Torbjörn Lindahl

20 minuter försent kom jag till kyrkan idag. Och jag som började göra mig i ordning i god tid, med en tidsmarginal som förr alltid räckt. Måste vara något fel på tiden. Går den fortare? Det innebar att jag missade en viktig händelse, harpospel av 9-årig flicka från Ukraina.

 

Men högmässan också i övrigt var ok även om mitt gudstjänstfirande började mitt i gradualpsalmen. 63 deltagare.

 

Vid kyrkkaffet satt jag vid samma bord som yngre par med ettårigt barn. Han från Indien, hon från Svanstein. Barnet hette Kian - nästan som min bil, Kia, noterade jag.

 

 

Efter en  stund kom Mats förbi mitt bord:

- Hej, nu cyklar jag till bönhuset (dvs Fridsförbundets bönhus vid Örnäskyrkan). Vår gemensamma tanke hade varit att fara dit till gudstjänsten kl 13. Det är helg med kallade predikanter och då är det gudstjänster lörd 18, sönd 13 och 16 med middag emellan. Den hade vi också tänkt smaka.

 

Men då jag hade så intressant och trevligt sällskap lockade det inte att bryta upp i förtid. Alltså satt jag kvar. När klockan närmade sig halv två började jag tänka att om jag bara sitter en dryg timme till i kyrkan kan jag lika gärna gå i västlaestadianska bönhuset bara några hundra meter bort, där gudstjänsterna är kl 15.

 

Sagt och gjort. En liten stund fick jag väl fördriva tiden men då det fanns trevligt folk kvar var det inte svårt.

 

I väst precis som vanligt. Psalmsång utan orgel, läsning ur Laestadius' postilla och predikan. Som vanligt långt tal innan texten läses. När det var dags för textläsning medgav predikanten att bibeltext inte är nödvändig för predikan men att det kan vara bra med den stabilitet som en bibeltext ger. Kanske det, säger jag men vidhåller det jag flera gånger uttalat om västlaestadianska predikningar: dom är som bäst när dom snarast är personliga vittnesbörd och enkla vardagliga förmaningar. Som bibelutläggning är det tunnt. Så dom kan nog hoppa över bibeltexten utan att predikans kvalité nämnvärt skulle påverkas.

 

Nu börjar femte veckan då Maria inte är i livet.