Torbjörn Lindahl

har jag blivit.

 

Innan jag fortsätter kan jag väl bara få göra en liten avstickare och berätta att det sagts mig att när förre ärkebiskopen Gunnar Weman hörde att jag blivit domkapitelsanmäld, så utbrast han

 

Kanske det.

 

Sommaren 2015 var det jag anmäldes av 6 personer.

 

Att nåt var på G förstod jag en morgon när NSD ringde och berättade att det blivit en massa* kritik i sociala medier mot ett blogginlägg jag skrivit. Eftersom jag inte har Facebook - som brukar vara det som avses med uttrycket "sociala medier" (OBS! plural) - så visste jag inget och hade således inga relevanta kommentarer. Något lite kunde jag möjligen yttra om det blogginlägg som sades stå i centrum för uppmärksamheten - jag visste ju vad jag hade skrivit.

 

När jag någon dag senare fick brev från domkapitlet att fyra personer (i stort sett samtidigt) anmält mig då förstod jag att det var något mer organiserat på gång. Senare under sommaren inkom ytterligare två anmälningar och jag erbjöds yttra mig över dem alla.** Av de sammanlagt sex anmälningarna var fyra anonyma. 

 

Med liv och lust gick jag in för uppgiften att kommentera anmälningarna. God hjälp hade jag också av vännerna Dag Sandahl och Göran Beijer (båda f d dekaner i Synoden och den senare även biskop i Missionsprovinsen. ) Om jag även rådfrågade prästen i Missionsprovinsen och tillika advokaten, Andreas Stenkar Karlgren, minns jag inte. Ensam och utlämnad kände jag mig i vart fall inte, snarast stimulerad.

 

Nästan ett halvt år tog det innan mitt ärende var avgjort i domkapitlet.  Att det inte skulle bli någon allvarlig bestraffning anade jag tidigt. Flera gånger under halvåret träffade jag biskopen. Han kunde naturligtvis inte föregripa domkapitlets beslut men eftersom vi känt varandra sen tonåren så har har vi nog en förhållandevis god förmåga att tolka varandras minspel och tonfall.

 

När allt var avgjort*** i början av december talade vi däremot öppet. Hans bjöd mig på middag på teaterrestaurangen och vi pratade i några timmar. Då fick jag bl a veta att Hans första möte med mitt fobi-blogginlägg var när en journalist visade honom en avskrift. För mig berättade han att han vid genomläsningen snarast tyckt att det var roligt, börjat skratta och uttryckt

- Vad är problemet med det här? Jag håller ju med Tobbe!

 

Den journalisten lommade därifrån med oförrättat ärende. Men med hjälp av de sex anmälarna lyckades tidningarna ändå göra en affär av saken och få anledning kalla mig Skandalpräst med krigstidsrubriker.

 

Eftersom domkapitlet läst betydligt mer i min blogg än de utdrag som fanns i de olika anmälningarna, fann man på några punkter formuleringar för vilka jag fick viss kritik, (dessa formuleringar var då över ett år gamla utan att tidigare ha uppmärksammats) men det är verkligen värt att notera - vilket jag påtalade på denna ringa blogg redan dec 2015 - denna kritik gällde INTE det inlägg som var ursprunget till hela anmälningsfloden, och som gett ena tidningen anledning kalla mig "skandalpräst". Där gick jag helt fri.

 

Nu har det gått fyra år och inte ett  knyst om mig i tidningarna. Inte minsta hot om domkapitelsanmälan heller. Jag håller nog på att tappa stinget.😄

 

Helt klart dags för pension. 

 

 

* En av våra kyrkvärdar i Hertsön gjorde senare en analys av alla "trådar" på FB som denna sak gett upphov till; vem som "gillat" eller hänvisat till vems skriverier, vem som citerat vem osv. Han kunde då se att alla trådar på FB ytterst gick tillbaka till två (2) personer, som var dom enda som självständigt startat egna skriverier om mig. (Som dessutom är goda vänner) Alla andra hade alltså bara citerat eller påverkats av andras ord. Så mycket för det bullret i cyberrymden

 

** den som till äventyrs vill läsa alla anmälningar, mina yttranden och domkapitlets beslut kan gå in på kyrklig dokumentation.nu och scrolla ner till Personärenden och söka Ärendet Torbjörn Lindahl

 

*** när domkapitlets friande beslut blev känt fick jag ett sms av en av de kvinnliga prästkollegorna som skrev att det beskedet var ett riktigt ljus i höstmörkret