Inte i den mening vi oftast snabbt associerar till när vi hör ordet inkvisitionen, att det handlar om att på löpande band bränna kättare på bål.
Nej, utan i den principiella organisationen av rättsförfarandet, där det är samma instans* som utför alla fyra leden
1. Utreda
2. Anklaga
3. Döma
4. Verkställa straffet
Det har jag fått höra idag i ett mycket intressant föredrag av en i saken ytterst kunnig person, både jurist och präst.
Att samma instans utför alla fyra skeenden i processen behöver inte nödvändigtvis betyda att rättssäkerheten hotas, men givetvis ställer det utomordentliga krav på de inblandades integritet, opartiskhet och förmåga att inte blanda sina olika roller.
Det som ytterligare hotar opartiskheten i ett domkapitel är ju att flera av ledamöterna är (kyrko-)politiskt tillsatta och därför kan frestas ha en agenda i kyrkopolitiskt kontroversiella mål.
Ett förslag var att alla som hamnar inför domkapitlet skulle ha rätt till ett ombud (precis som alla har rätt till advokat inför samhällelig domstol).** Och ytterligare ett förslag (om jag fattade rätt, jag hör ju lite illa!): i de fall då ett domkapitel dömer en präst till kyrkoordningens strängaste straff, "avkragning" (med åtföljande förlust av sin hittillsvarande försörjning) så skulle domkapitlet få stå för den drabbades advokatkostnader. Kanske vore det en liten säkerhetsspärr mot "lagens strängaste straff".
F ö kan jag nämna att i kaffesamtalet hade advokaten ifråga jämfört Luleå domkapitels beslut (att fria men samtidigt kritisera, se föregående inlägg) med det s k styckmordet i Stockholm 1984. När en kompetent advokat får samma tanke så visar det ju att jag inte var helt fel ute i min bedömning i gårdagens inlägg.
- - - - - - - -
* i samhälleliga fall sköts ju detta av fyra olika aktörer: polis (under åklagares ledning), åklagare, domstol, kriminalvård.
** det har Frimodig Kyrka motionerat om i Kyrkomötet. Givetvis (!) blev det (som de flesta goda förslag) nerröstat.
