Laestadiansk sakramentsförvaltning

Och då har jag i åtanke den gren av den laestadianska rörelsen som jag haft mest kontakt med, den svenska tornedalsriktningen.
 
Inom den gruppen förs då och då i olika sammanhang diskussioner om framtida sakramentsförvaltning (Det var en sådan diskussionskväll jag var med om på bönhuset i Luleå i höstas). Det sägs som en obevisad sanning att det blir allt svårare att ta emot sakramenten inom svenska kyrkan på ett sätt som kan accepteras. Och det betraktas som självklart att det kommer bli än svårare I framtiden.
 
Jag ifrågasätter inte egentligen sanningen i dessa påståenden men tycker likväl att dom är alldeles för oprecisa. Jag skriver igen det jag skrivit förr: det är min bestämda uppfattning att det i denna del av landet finns betydligt fler präster än de som normalt anlitas av laestadianer som utan vare sig blinkning eller  ansträngning skulle förvalta sakramenten på fullt acceptabelt sätt. Man måste inte vara personlig vän med prästen. Så exakt vad är det som gör att man på många håll inte anser sig kunna ta emot sakramenten inom svenska kyrkan. Exakt vad? Några förslag ska jag ge och kommentera.
 
1. Svenska kyrkan är numera så andligt förfallen att man inte kan ha med den att göra när man vill hålla sig obesmittad av avfallet.
Mitt svar: sektargument. En väg som stora delar av frikyrkligheten prövade för några generationer sedan. Hjälper inte i längden. 
 
2. Det är allt färre präster man känner andlig gemenskap med.
Mitt svar: löjligt argument. Vi är inte donatister (dvs sådana som tror att prästens fromhet eller moraliska oklanderlighet är nödvändig för sakramentets giltighet.) Man måste inte på något väldigt kvalificerat sätt vara "ett i tro" med den präst som räcker sakramenten. 
 
3. Det används gudstjänstordningar som är så dåliga och fyllda med konstig teologi att man kan tvivla på vad man får för sakrament.
Mitt svar: jo, här och där i vårt avlånga land kan det nog förekomma men i norrbotten tror jag det i så fall är mer ovanligt. Fullt möjligt undvika.
 
4. Nattvarden firas utan de rätta elementen. Tex används div saft- och druvjuicevarianter istället för riktigt vin.
Mitt svar: jo, det förekommer på sina håll. Fråga prästen. Kräv att det är ordentligt.
 
5. Man vill inte ta emot sakramenten av prästvigd kvinna då man anser kvinnor i prästämbetet vara i strid med god biblisk ordning.
Mitt svar: det argumentet köper jag. Man bör ha rätt att leva i ett gudstjänstliv som man av övertygelse anser vara riktigt i sin helhet. Tro och handling bör vara ett.
 
För mig är nog argumenten 3-5 viktigast för mitt sakramentsval, men jag gissar att för åtskilliga av mina laestadianska vänner är nog argumenten 1-2 dem man lättast och spontanast hänvisar till. Och dem anser jag, som sagt, snarast vara skenargument.
 
OM man då ändå tror att det på sikt kommer bli allt större brist på riktiga präster som också förvaltar sakramenten på ett rätt, acceptabelt och giltigt sätt - vad gör man då?
 
1. Ordnar "riktiga" präster på annat sätt. Tex genom att anlita finska eller anglikanska präster eller genom att få präster vigda i Missionsprovinsen.
Mitt svar: principiellt helt acceptabla alternativ. Jag undrar varför så många laestadianer är så tveksamma till Missionsprovinsen.
 
2. Förflyttar sig själv till ett andligt sammanhang där "riktiga" präster finns, dvs konvertera till katolska eller ortodoxa kyrkan eller annat "gammaltroende" sammanhang.
Mitt svar: principiellt möjligt, men knappast ett alternativ för de stora massorna. Möjligen för några ytterst få entusiaster.
 
3. Låta lekmän bli sakramentsförvaltare.
Mitt svar: otänkbart. Skulle innebära en oacceptabel förlust av en del av vår kyrkas apostolicitet när det vi bevarat av det historiska prästämbetet i så fall går förlorat.
Dessutom innebär det sannolikt en stor förlust i liturgisk rikedom då överflyttande av sakramenten (fr a nattvarden och dess liturgi) i (outbildade?) lekmäns händer oftast medför en förenkling av gudstjänstordningen (förkortning och borttagande av de sjungna delarna) i riktning mot ökad tråkighet och minskad andlighet.
 
OM jag någon ytterligare gång får chans vara med i diskussioner om denna sak, då är detta vad jag skulle vilja framföra. OM alltså.
 
Utan något som helst anspråk på att äga profetisk gåva gissar jag dock att lekmannaalternativet ligger nära till hands för många. 
 
Jag vet dock att finns åtskilliga inom rörelsen som å ena sidan är så djupt förankrad i den att alternativ till dess gemenskap knappast finns men som å andra sidan av hela sitt hjärta vill hålla fast vid en "kyrklig" ämbets- och sakramentsförvaltning. Jag hoppas det ska finnas en framtid även för dem.

Kommentarer
Postat av: Marie Fredin

Tack för psalmboken, väldigt fin! (Se din mail!)
Så en kommentar på Punkt 4:
Det börjar bli allt svårare att få fira mässa med de riktiga elementen, i alla fall i Stockholmsområdet. I den gudstjänstfirande församling jag tillhör brukas bara druvsaft och glutenfria oblater. Flera av oss har talat med kyrkoherden om detta och han visar viss förståelse men hävdar att det inte går att ändra.
Av en kyrkoherde i grannförsamlingen fick jag svaret att kyrkorådet(sic!) hade bestämt att det skulle vara alkoholfritt och glutenfritt.
Detta har resulterat i att flera av oss endast tar emot "brödet" och sörjer!
Stockholms biskop hävdar också att det inte alls behöver vara riktigt vin och bröd, de går lika bra ändå.
Vad gör man?
Så vad kan man mera göra?

Svar: Ett oskick att "tvinga" alla ta emot alkohofritt o glutenfritt. Finner man ingen annan utväg så ser jag ingen annan råd än att söka sig till Missionsprovinsens gudstjänstgemenskap i Stockholm, St Stefanus koinonia (läs mer på deras hemsida). Dom samlas i en kyrka som heter St Sigfrids. Ligger vid Essingeleden.
Torbjörn Lindahl

2015-01-28 @ 10:50:16
Postat av: Håkan Kero

Låter som ett bekant ämne, jag har för mig att vi skrivit våra funderingar i ett eller flera av dina blogginlägg i ämnet för ett tag sedan.

Jag kan, utan att rädas för att kallas biblicist, inte låta bli att ifrågasätta punkt 3 i dina åtgärder. Om inte Paulus var apostel så vet jag inte vem som ska kallas apostel. Paulus säger själv i 1.Kor.1 att han inte döpt fler i Korint än Krispus och Gajus. Han som hedningarnas apostel var ju inte sänd för att döpa (vers 17), han skulle ju predika.
Pauli prästämbete var tydligen inte del av "vår kyrkas apostolicitet".

Sakramenten är ingen bisak, men den apostoliska läran enligt Paulus, visar dock att predikan har prio ett för aposteln Paulus. Jesus säger ju i sin missionsbefallning att "Go ye therefore, and TEACH all nations, baptizing them in the name of the Father, and of the Son, and of the Holy Ghost. TEACHING them to observe all things whatsoever I have commanded you."(Matt.28:19-20) enligt KJV:s bibel.

Observera att Jesus säger lär/lära dvs Predika både före och efter sakramentet. Kanske det är därför apostlarna prioriterade predikandet före sakrameneten i sina prästerliga ämbeten?

Som jag tidigare också påpekat, så känner jag det som en stor förlust för väckelsen om sakramenten endast ska skötas av ämbetspräster. Jag har mer bekymmer för de unga och kommande generationer utan nattvardsvana i väckelsen, än för de stackars ämbetspräster som inte får vara ensamma i sitt sakramentsförvaltande.

Det är nattvarden som skall hållas i högt värde, inte tjänaren som celebrerar.

Svar: Nu förstår jag inte vad du argumenteurar om. Så klart var Paulus apostel! Har jag ifrågasatt det? Nej, aldrig vad jag vet. Utöver de tolv ursprungliga är han den främste av apostlar. Han kallades av Kristus själv på ett unikt och enastående sätt. Kyrkan har i alla tider erkänt hans apostlaämbete.
Torbjörn Lindahl

2015-01-28 @ 19:25:40
URL: http://www.hkankerosblogg.blogg.se
Postat av: Håkan Kero

Aposteln Paulus ansåg att det som lekmännen gör idag är prio ett för honom, alltså predika. Det som ämbetsprästerna vill att lekmännen inte ska få sköta, alltså sakramenten, det ansåg prästen Paulus inte vara hans uppdrag. Om ämbetsprästerna skulle vara biblicister skulle lekmännen fått venia för att celebrera vitt mässorna, men haft svårare att få predika i gudstjänsterna i kyrkan. Med detta i åtanke, så ser jag inte att Paulus skulle sett det som en oacceptabel förlust att låta lekmän celebrera. Läser man 1.Kor.1:17, så stämmer inte uttrycket "vår kyrkas apostolicitet" eller "det historiska prästämbetet" med Pauli värdering av predikoämbetet kontra sakramentsförvaltningen. Jag skulle skrivit vår kyrkas tradition och det moderna historiska prästämbetet. Vi ska inte blanda in apostlarna i våra moderna traditioner.

Svar: Då förstår jag något mer hur du menar.
Torbjörn Lindahl

2015-01-28 @ 21:17:08
URL: http://hkankerosblogg.blogg.se
Postat av: Petri Nordin

Mycket intressant och viktigt ämne!

Det bästa vore om väckelsen stannade kvar i kyrkan, hur förfallen den än tycks vara för vissa. För att det finns fortfarande ett antal präster som kan fira Eukaristin på det sätt som det ska. Det är nog viktigt att i detta fall se ämbetet hos prästen istället för personligheten, eftersom att det är ämbetet som gör nattvarden giltig och inte personen, precis som du skriver.

Att vilja bryta sig ut kyrkan är förståeligt, men konsekvenserna är inte bra då man samtidigt bryter upp med just apostoliciteten som är en gåva och en hjälp i kyrkans liv och inte ett hinder! Det är ju givet av Jesus själv till apostlarna!

I allt detta tycker jag att vissa glömmer att det finns en levande Hjälpare!

2015-01-29 @ 21:49:31
Postat av: Kristina

Om det finns några argument som kommer att framföras så är det ettan och tvåan . Jag tror att det här kommer att ske utan större reflektion och diskussion. Då är risken stor att man blir en liten isolerad grupp så småningom.

Svar: Jo, det är kanske det man kan frukta.
Torbjörn Lindahl

2015-01-31 @ 11:59:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0