101:a dagen. Kvinnor som präster VII (och vad det lett till)
I kyrkomötesbeslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor togs även det som kommit att kallas "samvetsklausulen". Det är formellt inte en del av själva beslutet utan formulerades av beredande utskott som en vägledning hur oenigheten i frågan i framtiden borde hanteras. I sak innehåller den tre punkter (här formulerade med mina egna ord):
- biskop ska inte mot sin övertygelse tvingas viga kvinnor till präster
- präst ska i sin tjänst inte tvingas till något som strider mot hans övertygelse
- den prästkandidat som inte är övertygad om det riktiga i ordningen med kvinnor som präster ska ändå kunna avlägga prästlöftena vid sin vigning - även löftet om trohet mot kyrkans lag och ordning
(Om man inte haft med den sista punkten hade kyrkan direkt fått problem eftersom många av de teologistuderande blivande prästerna hörde till "nej-sidan" och stor prästbrist hotade pga alla kommande pensionsavgångar i prästerskapet.)
Vid kyrkomötet 1958 fanns inga som helst antydningar om att samvetsklausulen skulle vara tidsbegränsad, t ex bara gälla de präster och biskopar som då redan var i tjänst. Därför blev det irriterande för dem som trott att den traditionella ämbetssynen snabbt skulle dö ut och försvinna , när det under 60- och 70-talen visade sig att många i de nya yngre prästgenerationerna var klart lockade av och förankrade i det traditionella synsättet och åberopade "samvetsklausulen" för att få utrymme i kyrkan.
För den som tror att kvinnor som präster inte är i överensstämmelse med Jesu ursprungliga vilja med sin kyrka och som vill förverkliga och leva ut en sådan tro blir det naturligt att inte ta del av prästvigda kvinnors ämbetsutövning. Om lekmän handlar så var det möjligen något man kunde stå ut med. Men när präster begärde motsvarande utrymme kom det att uppfattas annorlunda. Då blev det tydligt diskriminering. Och eftersom det ansågs ske under skydd av "samvetsklausulen" så blev den hatobjekt nummer ett. Alltså måste den bort.
Men att bli av med samvetsklausulen var lättare sagt än gjort. Eftersom den rent formellt var ett förarbete till lagen om kvinnors tillträde till prästämbetet kunde den inte avskaffas utan att lagen upphävdes. Alltså beslöt kyrkomötet 1982 att upphäva den lag som ger kvinnor rätt att bli präster - men de kunde fortsätta vara det och bli det eftersom samhällets allmänna jämställdhetsprinciper ansågs gälla.
När nu samvetsklausulen avskaffats tänkte vissa: äntligen och andra såg det som det ultimata löftesbrottet.
Kommentarer
Postat av: Anders Lundberg
Om man antas som prästkandidat utan att ”behöva kompromissa med sitt samvete”, tex för att inga frågor ställs om inställningen till kvinnliga präster eller för att biskopen framför en stark önskan att man ska vigas hävdas ibland att det är acceptabelt, trots kravet på acceptansen av reformen har beslutats av kyrkomötet. Jag har ändå stannat inför att man inte kan komma undan kravet på sådana personliga omständigheter eftersom ett av prästvigningslöftenas led innefattar lydnad emot kyrkans ordning. Och att smavetsklausulen avskaffats, såsom dess innehåll var, visar tydligt att man genom prästvigningslöftena accepterad kvinnliga präster.
Trackback
