Torbjörn Lindahl

gick jag till idag på högmässa. Eller...gick och gick. Större delen av resan företogs med bil. Jag hade med mig mamma som jag hämtat på hennes boende. Ofta blir det att vi far till Örnäset som ligger närmast eller till Hertsön där vi numera känner oss mest hemma, men idag tog vi domkyrkan. Roligt att mamma får komma dit medan hon lever. Hon har för länge sedan uttalat att hennes begravningsgudstjänst en gång ska hållas där.

 

Roligt för mig också att denna söndag gå i domkyrkan eftersom gudstjänsten leddes av församlingens skolpräst som sedan ca ett år tillbaka är en av mina närmaste grannar.

 

En högmässa är ju alltid en högmässa men två små exempel på modernismens intåg i liturgin kunde jag notera. Dels "Kristus är mitt ibland oss" istället för "Herren är mitt ibland oss". Dels "Så lyder Guds ord" som ersättning för "Så lyder Herrens ord". Obetydliga skillnader. Och de nya formuleringarna är i sig själva inte felaktiga. Absolut inte. Men den som i årtionden hängt med i debatterna om det s k inklusiva språket känner ju igen vad det handlar om. I bästa fall onödig klåfingrighet. I värsta fall de små stegens tyranni. Jag erkänner rakt på sak: inget av det gillar jag och kommer aldrig begagna mig av. Inte ens om det inom något år kommer i en s k gällande handbok.

 

Kollegers predikningar ska man inte recensera, så jag nöjer mig ned att säga som dåvarande komministern i Haparanda, Leo Esko Johansson, sade till mig 1974 då jag som blott tjugoåring i Seskarö kyrka predikat i minst trettio minuter och var ganska nöjd med hur jag imponerat på mina jämnåriga i sommarkyrkan; när han gick förbi mig sa han bara, liksom i förbifarten, "ja, det var ju i alla fall inget fel vi fick höra idag". Jag har alltid bevarat det minnet och tänker än idag: underbara laestadiantradition, här ska inte människan berömmas och högmodet näras.

 

Under eftermiddagen fick jag även telefon av god vän som högläste ur Kyrkans Tidning om den nyss skedda splittringen inom västlaestadianismen i Finland. Alltså lär det nu finnas nitton laestadianska riktningar. Men de ledande i väst kommer naturligtvis inte att medge någon splittring. Budet kommer vara: dom har ju lämnat oss, alltså hör dom inte till oss. Vi har aldrig splittrats.

 

Blir i tanken påmind om den stora splittringen av världskristenheten på 1000-talet, den mellan öst (ortodoxa kyrkan) och väst (katolska kyrkan). De ortodoxa säger: katolikerna har lämnat den ursprungliga kyrkan. Katolikerna säger: de ortodoxa har lämnat den rätta kyrkan.

 

Allt känns förvånansvärt bekant. Tur att något är sig likt i kristendomen i dessa osäkerhetens tider.