43 år

skulle Maria blivit idag. Om hon levt.
 
Vi uppmärksammade det genom att besöka graven. Sara, som bor i Boden, var där under dagen, Simon, Jonas och jag på aftonen när Jonas slutat jobba.
 
Vi stod rätt länge vid graven, sjöng versen som står på gravstenen och lämnade blommor. Som vanligt helt obegripligt att hon inte längre finns i livet.
 
Jag tänker på de bilder jag lagt ut på bloggen sedan hon dog. På alla bilder ler hon. Såg hon någonsin sur ut? Kan knappt minnas det. Det vittnesbörd man får från dem som träffat henne - bl a hennes personliga assistenter och många av dem hon mött i vård och omsorg - är att hon spred glädje omkring sig. (Efter ca 2000 begravningar är jag visserligen medveten om att när någon dött så minns man bara det positiva men i alla fall...)
 
Tänker vidare. Vad är det för mening med lidande? Finns det någon mening? Den eviga frågan. Och när det gäller Maria tänker jag kanske inte mest på cancersjukdomen som tog hennes liv - vi tror att hon har det bra nu! - utan på rörelsehandikappet som i halva hennes liv styrt över vad hon kunnat och inte kunnat. Det är ju därför hon aldrig fick chans skaffa sig en ordentlig utbildning, ha ett yrke och förhoppningsvis gifta sig och få barn. Vad var meningen med det? Att hon skulle bli ett exempel på att det går att vara glad trots svårigheter? I så fall får man nog säga att hon var trogen sin kallelse.
 
Men varför just hon? 
 
Under åren (fr a kanske i kristna sammanhang) när man diskuterat lidandet och dess eventuella mening har ibland den tanken framkastats att Gud kanske fördelar lidandet så att den som orkar mer får bära mer. (Förutsätter väl i nästa steg att det finns något slags bestämd mängd lidande i världen som bara måste fördelas). Det är väl en tanke man möjligen kan bolla med på individplanet men knapast när det gäller krig, svält, folkmord och naturkatastrofer.
 
Men när man då ser att det tycks finnas människor som bär sitt lidande med värdighet utan att förbittras, är det då en moralisk karaktär de hade redan innan lidandet drabbade eller är det en förädling hos personen som slipats fram just genom lidandet.
 
Funderar.
 

Kommentarer
Postat av: Den gamle kamraten

Någon fixande förklaring till lidandet kan inte heller jag ge - naturligtvis. Men kanske ett bidrag. Kanske. Om Jesus själv står det i Hebreerbrevet att för att kunna LEDA lärde han sig LYDA genom att LIDA. Också han gick den vägen för och med oss.

Svar: Det är väl på det sättet.
Torbjörn Lindahl

2024-09-25 @ 09:16:14
Postat av: Maria

Jag brukar försöka tänka att allt är i Guds hand. Men Gud tål ju att vi är arga och ledsna och nästan tappar tron ibland när det sorgliga drabbat oss. Ty han är en Fader. Vår Fader.

2024-09-26 @ 16:12:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0