Torbjörn Lindahl

I afton ledde jag högmässan i Hertsökyrkan. Bosse har ju semester och semestervikarien Mats har smitit iväg till Baltikum. Alltså fick jag rycka in. Länge sedan jag höll en hel högmässa med både liturgin och predikan. Men det gick acceptabelt bra, tror jag.

 

Dock får jag erkänna att jag delvis kanske drog predikan ur rockärmen utan att i tanken hunnit finslipa alla detaljerna.

 

Skälet till denna min försummelse är väl som flera bland läsarna kunnat ana, oron för och omsorgen om min dotter Maria. Att vi för några veckor sedan fick ett bud om att något ytterligare i sjukdomsväg drabbat henne, utöver det rörelsehandikapp hon levt med i över 20 år. Och i torsdags, efter flera röntgenundersökningar, ultraljud och biopsi fick vi veta exakt vad det är. 

 

Sedan dess har jag sovit hos henne varje natt och ikväll då vi godnattpratat och bett completorium tillsammans fick jag lov av henne att i klartext berätta för kära läsarna vad vi i torsdags slutligt fick veta. Läkarens direkta ord:

 

"Aggressiv bröstcancer. Vi kan inte bota den". Möjligen med cellgift minska hastigheten. Och förlänga livet en aning.  Återstående livstid utan cellgifter kanske 2-3 månader. Med cellgifter något längre, men det handlar om månader, inte år.

 

Eftersom vi i några veckor förstått att något allvarligt är på G så kom det inte som en total chock, inte heller för Maria. Efter läkarbesöket gick vi och fikade i sjukhusets café.

 

Senare torsdag mot aftonen for jag tillbaka till Gammelstad och det evangelisations-event som katolska församlingen ordnade i dagarna två på torget bakom Nederluleå kyrka. Eftermiddagens aktivitet var då nästan slut men jag ville i alla fall få möjlighet hälsa på min gamle studiekompis från slutet av 70-talet, Ulf Ekman, som förblivit en personlig god vän under alla år trots minst sagt olika vägval i det andliga och kyrkliga. Givetvis viskade jag i hans öra vad som hänt och på stört bad han en bön för Maria. När vi efteråt hälsar på prästen berättar Ulf (utan uppmaning från mig) "Torbjörn här har en dotter som är svårt sjulk".

- Ska jag komma och be för henne?

 

Sagt och gjort. En stund senare befann sig F. Damian, Ulf och Birgitta Ekman och jag hemma hos Maria. Och eftersom den personliga assistent som just då var i tjänst hos Maria är pingstvän från Afrika, så deltog också hon i förböner, knästående med lyfta händer. Nu blev Maria för andra gången på några veckor smord med olja (Jak 5) och välsignad. Första gången var i Hertsökyrkan förr-förra tisdagen.

 

Kära läsarna får gärna vara med i förbönerna.