Torbjörn Lindahl

heter boken jag just läst. Den fick tränga sig före i bokkön då jag på födelsedagen fick den av min dotter Sara. Hon tyckte väl den kunde vara passande.

 

Bokens berättare är en person som flyttat till ett s k trygghetsboende någonstans i Luleå. Lite fantasier verkar det vara i författarens beskrivningar av olika bostadsområdens geografiska förhållanden till varandra. Men Luleå är det i vart fall.

 

På sitt nya boende blir han snabbt en del i ett gäng som ofta lämnar sina respektive lägenheter för att mötas i boendets gemenskapsrum. Bokens jag har på eget bevåg köpt en ovanligt stilig rollator som de övriga beundrar, för att inte en dag bli tvungen låta sig utrustas med kommunens/regionens rödlackerde standarddito.

 

Sen får man följa samtalen och de inbördes relationerna i gruppen. Lite igenkännande blir det med alla samtal om sjukdomar, minnet som sviker och tidens alltför hastiga gång.

Inget som kommer att ge författaren nobelpriset, dock.

 

Men det roliga för mig är att författaren Hans Olov Ohlson är skolkamrat från Norra Örnässkolan. Han är ett år äldre än jag och jag minns ännu att han var den förste på skolan att ha treväxlad cykel. Många är de gånger då vi yngre grabbar (i mellanstadiet var ett år mycket!) stod i klunga kring hans cykel och beundrade detta tekniska underverk.

 

Undrar om hans boks huvudperson hade treväxlad rollator? I vart fall fick den ju de åldrande kamraternas beundran - precis som författarens cykel för ca 60 år sedan.