Torbjörn Lindahl

brukar jag alltid notera trots att det ligger omotiverat utslängt mitt i sommarlovet då inget händer. Måste var något undermedvetet från barndomen - ni vet den där tidsperioden i livet som man alltid kan skylla på så fort något blir tokigt i vuxenlivet.

 

För min del var det nog så att den här tiden på året alltid var aningen ångestfylld eftersom jag varje år vid denna tid tvingades genomleva den knappa fyramånadersperiod då min - normalt jämnårige - gamle kamrat plötsligt helt oförklarligt var ett år äldre än jag. Orättvist! Jag kan dock inte erinra mig att han någonsin på ett otillbörligt sätt utnyttjade det årliga fyramånadersövertaget genom att t ex reta sina kamrater för att dom var småglin. Nej, den gamle kamraten var alltid en god kamrat.

 

Så min årligt återkommande sommarlivsångest kan jag inte beskylla honom för. Nej, den kom inifrån. Men just denna tid på året kom en ljusning - en försmak av himmelens gläde om man ska tala med Laestadii språk; jag insåg (efter tre veckor som ett år yngre - ofattbart lång tid i ett barns liv!) att om tre månader är ordningen återställd och vi är jämnåriga igen, som det ska vara. 

 

När jag nu återkallar barndomens upplevelse av att inse att det finns hopp och något att se fram emot, så kom det för mig någon strof ur en psalm. Melodin fanns men inte begynnelseorden. Hur skulle jag återfinna den? Ingen annan utväg än att gå igenom avdelningen Pilgrimsvandringen i psalmboksregistret och testa melodin på alla. Och ja, jag fann den: ps 299 (nuv ps bok) Ur djupet av mitt hjärta. Men till min besvikelse bara tre verser. Mitt minne av psalmen är betydligt fler verser.

? 

Var nära kontakta vännen Andreas och be om hjälp. Han har ju allt som liknar psalmer på ena handens fingrar. Men jag borde nog kolla gamla psalmboken först. Där heter den "I djupet av mitt hjärta" och har fem verser (ps 595). V 1 och 2 rätt lika i de olika utgåvorna, vers 3 starkt bearbetad i nya psalmboken men V 4 och 5 saknas helt i nya. Katastrof! Det är ju i de verserna som hoppet lysa fram. 

 

Och här fann jag versen som lindrar min årligen återkommande livsångest när jag kan inse att om blott "en liten tid" är jag återigen lika gammal som min gamle kamrat:

 

Se, målet härligt lyser i fjärran o Guds stad,

Min längtans borg, där synd och sorg

Och nöd, som jorden hyser, jag snart förgäter glad,

Se, målet härligt lyser i fjärran, o Guds stad.

 

Den här psalmen fick man sjunga rätt ofta under de första präståren. Det hände icke sällan att den önskades på begravningar - ofta i EFS-familjer. Problemet var att melodin i psalmboken och Sions toner inte var identiska rakt igenom så menigheten följde inte konsekvent organisten. Ena melodin var enklare, den andra krångligare (tyckte jag). Eftersom det nu är försent leta efter melodipsalmbok och melodi-gamla Sions toner så lämnar jag detta nu i trygg förvissning om att vännen Andreas kan reda ut saken😊