Reformationsjubileum
Nej jag har inte tid (kasta en pinne i hundhopen så tjuter den som blir träffad ;).
Och jag tycker verkligen att du som evangelisk-luthersk (?) präst själv är skyldig dina får svaret på fråga 4. Försök tänka bort all vulgärprotestantisk anti-katolsk propaganda som du oftare känner dej kallad att bemöta, och försök för en gångs skull bemöta den romerska.
Att just Svenska kyrkan behållit kontakten med svenska folket de senaste 500 åren känns ju ganska tunt som argument för att bli kvar (möjligen som argument för ett jubileum?).
500 år efter reformationen kan man göra nystarter på många vis.
I vår egen svenskkyrkliga ankdamm må vi verka för en "återställare". Inte i meningen "gå bakåt" eller "hålla tag i saker" utan i att återfinna, restaurera på evangeliets grund. För det är ju det reformationen syftade till - att återfinna fornkyrkans och Skriftens tro.
Utanför vår ankdamm, i relation till den Romersk-Katolska kyrkan, verkar det också handla om nya tag. I mitten av maj förra året skrev jag om det på min egen anspråkslösa blogg under rubriken "event & process". Där berättade jag om dokumentet "From Conflict to Communion – Lutheran-Catholic Commemoration of the Reformation in 2017".
Om 500-års-minnet går åt det håll det dokumentet visar blir det ett bra år för Kristi Kyrkas synliga enhet.
Låt oss för det första vara tydliga med att Luther alls icke önskade Kyrkans splittring. Otvivelaktigt är att Kyrkan, vid tiden före reformationen, på flerfaldiga sätt urartat. Reformationens tändande gnista, avlatshandeln, torde vara det främsta exemplet på detta sorgesamma förfall. Luthers avsikt var i detta att reformera Kyrkan från förfallet och ingenting annat. För detta är han värd all heder och ingen kan i detta heller förneka att det ytterst var Luthers insats, som i sinom tid fick papisterna att överge den vederstyggliga avlatshandeln - om något ett hinder för människors salighet.
För det andra skall Luther hållas högt för att han förde Ordet närmare människorna. Intill Luther hade människorna, av Kyrkan, näst intill förvägrats att ta del av Guds Ord på folkspråket. Luthers bibelöversättning är här, även om tidigare översättningar fanns, av central betydelse. Betydande är ock att Luther introducerade folkspråket som gudstjänstspråket och icke som tidigare latinet, vilket enbart förstods av en synnerligen liten del av gudstjänstdeltagarna.
För det tredje och vad gäller frågan "Vad är det i den katolska tron och fromhetslivet idag som är så oacceptabelt och så tvingande att jag för dess skull (för att inte riskera min salighet) måste framhärda i att leva splittrad från den historiska kyrkan.?" är det min uppfattning, även om jag i många avseenden högaktar papisterna för att de på flerfaldiga sätt står upp för Guds Ord, att ett av svaren står att finna i det Första Budet:
"Du skall inga andra Gudar hava jämte mig"
Trots detta tydliga och klara bud hänger sig papisterna åt helgondyrkan och har dessförutan satt upp en dogm om påvens - en människa av kött och blod som likt varje annan människa är behäftad med arvsynd - ofelbarhet.
Intill den dag någon kan övertyga mig om att helgondyrkan och dogmen om påvens ofelbarhet skulle ha stöd i Skriftens Ord förblir jag Lutheran, något jag på intet sätt skäms för.
För mig är minnet av Reformationen därför något att högtidlighålla.
(Risk att det blir långt nu, men det platsar inte på min blogg).
Min första reaktion var den här: Finns det inget du själv, Torbjörn, tycker är oacceptabelt i romersk-katolska kyrkans lära och nutida fromhetsliv - vare sej åkallan av de saliga döda (jfr Aug. bek. ap. XXI) eller ens KKK:s tal om "Kristi och helgonens förtjänster" som medel att undgå eller förkorta "timliga straff"? - ska du givetvis och så omedelbart det nu går (jag vet att RKK tar föredömligt noga på uppgiften att vägleda konvertiter) gå till Rom. Dels ska vi som du antyder inte vidmakthålla onödiga kyrkosplittringar. Och dels riskerar du ju om du står kvar att uppfattas som en ny Lars Engquist, som i motsats till exempelvis Staffan Bergman i Bjurholm avvaktade med att själv gå ur Svenska kyrkan tills han fått tillräckligt många får med sej till Lutherska Bekännelsekyrkan. Han såg detta som del av sitt allmänna herdeansvar, medan Bergman (och Sten Rydh) ansåg förfaringssättet oetiskt. (Alltså att uppbära lön från en organisation som man alltmer uppenbart försöker få folk att lämna - eller i varje fall inte längre samlar människor till; jfr "den som inte församlar förskingrar").
Min andra reaktion var: Nej, nu menar vi kanske olika saker med uttryck som "oacceptabelt" och "att riskera sin eviga salighet". Men med din definition är det väl inget som är oacceptabelt i betydelsen till evig fördömelse ledande, med pingströrelse/baptism eller - eftersom du inte ägnar din kraft åt "att frälsa baptister"? Och ändå finner du naturligtvis deras dopsyn "oacceptabel" eller rent av (med bekännelseskrifternas språkbruk) "fördömlig", och skulle inte kunna tänka dej att verka som pastor i en baptistisk församling. Eller hur?
Och det är väl DET frågan gäller: vad är så oacceptabelt att vi inte kan verka eller förenas inom det samfundets hank och stör? INTE: vad är så oacceptabelt att den som driver den läran inte kan bli salig (för att använda Athanasianums språkbruk)? Eller missuppfattade jag dina frågor totalt?
Förtydligande 1: Jag blir ju fortfarande glad om en baptist ändrar dopsyn till en mer katolsk, liksom jag blir glad, inte ledsen, om en romersk katolik blir "evangelisk-luthersk" eller evangelisk-katolsk (minns fortfarande med glädje din fina nyårsaftonspredikan om rättfärdighetens klädnad, även om allvarsord om fruktbärande utifrån Nyårsdagens evangelium inte heller hade varit ur vägen eller "olutherskt"). Jag tror nämligen att en baptistisk dopsyn liksom t.ex. romersk helgonsyn och gärningslära helt klart riskerar att fördunkla evangeliet och därmed faktiskt i någon mån kan bidra till att "riskera folks eviga salighet" (liksom vår s.k. kyrkolednings liberalteologi och utfästelser om t.ex. allas eviga salighet). Men jag tror absolut att det finns levande kristna bland både baptister, papister och t.o.m. svenskkyrkliga "lutheraner"!
Förtydligande 2: F.ö. Nog är K-G Hammar (liksom Antje Jackelén) en värre villolärare än påven. Skillnaden är att en papist är förpliktigad att tro som påven (i alla fall beträffande varje dogmatiserad lära), medan vi (än så länge) inte måste svära på kyrkoledningens villfarelser utan fortfarande frimodigt kan hävda vår större hemortsrätt och våra krav på re-formation (en bofink är en bofink och en kristen och påstått evangelisk-luthersk kyrka kan inte rätteligen göras om till vad som helst). Sen har du rätt i att vi (enligt Luther själv f.ö.) inte borde kalla oss "lutheraner" och "lutherska" - annat än när det är av behovet synnerligen påkallat. Thomas var visst dominikan, har jag hört. Och Luther augustinermunk ;)
Som vanligt blev det väl för långt. Men nu hade jag tid så här på kvällskvisten. Och du är ju inte tvungen att publicera nånting alls, om du inte vill alltså.
"Din kommentar är - som de flesta bloggkommentarer på nätet som på något sätt berör katolicismen - fylld av självklarheter som alla håller med om (medeltidskyrkan var förfallen)"
Må så vara men varför då förringa betydelsen av Reformationen och dess renande inverkan?
Varför icke istället erkänna och prisa Luthers betydelse under den aktuella perioden?
Med ett jakande svar på ovanstående frågor skulle icke "självklarheter" behöva upprepas.
"...missförstånd (din uppfattning av begreppet påvens ofelbarhet) för att nu ta tydligaste exemplen."
Jag är på intet sätt obekant med innebörden av påvens ofelbarhet utan har ganska noga och flerfaldiga gånger satt mig in i och sökt förstå denna för mig fullständigt obegripliga ordning. Att denna ofelbarhet, begränsad till lärofrågor och förvisso sällan nyttjad, endast utövas "ex cathedra" och strikt under ämbetet förändrar för mig på intet sätt orimligheten att en människa, av kött och blod samt behäftad med arvsynd, anförtros med att deklarera sanna trossatser. Trossatser vilka, utifrån mitt förmenande, saknar stöd i Skriften. Den av Pius XII deklarerade dogmen om "Jungfru Maria kroppsliga upptagande till himlen" är tvivelsutan ett graverande exempel på detta.
Min tolkning av Luther är att varje trossats har sin grund Skriften, vilken är given av Gud. Utifrån detta ser jag icke att det kan ankomma på någon människa - att vid sidan av och utan referens till Skriften - deklarera trossatser.
Hej Torbjörn!
Mycket intressant blogginlägg. Blott en sak skulle jag vilja problematisera: ditt påstående att "svenska kyrkan" (som du f.ö. skriver med litet s) är den kyrka som alltid funnits här i landet.
För något år sedan försökte jag medelst en artikel i KT visa varför jag menar att detta påstående är falskt.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hon-tror-sig-vara-aldre-hon-ar
Beskriver man reformationen som en splittring finns ingen som helst anledning till personlig kobversion till Rom. Efter en splittring är nämligen båda parter lika rätta bärare av arvet från innan splittringen, även då det kan framstå som det ena är själva stammen och det andra en liten kvist. Sedan finns, särskilt efter VC1, romerska dogmer som jag aldrig kan acceptera som dogmer: påvens ofelbarhet ex cathedra t.ex. Gud kallar oss att leva i den tradition Han låtit oss födas in i. Enheten skall uppstå genom närmanden mellan dessa som helheter.
Som katolik och samtidigt stor entusiast för vissa sidor (ej andra) av Luther, tycker jag den här bloggposten var KANON.
När ska vi sluta hävda rätten att söndra den enda kyrkan?
Tack för meningsutbytet, Torbjörn! Jag har största respekt för att särskilt bekännelsetrogna präster som du både upplever sej och de facto är utmobbade av vår politiskt alltför påverkade eller rent av styrda kyrkoledning. Även om också vi icke-präster numera kan råka ut för repressalier, t.ex. för min del alltsedan 2009 ett totalt orgelövningsförbud i "mitt" tidigare pastorat, som jag dock antar upphör nu när kyrkoherden flyttar (ska höra vid nästa återbesök); någon samvetsklausul beträffande aktiv medverkan vid vigsel mellan två av samma kön har ju f.ö. inte kyrkomusiker vilket, än så länge, ni präster här. Men visst, ni präster står på ett särskilt sätt i hetluften och är värda vår särskilda omtanke och förbön.
Men gode vän (tack!) och sedan mina yngsta år alltfort mycket respekterade förkunnare/själasörjare: slira inte (som Mikael K. när han skriver om vördnad för Maria som om det vore ett problem för protestanter!!!) på själva "status controversiae": du tillhör ju REDAN NU ett sammanhang där man med glädje kan tänka sej att de saliga döda - men för Gud levande - kan be någon bön för sina vänner på jorden! Det är vad jag förstår PRECIS den syn vår kyrka har enligt sin bekännelse, och skulle dina laestadianska eller rosenianska vänner förneka den möjligheten är de inte goda "lutheraner". Min dop- och konfirmandpräst farbror Daniel har alltid varit mycket tydlig med detta, och förutom till bekännelseskrifterna hänvisade han till Wallin(!)-dikten: "Helt visst du ser / till barnet ner / och åt Guds faderssköte / mig ömt förtror, / du goda mor, / till dess jag når ditt möte." (Daniel tänkte visserligen inte på Jesu mor Maria utan på sin egen - och Gunnars - mor Maria liksom Wallin tänkte på sin mor). Kontroversen gäller ju i det här fallet huruvida vi bör ÅKALLA helgonen, Maria och vårt personliga skyddshelgon (det sista vi gör innan vi somnar?), samt den typ av exalterad lovprisning av Maria som Bonaventura m.fl. framstående medeltidslärare ägnat sej åt och som det finns alltför många exempel på även i Cecilia.
Och då är det ju åtminstone för min del så att jag upplever att just den stora tunga romarkyrkan vill pressa mina axlar några centimeter till - vad är det så farligt med detta då du redan accepterar hennes förbön, hennes särställning som Gudsmoder och allsköns retoriska invokationer ("O Maria, lär mej dina sånger / lär mej älska honom som har vandrat..." eller 1695: "O Maria, det är en ära stor / för dig, att du blev Guds mor"). Men som din ungdoms själasörjare sa: det finns situationer då man för sitt samvetes skull och kanske t.o.m. för sin salighets skull inte kan/får ge sej! Eftersom "det som inte sker av tro, det är synd". Ser du själv inga som helst samvetsproblem med kraven på underkastelse under alla påvens dogmer?
Och då måste jag också tillägga: förklaringen till det "märkliga" fenomen som du vänligt nog inte främst tillskriver mej men som slår dej framför allt på Mikael Karlendals blogg, är nog helt enkelt att främst Mikael (som ju är "nyfrälst") men också du Torbjörn under lång tid skrivit så okritiskt och beundrande om romersk-katolska kyrkan att det närmast blir en bjudande plikt att nyansera bilden. Ja, just för balansens skull och för att inte alla som ännu inte återvänt till Rom ska framstå som medvetet misstolkande halmgubbetillverkare. Hade du ständigt skrivit lika kritiskt om RKK som Lars Borgström gör, hade jag känt samma "tvång" att modifiera bilden, jag lovar. Men hade du ömsom kritiserat, ömsom berömt påven och hans kyrka (t.o.m. med övervikt för berömmet!) hade åtminstone jag gärna stämt in i mycket av det positiva utan att känna samma behov av att påpeka det negativa. Som du ju då redan visat medvetenhet om och även upplyst en mindre kunnig del av läsekretsen om.
Men tack för ditt vänliga svar! Jag känner STOR sympati för din ståndaktighet och din kritik mot vår egen kyrkoledning och de alltför lättböjliga.
Intressant diskussion här.Jag är lutheran men tycker det finns mycket fint i den katolska kyrkan. Att konvertera skulle dock för mig vara omöjligt, bl a därför att det verkar som om den nuvarande påven förespråkar synkretism. Visst finns det gott om biskopar och präster med vilseledande teologi i Svenska kyrkan - men man är inte förpliktigad att följa deras lära så som det väl förusätts att en katolik ska följa påvens.
Visst är dogmatismen problemet snarare än vissa läror, men ändå. Många missar skillnaden mellan att stå kvar och konvertera. Den som står kvar har aldrig riktigt tagit ställning till sina kyrkas tro och lära utan kan definiera sig i relation till den. "Så tycker kyrkan, men jag tycker så". Konverterar man måste man ansluta sig till den nya kyrkans dogmer fullt ut om man vill behålla sin intellektuella heder.
I) Alla, även jag, kan uttrycka sej mindre adekvat ibland. Men det ser inte bra ut att vara mer samvetsgrant noga med att ge en korrekt bild av påven och KKK (vilket är bra!) än med att ge en korrekt bild av sitt eget sammanhangs tro och bekännelse. Att som Karlendal ens ta upp huruvida det kan vara rätt att vörda en skapad varelse (som Maria eller sina föräldrar), eller som du huruvida det kan vara OK att tro att de i Herren döda (men för honom levande) ber för oss, innebär en så pass grov nonchalering av de seriösa invändningarna mot romersk ära och praxis att det riskerar er trovärdighet som apologeter.
II) Jag skulle gärna samtala och brevväxla mer enskilt. Men mitt dilemma här är att du som gärna läst och framför allt hörd andlig ledare nu i bloggoffentligheten (troligen i mindre utsträckning enskilt eller i predikan), och inte minst genom ditt senaste inlägg, ger uttryck för en så reservationslös acceptans av romersk tro, lära och praxis (mycket ÄR vi ju överens med påven om, det påpekar även våra bekännelseskrifter) att det knappast är möjligt för "fåren" att förstå varför de inte med det snaraste borde följa, eller kanske t.o.m. hjälpa dej fram till påveherden. Du låter precis som tidigare EFS-prästen Karlendal gjorde, när jag trodde att han mest var ute för att provocera eller tankeväcka och inte på allvar skulle gå till Rom. Och då måste jag faktiskt försöka bräka till så att fler än du hör. Visst, det kan jag göra på EFS-idag-bloggen, men jag vet inte om jag når dem jag vill nå där, och du är ju ingen "EFS-präst".
