Torbjörn Lindahl

Lever jag väl inte riktigt än. I vart fall inte om man ser det ur prästerligt perspektiv. Jag är ju sjukskriven. Till 17 oktober, två månader efter olyckan.

 

Men om man ser det ur lekmannaperspektiv. Då är väl kyrkligt vardagsliv just att man lever exakt i sin vanliga vardag - och har Jesus med genom tron.Det är ett av mitt kristenlivs stora insikter att man måste inte vara aktiv i en massa kyrkliga aktiviteter för att vara kyrklig. Det gäller bara att tro Kyrkans tro och leva av de genom Kyrkan förmedlade nådemedlen, ordet och sakramenten. Att sedan engagera sig i diverse, det gör man för medmänniskans skull.

 

Idag tänkte jag alltså ta en promenad runt i kvarteret. Lagom vid busshållplatsen ringde telefonen. Just när jag talat klart, kom en buss och jag insåg att jag lika gärna kunde åka in till stan och promenera där.

 

Alltså fann jag mig gående fram och tillbaka på gågatan där det också var något slags marknad. Passade på titta in till min optiker och få glasögonen aningen justerade. Alltså gick jag omkring mitt i den församling där jag jobbar. Rörde mig mitt bland mina församlingsbor. En vällovlig prästerlig uppgift. Synd bara att ämbetsskjorta o krage saknades. Annars hade jag ju kunnat betrakta det som någon sån där drälla-på-byn-i-prästskjorta-aktivitet som min gamle kamrat understundom bjuder Älvsbyborna på.

 

Hemkommen var jag ganska trött. Krafterna är inte stora. Men efter en stunds vila i fåtöljen orkade jag värma  lite mat. Under kvällen har jag sedan fått ett aningen oväntat men ytterst glädjande besök av två västerbottenskollegor som smet en liten stund från prästmötet.* Det gladde mig mycket att en stund få dela den kollegiala gemenskapen och få erfara att det även bland präster i södra stiftsdelen finns dem som inte rädes att vandra med mig en bit på vägen trots att det under sommaren påståtts att jag gett mig ut på "farliga tassemarker".

 

Lite pigg blev jag av ovanligt sent kaffe så en liten stund dröjer det nog innan sängen lockar.

- - - - - 

* försök nu inte identifiera de två kollegorna för att kritisera dem för smitning från prästmöte. Betänk istället den ytterst kristliga gärning dom utfört när dom uppfyllde Jesu ord "jag var sjuk och ni besökte mig".