Torbjörn Lindahl

igen.

 

Blev det för Maria dag. Till dagkirurgin för att få den s k Venporten insatt. Jag följde henne för att kunna vara med som uppmuntrare. Men det hade jag inte mycket för. Blev mest väntan. Och det (numera redan) traditionella fikat efter varje sjukhusbesök orkade hon inte med, utan ville direkt hem och få vara ifred. Hon tog vanlig lokalbuss med sin assistent. Jag tog bilen och kunde handla lite åt henne på hemvägen.

 

Börjar det kännas som mer allvar för varje gång?

 

Svar: ja.

 

Fortsätter be.