Begravning
var jag på igår. Det var vår f d ungdomspräst Ove Moren som begravdes i Piteå kyrka. Officiant var förre biskopen Rune Backlund. Av hans ord i griftetalet framgick att han och Ove växte upp tillsammans i Skellefteå och att dom delat åtskilligt under livet. Bl a rum under studietiden på Johannelund. Att de varit så "tighta" visste jag inte.
Många präster, som det ofta brukar vara när en prästkollega begravs. Bl a fem som mindes Ove från vår ungdomstid i Luleå. Sedan även flera som haft mer med Ove att göra sedan han med familjen flyttat till Piteå.
Ove kom till Örnäsets församling 1968 och verkade där till 1980. Under tiden i Örnäset var han KU-präst för flera "generationer" ungdomar.*
Själv fyllde jag femton det år Ove kom och jag minns särskilt första gången Ove med hustru Ingegerd och äldste son (då tre år) var hembjudna på kyrkkaffe hos oss. Det var klart då att Ove skulle bli undomsansvarig och när han då fick chans möta några av oss i KU så ville han orientera sig om läget.
- Ni är väl tydliga i ungdomsgruppen att det viktiga är att undomarna kommer till tro på Jesus?
Vad ska jag säga? Lite pisam fråga? Hur som helst bidrog nog Ove till allvaret och stabiliteten i gruppen. Ett av hans ord som etsat sig fast hos mig är att "Anden verkar genom ordet och sakramenten." Det ordet bär jag fortfarande med mig.
Min gamle kamrat har ofta uttryckt att "Ove hade inte en röd tråd i sina predikningar, utan en röd tross." Den trossen var nog: tro på Jesus och undvik ett liv i synden.
Som sagt, ur min KU-generation kom flera präster, och även församlingspedagog, diakon och kyrkorådsordförande. Visar det kanske värdet av att präster finns med i ungdomsarbetet?
Efter det att Ove flyttat till Piteå (först kh i Hortlax, sen i Pite stad) kallade han mig vid några tillfällen att komma och predika i Hortlax kyrka under påskhelgen (jag blev ju präst 1979).
Som gymnasist, och när mina egna prästplaner börjat klarna tror jag att jag ofta iakttog Ove, både som predikant och liturg. Kanske är det Oves förtjänst att jag kunde sjunga Litanian utantill redan långt innan jag prästvigdes. Att se Ove (lång och reslig som han var) stå framför altaret i Örnäsets kyrka iklädd den röda skruden, var en fröjd för ögat. När jag själv senare på 90-talet också fick göra det så var det verkligen känsla (!) av "apostolisk succession."
Roligt vid begravningen igår var även att träffa biskop em Rune Backlund. När vi möttes sa Rune "Torbjörn, jag måste få ge dig en kram." Och det gjorde han. När vi skildes frågade han lite om mitt arbete och jag berättade att jag var kvar i Hertsön. Då sa han: "det är bra, du behövs".
Uppmuntrande.
- - - - - -
* i ungdomssammanhang är ju en "generation" ofta högst fem år
Kommentarer
Trackback
