Och helgen började för mig påtagligt redan fredag kväll. Då var jag nämligen på Fridsförbundets fredagstimme där jag ansvarade för konfirmandgruppen. Temat för kvällen var nattvarden. Vi läste intiftelseorden ur evangelierna och 1 Korintierbrevet och jämförde och hämtade fram alla olika aspekter på nattvardens innehåll, betydelse och mening som man där kan finna. Sist läste vi också om nattvarden i lilla katekesen.
Den mesta undervisningen leds annars av predikanter och lekmän men just undervisningen om nattvarden och högmässoliturgin överlåts åt prästen. Tidigare år har jag ansvarat för betydligt större del av undervisningen, men successivt minskat mitt deltagande i takt med krafters avtagande. I maj ska jag ansvara för konfirmationen. Men jag sade till några av de ansvariga vid fikat efteråt att kanske är detta möjligen sista året jag vågar åta mig uppgiften.
Men helgen i verklig mening är söndagen. Jag fick skjuts av Mats till kyrkan och i bilen hade han även med vännen och kollegan Lars-Gunnar Ottestig som kom till Luleå med tåg från Uppsala i morse och efter promenad från stationen fått frukost hos Mats
Högmässan leddes av Johan som höll innehållsrik predikan. Bosse var med och distribuerade. I bilen hade Lars-Gunnar frågat "Hur många tror ni det blir i kyrkan?
50 +, sa Mats. 51, sa kyrkvärden efter mässan när jag frågade.
I kort samtal beslöt Bosse och jag att vi efter kyrkkaffet nästa vecka (Palmsöndag) ska erbjuda deltagarna en stund då vi sjunger några av passionstidens psalmer, vilka man inte får sjunga så mycket när vi inte har passionsandakter (= andakter med temat Kristi lidande). Så bered dig stanna lite längre nästa vecka.
Lars-Gunnar skjutsade hem Mats och mig i Mats bil och lånade den sedan för färd till sin stuga i Bälinge, vilken väl är den viktiga anledningen till hans norrlandsbeök.
Efter en kort stund hemma för medtagande av div nödvändigheter styrde jag mot Mariakyrkan i Sävast. Mats följde med. För rätt länge sedan hade jag fått kallelsen predika hos Bodens Fridsförbund. Och med betydligt kortare varsel fått frågan om jag även ville leda
nattvardsgudstjänst. Jag lovade det också, men pga tilltagande strokeorsakad vinglighet fann jag det bäst ta med Mats som liturg och själv bara predika. En glädje som vanligt få tjänstgöra tillsammans, särskild som även äldre kollegan Roland Wälivaara (tidigare präst i just Mariakyrkan) var med. Han hjälpte Mats med distributionen.
I predikan tog jag min utgångspunkt i dagens gammaltestamentliga text ur 1 Mos 22 om Isaks offrande. Ursprungligen hade jag tänkt tala över ett avsnitt ur Hebr 10, men även om jag visste vad jag ville säga så infann sig inte den rätta inspirationen. Så när jag om förmiddagen hörde GT-texten i kyrkan och även hur Johan kommenterade den som del i sin predikan, så kände* jag: den här texten ska jag tala över i eftermiddag.
Sagt och gjort. Den texten har burit med mig aktivt ändå sedan vi i tidskriften Carex 1-1978 publicerade Om Isaks offrande av Joh. Jac. Rambach. (Så tro inte att jag själv "hittat på" allt det jag sa i predikan.)
Trevligt besöka Sävast och Bodens Fridsförbund och träffa åtskilliga gamla vänner. Men ingen av oss blir yngre, som jag alltid svarar när någon frågar hur jag mår. Något jag ock så tydligt insåg när jag hemma kontrollhörde predikan på Youtube. Inget som jag ångrar att jag sa men inte har jag samma snabbhet och klarhet i tanken som i yngre dagar.
* om jag vore en tillräckligt from karismatiker skulle jag uttrycka: "då sa den helige Ande till mig"