnat "stanna" utvecklingen för en tid och sätta sig i seriösa samtal för att finna en utväg och i den utvägen skapat en möjlighet att inkludera Missionsprovonsen som ett fritt icke-territoriellt stift inom svenska kyrkan. Ingen ska säga att det varit omöjligt - om man velat.**

Men av detta givetvis ingenting. I övrigt tycker jag att kyrkans agerande mot Missionsprovinsen utmärks av viss godtycklighet. När även provinsens sekreterare förlorar prästämbetet i svenska kyrkan pga av sitt engagemang (men inte flera andra präster som deltagit i prästvigningarna) så känns det som att Göteborgs domkapitel bara hade behov av att statuera exempel.

Intressant i boken är även att läsa biskop Obares försvar av sitt handlande inför Lutherska Världsförbundet. Där framkommer tydligt (också med konkret exempel) hur han som afrikansk kristen får uppleva hur de rika västerländska kyrkorna använder sin yttre makt för att driva igenom sin vilja. Men kan knappast komma från intrycket att Lutherska världsförbundet i en konflikt mellan en fattig ung afrikansk kyrka och världens största (till nominella medlemstalet) och rikaste lutherska kyrka, svenska kyrkan, naturligtvis inte kan undvika att ta  den senares parti. Som av en händelse!

Men inte bara historik i boken. Även ett antal teologiska uppsatser. God traditionell luthersk undervisning rakt igenom. Det här är i mina ögon genuint och äkta (om än i något fall lite "torrt"). Svenska kyrkan när den är som bäst. Tänk om Juhana Pohjalas uppsats om gudstjänsten Tillsammans med den uppståndne Herren och biskop Göran Beijers artikel om Det allmänna prästadömet hade fått vara föredrag vid stiftets Framtidsforum - det hade varit nå'nting!

Det enda kapitel i boken som känns lite udda är ett om Finlands historia. Men kanske måste det vara med för att den finska delen av Missionsprovinsen ska känna sig inkluderad. Annars var det intressant att läsa det personliga vittnesbördet av Matti Väisänen som blivit Missionsprovinsens biskop i Finland. Tyvärr verkar det som att basen i den finska grenen av provinsen (dess förankring i olika rörelser inom kyrkan) är ännu smalare än i Sverige.

Absolut inte bortkastad tid att läsa den boken. Både uppbyggligt och lärorikt!

* föteckning över alla som vill gratulera jubilaren

** man kan jämföra med svenska kyrkans förhållande till EFS. Där har kyrkan på många olika sätt och under mycket lång tid ansträngt sig för att kunna inkludera EFS i svenska kyrkan, trots att delar av EFS under perioder i praktiken levt och agerat som en ren frikyrka.

Ännu tydligare blir ju kontrasten när man betänker svenska kyrkans överenskommelse om samverkan med
Missionskyrkan: att rata trossyskon som har samma bekännelse och samma ämbete men omfamna andra kristna med vika vi varken har gemensam bekännelse- eller ämbetsgrund; det känns verkligen som att gå över ån efter vatten.

Kommentarer
Postat av: Sigrid

Finns även exempel på där EFS blivit styvmoderligt sedd och liksom bara tittad lite snett på, och att man då hellre agerat "frikyrkligt"

2010-12-28 @ 10:38:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0