Torbjörn Lindahl

Ett ursprungligt alternativ hade kanske varit att bara stanna i Umeå fram till idag, dvs torsdag, men när vi träffades i tisdags till syskonfödelsedagsfest då var det så trevligt att jag beslöt väcka till liv ett annat alternativ: stanna veckan ut så skulle jag också kunna hälsa på framåt helgen hos yngre bror, vilken med hustru - yngre svägerska - fortfarande befinner sig i s k arbetsför ålder vilket begränsar möjligheten för dem ha gäst i huset under vardagar. Så det blev planen. Men därav blev intet. Inte pga bröders och svägerskors brist på gästfrihet och allmänn trevlighet, utan pga min trötthet. Inte bara fysisk utan mental. Min ork ta emot alltför många nya intryck under kort tid känns mer och mer begränsad. Alltså beslöt jag ta chansen då jag vilat upp mig efter nerresan.

 

(Det var samma sak vid resan till Missionsprovinsens prästkollegium för en knapp månad sedan. Då hade jag tänkt fortsätta till vän och kollega norr om Göteborg och från honom besöka präst- och diakonoas på Åh stiftsgård, men kände också där att det blev för mycket.)

 

Alltså beslöt jag fara hem från Umeå enligt allra ursprungliga tanken. Och denna gång led jag inte över att halva sträckan Umeå-Skellefteå hade hastighetsbegränsning till 80 km/t. Typiskt höstväder, regn, blöta vägbanor som suger upp allt ljus - inte undra på att man denna årstid börjar längta efter snön! Kort paus hos vännerna i Byske med en stunds stilla vilande i deras gungstol.

 

Hemma i god tid för att kunna dela inplanerad veckobastu i bostadsrättsföreningens bastu med Mats. Ordningen återställd. Jag kände direkt att Borta bra men hemma bäst blir allt starkare. Är det ett ålderstecken?