Torbjörn Lindahl

 

Som sagt inget märkvärdigt med nyårsafton som jag inte upplevt förr. Men lite tradition ska det väl vara. Nyårsmiddag först hos Lena, båda sönerna med. God mat, dessert och kaffe. Trevlig kväll.

 

Stax före kl 21 bröt vi upp och for åt olika håll. Själv satte jag kurs mot Örnäsets kyrka där Stefan ledde mässa. Mats och en lekman distribuerade. Allt fint och värdigt. Några yngre deltagare såg man som vände sig till varandra och ömsesidigt bad om förlåtelse och vittnade för varandra om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod.* Det är numera mindre vanligt än förr. Jag kan sakna denna vana.** Varför tycks detta, som varit ett av den laestadianska rörelsens tydliga kännetecken, vara på väg att försvinna? För lite väckelse i liv och predikan? Vem vet.

 

Liv - i yttre mening, inte andlig - upplevde jag vid tolvslaget då jag befann mig i södra hamn för att beskåda kommunala fyrverkeriet. 

 

Men lite andligt kan man väl säga att det blev då jag träffade några medlemmar ur Fridsförbundet som också tagit sig dit. Bl a en yngre kvinna (som jag uppfattade det relativt nyinflyttad till staden) som jag inte alls kände men som väl kände igen mig (ni vet alla känner apan...) och frimodigt berättade om alla släktingar hon hade i Fridsförbundet.

 

Även Mats träffade jag i Södra hamn. Han hade åkt hem snabbt efter mässan och sen promenerat till stan. Han accepterade skjuts hem.

 

 

* man vet vad som sägs även om man inte hör det

 

** även om jag medger att det funnits tider då jag upplevt att det gick till överdrift. Men de tiderna ligger nu flera årtionden bakom oss