Torbjörn Lindahl

I telefon. Hade jag idag med god vän och kollega nere i Göteborgs stift. Vi pratade som vanligt om det ena och det andra - som vi ofta sa i min ungdom när det gällde andliga och kyrkliga ting.

 

Bl a talade vi om gemensam god vän som för en tid sedan insjuknade i Covid-19, men som nu verkar vara igenom den värsta krisen. Det var vi båda glada och tacksamma över.

 

Vi talade också om Missionsprovinsen och dess möjligheter bli förankrad i vidare kretsar inom svenska kyrkan. I samband därmed nämnde jag min enda erfarenhet av ett prästmöte i Missionsprovinsen; i det kollegiet fanns ju en teologisk kompetens och kunnighet som det inte ens är meningsfullt att fantisera om inom svenska kyrkan. 

 

I samband med det berättade min vän om en äldre person som en gång fått frågan "vad tycker du om svenska kyrkan?"  och då sade:

- Jag ska svara med katekesen ord: jag erkänner den, jag sörjer över den, och längtar att bli befriad från den.*

 

Också talade vi om Kyrklig Samling, som i år pga Corona ställt in både vårens och höstens möte. Och som snart byter ordförande.

 

När jag nu påminns om densamma organisationen kan jag ju nämna att jag just idag, från en kristen broder i Finland (som jag lärt känna i OAS-sammanhang) fick en länk via vilken jag kunde lyssna på två föredrag av Kyrklig samlings förste ordförande Bo Giertz. (hållna i Österbotten 1982).**

 

Jag har ännu bara hunnit lyssna på det ena, men det var intressant nog. Det handlade om Folkkyrka - där han först klargjorde skillnaden mellan å ena sidan det ursprungliga folkkyrkobegreppet som handlade om att kyrkan hade ett ärende till hela folket nämligen syndernas förlåtelse och å andra sidan det moderna demokratiska folkkyrkobegreppet som snarast betyder att kyrkan är folkets kyrka och därför väsentligen ska handla och tro i enlighet med folkmajoritetens värderingar - och folkreligiositet, vilket är något helt annat än sann och äkta kristendom. Om det t o m är så att detta att vara döpt och konfirmerad, att gifta sig kyrkligt och vilja ha en kyrklig begravning och gå i kyrkan då och då och och givetvis tro på Gud och slutligen anse att det viktigaste är att vi människor älskar varandra - om även det bara är (kristet präglad, men dock) folkreligiositet - möter vi då någonsin äkta kristendom?

 

Träffsäkert var det när han avslöjade det lättvindiga talet om att älska sin nästa (som sig själv), vilket de flesta människor anser är riktigt och tycker att dom själva gör. Kanske det finns någon som jag tycker är besvärlig eller jobbig. Så bestämmer jag mig för att på något sätt göra gott mot den personen (jag minns inte riktigt om han exemplifierade med att umgås en dag med personen eller bjuda på middag el dyl) och känner mig efteråt nöjd med mig själv och anser mig ha älskat medmänniskan - trots att jag innerst inne tycker det är lika skönt när hon går. Har jag då verkligen älskat den personen som mig själv, frågade Giertz. Och där blev man avklädd sin egen rättfärdighet inpå bara kroppen. Och ska det bli någon verklig kristendom och inte bara ytlig religiositet så måste människan bli så avslöjad i sin bristande förmåga att uppfylla Guds lag att hennes enda utväg blir Kristi försoning.

 

Ungefär så. Och om inte Jesus och hans försoningsverk kommer i centrum i en människas tro så är det inte kristendom utan bara folkreligiositet.

 

Det andra föredraget, om den Helige Ande tar jag imorgon.

 

 

* se katekesutvecklingen av år 1878 (= det vi i dagligt tal kallar katekesen) fråga 144

 

** eftersom jag fick tillåtelse sprida det vidare, så kan var ock en intresserad få det som ger mig e-postadress eller mobilnr (för sms).