Biskopsval
När du tar upp frågan om biskopar och Anglikanska kyrkan kan jag rekommendera en artikel i nummer 6 av Signum som tar upp att AMiE (Anglikanska Missionsprovinsen?) nu vigt en egen biskop. Skulle tro de både motsätter sig samkönade äktenskap och kvinnliga präster och biskopar.
Hur man än ser på frågan är det något som motverkar ekumenik och enhet genom kvinnliga biskopar.
Det är sannerligen inte lätt att bekänna sig till en episkopal kyrka. när det nu ser ut som det gör!
Vi bekänner ju att kallelsen till präst/biskop är tvåfaldig: Gud och Kyrkan. Om nu kyrkan kallar, men inte Gud (något som vi svårt att se att Gud gör), då blir ju kallelsen enfaldig(!) Är inte då den apostoliska successionen bruten.
Resultatet blir ju då, att en biskop som är vigd av kvinnlig äb inte är rätt bp. Kan han då prästviga en annan person, så att denne blir en rätt präst?
Vi som har den gamla ordningen (före 1958) är i alla fall i majoritet, eftersom de katolska och ortodoxa kyrkorna omfattar samma tro.
Kan någon annan än Kyrkans läroämbete göra det i uttolkingen av Skriften och Traditionen?!
Det skulle ju ha varit biskoparna som skulle ha haft lärosuccessionen.
Någon skulle kunna förledas att tro att läroämbetet utgörs av Svenska kyrkans läronämnd..men ack nej, ämbetet står inte att finna i Svenska kyrkan nu.
Till både bloggaren och de som kommenterat:
Tala ur skägget, gnöla inte bara!
Fem kandidater gick från nomineringen vidare. Presentera i tur och ordning hur och när de inte (längre) har Ämbetet. De är ju inte helt lika.
Jag menar att den som godtar manlig biskop vigd av kvinnlig dito men ej kvinnlig biskop gör sig skylldig till verklig könsdiskriminering. Fokus läggs ju då på personens kön och inte den apostoliska successionen. Tillsvidare konstaterar jag att jag som lekman rimligen inte kan veta om Gud kallar kvinnor till präst- och buskopaämbetena och därför håller mig till vad kyrkan alltid tidigare lärt för att vara på den säkra sidan.
Vad betyder det svaret i praktiken för de fem som nomineringsvalet vaskade fram?
Om ett knippe biskopar av man-och kvinnokön handpålägger en ny biskop - blir dennes ämbete "ogiltigt" på grund av kvinnornas närvaro eller "giltigt" tack vare de manliga handpåläggarna?
Min fråga är seriös. Jag är faktiskt intresserad av hur man faktiskt resonerar bakom värdeladdade och generella ord.
Frikyrkliga (kanske andra också) brukar ju retoriskt fråga sig: vad skulle Jesus ha gjort? Vi vet han gjorde. Även om han hade kvinnliga lärjungar som Maria Magdalena utsåg han endast män till apostlar.
Ett nyckelställe finns därvid i Apg 1:12-26 där lärjungen Mattias utses till apostel efter Judas.
Jag kan ha fattat fel men jag har hört om vår norska systerkyrka att man där under reformationen tappade vigningskontinuiteten från tidigare. Alla katolska biskopar stack och man "började om" på ny kula. Om jag fattat rätt.
I Sverige var det inte så. Biskopar som vigts på katolska tiden "följde med reformationen" och vidareöverantvardade Ämbetet. Det innebar bland annat att vi för ca 100 år sedan kom att kunna bli en "brokyrka" till andra som tillmäter den apostoliska successionen större betydelse än vi gör.
Tillbaka till Norge. Jag har också hört att man vid biskopsvigningar i Norge inte vill att svensk biskop - som nog kan vara där - deltar i handpåläggningen. Sådant skulle nämligen öppna dörren för en successions- och ämbetsskillnad mellan de som, högkyrkligt sett, har och inte har Ämbetet.
Är detta sant måste det betyda att man anser att Ämbetet "sipprar med" till biskopar och sedan präster om EN har det, till och med när "vigningsledaren" saknar det.
Får det någon betydelse vid Luleåvalet?
Jag undrar om inte åtminstone en av poängerna med att det tänks behövas tre biskopar som viger är att åtminstone någon av dem ska vara rätt biskop och på så sätt garantera kontinuiteten. Fenomenet orätta biskopar är inte något exklusivt kvinnligt. Det finns också orätta manliga dito.
Jag undrar om inte en apostolisk succession i en enkel tankelinje är sentida. Tre biskopar knyter den nyvigde bakåt inte bara i en riktning utan i tre, dvs biskopen/biskoparna är insatta i ett nät på samma sätt som församlingarna hör samman inte bara i en riktning bakåt utan av andra gemenskaper som också nått hit, tidigare eller senare.
Ärkebiskopen eller dennes ersättare (som alltså inte måste vara "ärkebiskop") ska garantera att kallelsen och prövningen gått rätt till och på så sätt leda vigningen.
Jag tycker det förefaller rimligt att inte en biskop själv kan garantera allt utan är beroende, på samma sätt som ingen församling eller "kyrka" överlever på egen hand (ursäkta min vänner med den ende biskopen i Rom).
Fattar jag detta rätt betyder det att - högkyrkligt sett - det räcker med att EN manlig biskop vigd av minst EN manlig biskop är med. Då "sipprar" Ämbetet vidare.
Ingen "fara" alltså.
Spränga bron i förtid för säkerhets skull är väl inte bästa sättet att underlätta trafiken.
Antagligen är det något som kan sägas om de flesta "led" i kyrkans värld. Ta bara Sovjettidens prövning. Det kvinnliga är givetvis inget problem i sig, frågan är snarare vad som händer med undervisningen om Fadern och Sonen OM eller NÄR det formuleras på annat sätt eller i strid mot Nya Testamentets vittnesbörd, men den undervisningen är inget som behöver tänkas som mystiska sprickor i brofästen utan det går att höra och läsa av alla. Och justeras av alla.
Jag undrar om man inte kan våga säga och tro att kristen tro inte handlar om att ta sig över broar utan att gå genom vattnet till liv och till hopp!
Vilken intressant debatt detta blev! Min syn är den principfastes, och det kan slå åt två håll. Det med assisterande biskopars medverkan i vigningen hade jag inte tänkt på. Avgörande blir ju då hur de deltar och när i ritualen prästen blir biskop. En jämförelse är om man som "kvinnoprästmitståndare" kan kommunicera om en kvinnlig präst är medcelebran? För mig kom det till sin spets när håg befann mig i en kyrka där mässan firades av kvinnlig kyrkoherde med i god ordning vigd manlig kommunister som medcelebrant. Jag tvekade länge om jag skulle kommunicera men kom till slut fram till att om jag alls tror att instiftelseordens läsning av en vigd präst har påverkan på nattvardsgåvorna så kan inte detta nullifieras av att någon med tveksam eller ingen vigning läser med. Så jag kommunicerade. Och på samma sätt kan nog assisterande biskopar rädda successionen en tid inom SvK om deras medverkan är rätt.
Begreppen kollegialsuccession och lärosuccession förutom den rent mekaniska. Om biskoparna faller i från i tron på ett påtagligt sätt blir vigningarna ogiltiga av den anledningen.
Man får skilja på en inkognito kommunicerande lekman och en präst. Sedan kam man ändå fundera på om vi inte i dag i Sverige befinner oss i ett läge där vi måste sträva efter att visa upp absolut största möjliga kristna enhet utan att kompromissa med vårt samvete. I vågskålen låg f.ö. i just detta fall också 15 nydöpta konvertiter i kyrkan, det kändes inte som att de i onödan behövdes upplysas om Svenska Kyrkans tvisteämnen när de just vågat detta steg.
Angående vem som avgör vad som krävs för succession så vore det angeläget att samla en så bred grupp som möjligt av teologer och biskopar med traditionell ämbetssyn för att försöka komma fram till ett svar. En komplicerande faktor är att, om jag minns rätt, så hänger redan Svenska Kyrkans succession på några vigningar utförda av en ensam biskop.