Färdigläst (KKK 4)
Jag blir gärna s.k. katolik i morgon av ekumeniska skäl - om jag får "korsa fingrarna" på en del punkter. Det mesta är ju bra i KKK (liksom f.ö. i Luthers lilla och stora).
Problemet är ju att man inte får göra det. Här ska "sväras på" påvlig ofelbarhet ex cathedra, Marie syndfrihet ab ovo (ajaj, där rök den påvliga ofelbarheten innan den ens hade börjat), personliga skyddshelgon och en rättfärdiggörelse som rörs ihop med helgelsen.
Så jag får helt enkelt inte. Men det kanske är annorlunda för dig, det säger jag inget om.
RKK:s hantering av skilsmässa är för mig personligen helt stoppande för konvertering, det finns andra stötestenar men redan denna är nog. Inte främst därför att jag som skild vill ha en möjlighet till ett eventuellt framtida omgifte (inte särskilt sannolikt, men vad vet man om framtiden) utan av två andra skäl:
1. Genom att istället på alla möjliga lösa grunder ogiltigförklara tidigare äktenskap så skaffar sig RKK en stor makt över människor. Detta går igen i hur man hanterar många olika frågor och allt syftar till RKK:s totala makt över människan. Lagen är stenhård, men för den som fjäskar in sig hos RKK finns sätt att ta sig runt paragraferna. Men det är RKK som bestämmer när man kan fuska och när man inte kan det. Den enskilde kristne blir livegen åt kyrkoorganisationen. Vilket naturligtvis är hela meningen.
2. Det är en utstuderad grymhet att inte tillåta den som blivit övergiven att gifta om sig. Missförstå mig rätt. Jag ser ohyggligt strängt på skilsmässa, men i nästan alla fall handlar det om en part som blivit sviken och en part som svikit. Att döma oss som blivit svikna till livslångt påtvingat celibat är helt okristligt, särskilt som den svikande parten i allmänhet inte bryr sig om denna typ inskränkningar utan fladdrar vidare till nya relationer. Detta synsätt blir i det närmaste som att kyrkan ställer sig på den felande partens sida! Här är istället Svenska Kyrkans bekännelseskrifter föredömligt tydliga med att den övergivna maken skall ha full rätt till omgifte (både "Om påvens makt och överhöghet" samt Laurenti Petri Kyrkoordning).
Ab ovo – "från ägget" (från allra första början)
Rom får gärna kalla det att 'ogiltigförklara' ett äktenskap, men vad det i realiteten handlar om är inget annat än skilsmässa. Fast man skall kanske beundra detta – att upprätthålla en lärosats genom att välja lämplig terminologi.
Vad jag dock gillar är att saken (vad man nu kallar den) fastställs av en kyrklig domstol. Vi har motsvarande i Missionsprovinsen – man får inte gifta om sig, med ceremoni inom denna, utan tillstånd av konsistoriet (=domkapitlet).
Populisten hållning till lag är typisk nordeuropeisk. En italienare ser det inte så. För honom/henne är lag inte något absolut, utan ett ideal att uppnå. Man har därför inga problem med undantag från regler, och anser sig inte så sällan själv ha rätt att bevilja sådana undantag. Den nordeuropeiska hållning är i stället att sänka lagens krav, om det visar sig vara svårt för många att nå upp till lagens standard (understundom ända till att man avskaffar den).
Även för mig är det inte de centrala trosfrågorna som skaver, men främst de i kommentarerna nämnd punkterna
preventivmedel
tvångscelibat för präster
synen på preventivmedel
skilsmässor.
Sedan sörjer jag att vi inte har interkommmunion.
Annars har min syn på RKK blivit allt mera positiv.
Dubblerade preventivmedel, andra gången ska stå:
synen på kvinnliga präster.
Har frigjort mig från vulgärprotestantisk syn på RKK, skäms när jag tänker på hur min mor drev med Påven. Men för mig var det inom frikyrkan, Dag Sandahl gör understundom liknande påhopp på sin blogg, vilket jag tycker skär sig med högkyrklighet.
Ja, inte handlar det om att fjäska utan det är en seriös behandling och granskning av annulleringsansökningar, och vad jag vet vill man förbättra den processen så att den inte blir så långdragen. Det är dock en av Katolska kyrkans utmaningar, frågan om brustna äktenskap och de med nya relationer, men kan inte se att detta kan vara en sån stötesten.
Angående det som Torsten säger: synen på prästämbetet är en grundbult i den Katolska tron och där kan kvinnor omöjligen få plats. De har istället andra viktiga uppgifter och kommer få mer inflytande framgent, I egenskap av lekmän.
Som jag ser det är RKK:s framtidsutsikter som missionerande kyrka i Sverige små. Här är alltför många både frånskilda och omgifta. Tror inte att så många är beredda att gå igenom den där konstiga ordningen om anullering som är ett exempel på institutionaliserat hyckleri.
Kanhända att den nuvarande svenska kulturen att vara sambo talar för RKK, eftersom man då kan ha bott ihop med många och dessutom skaffat barn med dem, ändå betraktas som ogift och kan som en vit lilja ändå tas upp i RKK. Jag är emellertid ingen siare.
Den här frågan ser jag ändå som ett litet "komiskt" sidospår. Kontentan av vad du skriver är ändå. Är det verkligen så mycket som skiljer oss åt så vi inte kan ha interkommunion? Förlåtelsen är svår att realisera kyrkorna emellan. Långsintheten överskrider t.om de negativa, vrånga, bilderna av det Gamla testamentets Gud.
Kardinalen har sagt att interkommunion inte är möjlig, så varför ägna tid åt något omöjligt? Vill någon följa kardinalen så gör det. Hej Då! Den som vill fortsätta vara katolik, i ordets rätta bemärkelse, må göra det med gott samvete.
Det är ju obligatoriska samtal innan vigsel, "äktensskapsskola" men det är klart att prästen måste ju tro på vad paret säger, och detsamma gäller väl i alla sammanhang. Skulle prästen höra det som sades vid krogrundan skulle han nog säga åt den blivande brudgummen att de bör vänta.
