Torbjörn Lindahl

Det här är ju rätta hosianna-dagen även om vi vant oss sjunga det i advent. Idag, då jag ledde mässorna kl 11 och 12  sjöng vi dock en vers ur en adventspsalm som offertoriepsalm nämligen 108:3:

 

Men istället för omkvädet "var glad, var glad..."sjöng vi texten ur gamla Sions toner (Efs' sångbok):

 

I beredelseordet utgick jag fr Gt-texten om att ingen surdeg får finnas i landet och tillämpade det på människans hjärta. Den surdeg som måste rensas bort är troligen den synd människan har svårast - är mest ovillig - att bekänna. Det må vara bitterhet, habegär, kärlek till inflytande eller pengar, sexuell orenhet eller vad som helst.

 

 I predikan var episteltexten ur Hebr 2 i centrum. Jag erkände för åhörarna att den texten innehåller en formulering som jag alltid tyckt är väldigt träffsäker, nämligen att Kristus genom att göra djävulen maktlös befriar dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Är inte det en tydlig beskrivning också på vår tid? Med all dess vurm för ungdom och rädsla för varje grått hårstrå och minsta rynka i ansiktet som påminner om det ständiga åldrandet och den obevekligt nalkande döden. 

 

Men Kristus befriar ur den träldomen under djävulen. När han sonar synden (nämns senare i texten) tar han bort den skuld inför Gud som ger döden och djävulen makt över människan. Hon har alltså inte längre någon förpliktelse mot det meningslösa liv ni ärvt från era fäder (1 Petr 1:18).

 

Friköpta med Kristi dyrbara blod.