Torbjörn Lindahl

kallas dagen idag, enligt svenska kyrkans nuvarande kyrkoår. Men midsommardag är det inte för det var igår. Och då retade jag mig något på detta. Men idag då jag fått fira Johannes döparen ifred, utan en massa krav på blommor och sommarpsalmer, då kändes det klart bättre. Inte så som man ofta förr upplevt det på Midsommardagen/Johannes döparens dag: folk som kommer på gudstjänst vill fira midsommar men kyrkoåret säger Johannes döparen. Konflikt??? Kanske åtminstone för den psalmväljande och predikande prästen.

 

Idag predikade jag inte. Däremot fick jag vara liturg. Kul erfara att jag fortfarande kan ordningen och läser instiftelseorden utantill. (Men trött var jag efteråt. Ännu inte tillbaka i min forna pre-stroke-form.) Jag valde att ha röd skrud, vilket jag såg som förslag i en artikel (SPT/KT?) för många år sedan där författaren argumenterade för att man kunde ha röd skrud oftare än bara Annandag Jul och Pingst. Om jag minns rätt så var utöver Johhannes döparens dag även Apostladagen (5:e e Tref.), Mikaeli och reformationsdagen på förslag.

 

Saken väckte milda protester från (en) kyrkvärd och från pensionerad kollega, varav den senare sade att det vore väl en sak om vi också hade Johannes halshuggnings dag som minnesdag i kyrkoåret. Vilket vi inte har. Alltså fick jag i skriftetalet motivera mitt tilltag med att eftersom vi inte firar den dagen så får hans martyrium vara med redan vid hans födelses firande. Dessutom var han profet - den ende utöver Jesus som har egen dag i kyrkoåret - och profeter är drivna av den Helige Ande. Alltså röd färg.

 

Men efter mässan tillstod jag för kyrkvärden att det kanske fanns ett skäl till: min egen glädje att få ha röda skruden.

 

Efter högmässan blev det lunch å lokal med en av gudstjänstfirarna. Jag tror jag lyckades värva honom till Frimodig kyrka.