Torbjörn Lindahl

har jag haft ikväll. I ena fallet blev jag uppringd, i andra fallet var jag uppringaren. I båda fallen var det personer jag vetat om respektive varit god vän med ända sedan gymnasiet. Den ene bor i Luleå och vi ses regelbundet, den andra finns i Uppsala och kontakten uppehålls genom sporadiska möten och telefonsamtal.

 

I båda samtalen var huvudämnet Maria, hennes sjukdom och hennes framtid. Eftersom båda är troende kristna så utlovades förbön. Och vi var överens om att fortsätta be om ett helandeunder - ända intill hennes sista suck. Att be att döden ska vika samtidigt som man förbereder sig för att dö är inte konstigare än att ha säkerhetsbälte samtidigt som man kör försiktigt i akt och mening att inte krocka; eller att brandförsäkra huset men ändå räkna med att det varje dag står kvar när man kommer från jobbet.

 

Kära läsarna inbjuds till fortsatt förbön - utan om och men.